Sidor

A ship in harbour is safe, but that is not what ships are built for.


tisdag, juli 28, 2009

Regn, regn och regn. Vattnet har stigit nära en meter på några få dygn. Åter en mäktig vårflod. Fiskespöt får vila.
Att återhämta sig från fjällmarschen gick bra. Stechade och fick tillslut i mig mat. Dagen efter gick jag på en lång promenad i nära två timmar, och fick ut gamla mjölksyrerester ur kroppen. Igår cyklade jag upp till Örnbo. Det är så trevligt och mysigt där. Konstigt att tänka sig att det faktiskt inte var så länge sedan fjällägenheten var bebodd. Primitivt och avlägset.
Svettigt upp, fartfylld och mycket lerig downhill tillbaks ner från fjället. Kläderna fick följa med in i duschen då jag kom hem. En lugn arbetsdag och en (nja, eller...) välförtjänt och efterlängtad öl efteråt.

Mycket roligt händer på wärdshuset under kvällstimmarna. Älskar verkligen arbetsstämningen, då alla för det mesta är glada. Ibland blir dte ju rätt så stressigt, och att då komma in med en beställning specialmat kanske inte gör kockarna allt för glada. Något man kan skratta åt efteråt.

Vi hade en fransman kring de trettio åren som hade vandrat hela kungsledden norrifrån och hit till Ammarnäs, där han tog skydd för regnet under några dagar innan han skulle fortsätta till Hemavan. Snackade bra engelska och såg rätt så trevlig ut. Såklart var jag ju jättenyfiken på hans resa och vi snackade en hel del, under flera dagar. Sista dagen föreslår jag att jag kan skriva upp notan på rummet. Kanonbra! Säger hejdå och önskar honom lycka till på sin vandring. Ännu en trevlig människa som passerar. Senare kommer jag på att jag ju inte vet vilket rum han bor i. Lite svårt att skriva upp notan då. Precis innan vi ska stänga ser jag honom, och springer ikapp. "Hej, jo, du förresten, vilket rum bor du i", frågar jag.
Han ler och svarar lite undrande. "Ja, blåhaken, varför undrar du det?"
Oj, det skedde nog ett litet missförstånd inser jag, och svarar snabbt att jag ju behövde veta det för att skriva upp notan, inget annat. Vi fick oss ett gott skratt. Han stannade för övrigt och tog en dricka. Ja, alltså i restarurangen...

När jag frågade ett tevligt par igår i vilket rum dom bodde i (för notan...), kunde jag inte hålla mig för skratt då de svarade "blåhaken".

söndag, juli 26, 2009

Fjällmarschen

50 mm regn och starka vindar som fick dropparna att slå upp i ansiktet. Fjället förvandlades till en leråker och stigarna till forsande jokkar. Stenarna blev hala.
Klockan 11 står vi ett gäng hurtiga löpare samlade nedanför slalombacken och väntar spännt på startskottet. För sent att ångra sig. Starten går och vi springer uppåt. Flåsandes och halkandes. Blötare och blötare.
Jag kommer upp som första kvinna, och har därmed vunnit bergspriset. Några sekunder efter mig kommer den andra kvinnan upp. Lite flackare mark tillåter oss pusta ut samtidigt som vi fortsätter att springa. Vid det här laget är allt blött, inklusive skor och sockar. Passerar andra kontrollen, vändpunkten för de löpare som ska springa 16 km. Fortsätter vidare ut på kalfjället, där vinden är mycket stark och sned motvind. Inte min bästa vänn för dagen. Patrik kommer ikapp mig och snart möter vi de första löparna för 26 km, den sträcka som jag springer. Når Stabburet, där vi ska vända. Puh, halvvägs tillbaks till värmen. Vinden ligger nu rakt emot oss. Benen börjar kännas stumma och jag drar ner på tempot för att behålla krafterna. Snart nås vi av björkskogen och har mestadels nedför resten av sträckan. Nedför i en lerig jokk, med massor av hala stenar och med trötta ben. Jag hade gett mig den på att inte låta Patrik springa ifrån mig och bestämmer mig för att tillslut springa om. Jag bestämde mig för att chansa och ökade tempot och sprang så fort jag vågade. Det gick bra. Ända fram till näsberget, då vi skulle ner för leden brevid slalombacken. Fötterna rör sig fortare och fortare, snart okontrollerat. Jag sätter ena foten på en stor, lite sned sten. Som visade sig vara mycket hal. Foten försvinner. Jag flyger och hinner tänka att nu går det dåligt, men handen flyger ut och tar emot mig. Landningen blir oväntat mjuk. "Jaha, då slapp jag springa de metrarna", tänker jag och ler över att jag otroligt nog är hel. Handen svullnar upp rejält, läskigt, men inte så mycket att göra åt. Det gjorde ju inte ont, så jag hade ju inte skadat något. Kanske var den bara kall.
Så kommer jag ut ur skogen och ser målgången. Spurtar gärnet och välkommnas in i mål.

Jag gjorde det, sprungit en halvmil mer än vad jag någonsin gjort, i fjällterräng och mycket dåligt väder. Grymmt! Dessutom kom jag in som första kvinna, och vann min klass. Blev ju rena julafton för mig på prisutdelningen! Tiden strax under tre timmar, vilket jag är nöjd med.

Tja, dåligt väder, men det var då inte för varmt, vilket jag tycker kan vara jobbigt. Faktiskt så hade jag skitkul och ser fram emot nästa fjällmarsch, men närmast kommer hjuldagen. Cykel till Sorsele. Peppad!

måndag, juli 20, 2009

En underbar dag vid Tjulån

En underbar högsommardag i den norrländska fjällvärden. Ännu en underbar dag i mitt liv.
Solen sken och himmelen var blå med enbart några små vita tussar. En lätt bris och ljudet av den porlandes Tjulån. Jag vadar ut mitt i flodfåran och låter vattnet svalka samtidigt som jag testar lyckan med min nybunda europa12:a. Får till några riktigt fina kast. Lyssnar på sommarpratare på mp3:n, tillräkligt lågt för att jag fortfarande ska höra fågelkvitter och vattnets musik. Just då är det passande nog Sofia Jannok som har sitt program. Stämningen var på topp. Lugnet var oändligt.
Även fiskarna hade en lugn dag. Men vad gör det?

Fick mig ett gott skratt då jag tog kafferast, ute på ett stenblock mitt i vattnet, varifrån jag och Milou (min hund) kunde spana på förpasserande fiskar genom det kristallklara vattnet. Milou lutar sig längre och längre fram, ja, tills hantillslut upptäcker att han gått lite för långt fram. För sent att åtgärda. Ett stort plums och Milou fick sig en simtur. Jag, som anat vad som skulle ske, kunde inte hålla mig för att brista ut i gapskratt. Skedeglädje är ju som sagt den enda sanna glädjen, och jag måste säga att han såg för dum ut! Han kravlar sig drypandes blöt upp på stenen, och ställer sig brevid mig och..ja, vad tror du?! Jo, skakar av sig rakt på mig. Där fick jag allt tillbaks...

tisdag, juli 14, 2009

Wärdshuset i Ammarnäs

Sådär, nu har jag åter lämnat kustlandet. Ibland är det som om jag inte kan sitta still där hemma.
Nu har jag inte så oväntat hamnat uppe i Ammarnäs, där jag fått jobb som servitris på Wärdshuset. Serverar massor med otrlogt god mat, som de skickliga och trevliga kockarna i köket lagar. Så går man runt och ser till att alla har det trevligt, snackar lite, kollar läget, sköter baren. Imellanåt så diskar jag, en hel del blir det kan jag lova! De andra som jobbar här är jättetrevliga och tiden bara flyger iväg. Efter ett år på plantskola så trodde jag inte att fem timmar kunde försvinna utan att man hunnit tänka på vad en klocka är för något. Otrligt fenomen!
I jobbet ingår också mat under den tiden jag jobbar, i mitt fall reser från lunchen. Inte helt fel! Då kan man vara uppe på fjället hela dagen, springa lite i slalombacken eller flugfiska, komma hem och duscha och klä sig snyggt och fixa håret och sedan sätta sig på cykeln och bromsa gärnet i backen ner till Wärdshuset. Komma dit, se vad som finns att äta. Sedan duka och så kommer gästerna.
Jadu, sämre kan man ha det. Största problemet just nu är att jag inte vågar öppna mailet med mitt antagningsbesked för universitetet. Jag vill vara kvar i Ammarnäs så länge det går, men samtidigt blir jag ju deppig om jag är så "kass" att jag inte kommer in. Bättre att komma in och tacka nej i sådanna fall.
jaja, får sova dåligt inatt för att inse att jag måste ner och kolla mailen innan jag drar ut på nya äventyr imorgon. Hmm...flugfiske i näsbergstjärn, vindelån, tjulån eller rent av en cykeltur på björkfjället. Tja, får sova på den saken med!

måndag, juli 06, 2009

Kebnekaise

Tänka sig vad jag hann med innan vi började rulla norrut. Jag klippte gräsmattan och skrapade och målade vindskivorna på ena sidan huset. Tja, och Elsa fick ett par nya vandrarkängor och pappa hittade sig en fin ryggsäck på 95 liter. Nja, pappa. Behöver inte vara orolig att jag lånar den...

Mitt i ljusa natten rullar vi så tillslut in på Nikkens parkering, där jag och Elsa gör av med lite överskottsenergi genom att bära runt varandra på våra ryggar och klättra på stolpar. Däckar så småningom i tältet.

Vi vaknar i bastun, eller jag menar tältet som förvandlats till en bastu på morgonens timmar. Packar ihop och börjar knata. Efter någon kilometer kurrar magarna, javist ja, frukost! Blir gröt med torkad frukt och kaffe. Vad mer kan man önska!? Goda och glada fortsätter vi. Skuttar glatt vidare och trallar på.
Elsa blir lite orolig. "Ragna, blir man stark av att vandra?"
"Jadå, Elsa, du kan vara lugn." Hon ler och knatar vidare. Men efter en stunds vandrande i uppförsbacke frågar hon "Men, Ragna, det är väl bara benen som blir starka. Jag använder ju inte armarna"
"Men Elsa, är det inte rätt så bra med starka ben då", frågar jag."Du får väl göra lite chins, säger jag och tar tag i hängbron och häver mig upp, med ryggsäcken på."

Strax därefter hittar vi ett tältställe och jag och Elsa fäller upp tältet medan pappa plockar fram för maten. Nja, kanske lyckades vi inte så bra, märkte vi då det blåste upp under natten. Den frö slappt spända tältduken fladdrade fint i vinen. Learing by doing... Dagen avslutas med lite "allsång på fjällhed". Pappa med flöjt, jag med mitt munspel och Elsa stod för sången.

Morgonstund har guld i munn, eller inte. Himmelen var mulen. Utsikten från Keb skulle nog inte vara den roligaste denna dag, kunde vi snabt konstatera. Vi väljer att gå upp via Silverfallet, som visade sig vara riktigt brant. Lite kul klättring. Pappa drabbades av svindel och kramade bergsväggen en bra bit. Kalla av det eviga regnet slår vi upp tältet då dagen nalkas mot sitt slut, och kryper ner i sovsäckarna med lite varm soppa i magen.

Långkalsongen har kletat fast i knäet, noterar jag morgonen därpå. Ett fint jack i benet och lite vackra blå färger runtom. En skönhet som orsakats av en vass och hal sten som jag hittade dagen innan. Bättre med en sten i fickan, än en sten i knäet, va?! Min grå socka är fint rödfärgad av blod som har runnit ner. Bra med kyla och regn, man känner inte smärta så väl!
Denna dag är himelen klarblå och Kebnekaises tonar upp sig mot himelen likt en sockertopp. Ett iskallt morgonvad över en jokk får oss att vakna till ordentligt. Goood morniiiiing, vad kallt! Sedan hoppar vi fram över ett klapperstensfält hela dagen, tills vi når kaffedalen och sluter in i leden som gick sista stigningen upp till toppen. Snart har vi passerat toppstugan och äter vår lunch, en tunn knäckemacka...magen kurrar ännu mer. Snart ser vi en vit sockertopp resa sig upp från klapperstensfältet och snart har vi hela glaciären framför oss. Sista biten går som en dans, och snart står vi där, på toppen av Sverige och njuter. Annat kan man inte göra denna soliga dag som bjuder oss på otrolig utsikt. "Tänk vad livet är härligt, bara man gör det lite besvärligt", komenterar jag. Hade ju faktiskt kunnat göra någonting annat under min ledighet, slappa hemma till exempel.
Nöjda knatar vi ner till tältet igen, och vrålhungriga får vi så vår middag, strax efter midnatt. Slarvigt nog har jag inte tätat läckan längst fram på mina vandrarskor, något jag straffades för. Redan på väg upp hann mina sockor bli blöta och fötterna blev som russin. Det slet hårt att gå på klapperstensfältet, som lutade kraftigt åt ett håll.

Jag vaknar på fredagsmorgonen, fötterna har svulnat upp och ömmar otroligt mycket. Bara att röra sig i sovsäcken gör ont. Något som jag aldrig tidigare varit med om, inte ens på veckolånga vandringar i svår terräng och med mycket packning. Då har sockarna i och för sig varit torra. Bara att bita i äpplet, ta på sig dubbla socklager och försiktigt pressa ner de uppsvulda fötterna. Varje steg är som att gå på en spikmatta, och jag undrar hur jag ska lyckas vandra de mil vi har kvar tillbaks till stationen. Snart lättar smärtan något, som om vätskan pressats ut från fötterna. Jag kan börja gå mer normalt. Stannar för att pusta och upptäcker att på de få sekunderna jag stod stilla han fötterna svullna igen och det gjorde ont att börja gå. Lösningen var helt enkelt att i rask takt, utan ett enda stopp gå så fort jag kunde raka vägen till stationen. Så jag går, och går och går, hela dagen. Såklart passar jag på att njuita av den otroliga utsikten, sådant får man inte missa, även om det regnar och är kallt, eller om fötterna ömmar.
De sista kilometrarna börjar fötterna säga till igen, nu värre än tidigare och jag får verkligen bita ihop. Väl framme bjuder papa på öl och trerätters middag på restaurangen på Keb. fjällhotell. Lyxigt med sådana faciliteter uppe på fjället! Annat än det trånga tältet och pastan som inte riktigt mättar. Mycket mätta och belåtna stapplar vi oss några hundra meter därifrån och sätter upp tältet.

Sista dagen vaknar jag och noterar att fötterna känns någorlunda normala, tja, eller åtmistonde gångbara. Vilken tur! Packar och knatar iväg, nu ner i björkskogen. Vi beslutar oss för att ta båten över den vicks-blåa sjön, och i andra änden bjuder pappa oss på våffla med hjortronsyllt och kaffe på den lilla serveringen. Sockret och koffeinet får jag och Elsa att hoppa hem de sista sex kilometrarna till bilen.

Nöjda börjar vi så rulla hemåt igen. Stannar och lagar en god middag med triangiaköket, praktiskt, praktiskt! Och gott blev det!

Tja, fotont får jag skylla mig själv för. Men oj, vad vackert det var och tur med vädret, endast en dag med regn. I övrigt kanonväder. Dessutom är jag otroligt imponerad av Elsa, enbart 12 år, bär hela sin packning själv och klättrar upp på Keb med raska steg.
Grymm syrra jag har!
Grymmt stolt storasyster!













Kan man vara annat än överlycklig då man står på Sveriges högsta topp och ser nära 12 % av vår lands yta.

Toppetappen till Keb. avslutades med en vacker vandring i det norrländska midnattsljuset.

Tja, för ett kort tag fick jag för mig att jag skulle bada i den lilla sjön som var täckt till hälften av is. Då vattnet passerat knäna insåg jag att det verkligen var fruktansvärt kallt, och att jag hellre tog på mig tjocktröjan igen.
På väg upp till toppen med inte helt ofarlig vandring på snöfläckar, fick jag erfara.

Ser kaffedalen, där vi ansluter till leden mot toppen.