En samling jakthistorier...

Tjädern som David, Pålsson och jag lyckades ta då vi gick i drevet. Den sjukaste jakthistorian. Jag gick rakt på en tupp, som inte kunde flyga och hade svårt att gå. David plockade upp den och Pålsson beslöt att avliva den. Skadad på både en vinge och bröst.
Smakade dock ljuvligt tillsammans med potatis, svampsås, rödvin och trevligt sällskap.

Älgkalven jag sköt för några veckor sedan.

Vad hände egentligen vis det skott som jag avlossade den 10/10. En älgkalv föll, men vad mer?! Efter det har jag som blivit besatt av jakt. Dömmer om jakt, jagar på all min lediga tid, pratar nästan enbart om jakt och läser nästan enbart om jakt. På två veckor (med skolgång) har jag lyckats jaga eller varit på skjutbanan totalt 8 dagar. Till och med springskorna har fått vila i två veckor, och då har det gått långt! Igår var jag dock ute på en mycket efterlängtad tur vid Nydalasjön. Spegelblank reflekterade den ljuset från staden. Vacker dygnet om!

I helgen åkte ett glatt gäng jaktsugna SLU:are ner till Uppsala och Forsmark för att jaga älg, vildsvin och rådjur. Första dagen ösregnade det. Jag såg en hare och en av hundförarna bommade på ett rådjur. Andra dagen hörde en av hundförarna en älg som kastade sig i sjön och simmade till grannlaget. Några rådjur drevs i några få minuter av hundarna inne i såten. Jag såg en morkulla. Nja, jaktmässigt var det rätt så händelselöst. Men på lördagskvällen hade vi riktigt trevligt, gjorde riktigt god middag (fin bit från min älgkalv, hasselbackare, svampsås och vitlöksbröd) och drack gott vin. Trotts att bössan fick vila så var det en mycket trevlig resa, kul bara att komma iväg från Ume ett tag.

På måndagen var jag ute igen, denna gång i Rönnäs. Kristoffer från klassen har fått låna en hund att jaga med. Korsning mellan stövare och jämte, om jag inte minns fel. Tre år och första jaktdagen. Söket var bra, lite kort, men för att vara första gången så kan man verkligen inte klaga. En rött, blinkande halsband gör det lätt att se henne. Snart hör vi skall och gör oss beredda. Skallen går dock längre bort och tystnar snart. Vi söker och söker, men hunden är borta. Tillslut klättrar vi upp i var sitt torn och väntar. Det mörknar och börjar snöa. Vi beslutar att börja leta oss tillbaks till bilen. Längs vägen ser vi snart, två meter upp på sidan, ett rött blinkande ljus. Vi ropar, men det rör sig inte. Vad i hela friden är det för något?! Då vi kommer närmare ser vi, hunden har klättrar upp i ett pass och sitter där så nöjd och väntar. Oj, vilket gott skratt vi fick oss!
Kristoffer berättade för ägaren, och fick förklarat att hunden brukade följa med en fågelskådare upp i torn, och har därmed lärt sig klättra i stegar...

Första älgen!

Från och med i går kan jag kalla mig älgjägare, med rätt.
Jag passar Magnus Furenbratts två laikor under helgen, och bestämde mig för att hänga med SLUs jaktlag till Rönnäs på lördagen. Hundarna får följa med och jag får låna en gps-pejl att sätta på hunden med störst utsök. Nu ska det sägas att mina erfarenheter från hundförare inte är allt för stora. Hittills har jag bara suttit på pass och kollat på hackspettar och en och annan tjäder som passerat. Inte allt för livat och träsmak i baken. Inte allt för roligt i längden, om jag ska vara riktigt ärlig. En gång tidigare har jag följt med Jonas Hamner från klassen med hans hund i skogen. Då hände det inte allt för mycket. Ståndskall på en ekorre. Men på youtube har jag ju sett hur man gör. Typ smyger försiktigt sig på djuret, i så bra vindriktning som möjligt (ej vinden i ryggen) och så skjuter man älgen, och ingen hund.
På morgonen gick jag med Carl Kling och hundarna. Efter lunch blir jag frågad om jag har lust att gå själv, så fick vi en passkytt till. Idag var vi bara ca 10 jägare. Visst! Morgonen hade varit stendöd, utan några spår alls. Trevligt att knata i skogen några timmar, tänkte jag.
Hundarna släpps och söket börjar. Det kryllar av älgspår på området. Ko och minst kalv, konstaterar jag. Ser någon tjäder flyga förbi. En av hundarna, Leo, sticker plötsligt iväg långt fram, och försvinner ner mot sjön som är på min östra sida. Jag får meddelande på gps:en att jag tappat kommunikationen med hunden. Skit! Ståndskallet går igång. Pulsen ökar! Jag smyger mig fram kilometern rätt så fort, men ändå försiktigt. Sista biten tar jag det mycket lugnt, tittar så ut genom skogskanten och ser en älgkalv ute i sjökanten. Djup myrmark och endast huvudet sticker upp. Hundarna är runtomkring älgstackaren, som förtvivlat försöker komma upp. Jag osäkrar vapnet, och känner lugnet. Älgen häver sig så upp en bit med frambenen och jag visslar på hundarna, som lydigt lämnar plats. Pang. Ett skott rakt in i hjärtat. Några sekunder senare är kalven död. Jag hade just skjutit min första älg. Första gången som jag egentligen går som hundförare. Carl Kling sköt en ko och en kalv några minuter senare.
Bärjningen av min kalv var inte helt problemfri, eftersom den låg 40 meter ut i djupmyran. Men många som kunde hjälpa till gjorde arbetet lätt. Vi samlade störar och byggde en bro ut till älgen, som knöts fast och drogs in. En älg man kommer minnas!

Tja, dagens enda tjej på jakten får för sig att hon ska vara hundförare, trots ringa kunskaper. De kompenserades nog av duktiga hundar, som visste vad som skulle göras. Tack Ella och Leo!
Nyss invald som en av fyra från klassen att vara med i JVFs styrelse.
Dessutom klassens första älgskytt med SLUs JVF.
Behöver jag skriva hur glad jag var igår!?

Det hela firades med att ett gäng från klassen som varit med under dagen gick ut och tog en öl och käkade pizza, mycket hungriga efter att inte ha ätit på nio timmar och varit igång hela tiden. Och självklart så blev det en whisky på det! Dagen var så fulländad.

Med ena fingret i hjulet

Igår tillbringade jag några timmar på akuten. Suck. Pluggade massor inför dagens tenta och var rätt så trött. Bestämde mig för att ta några minuters paus och tvätta och olja kedja och nav till cykeln ute i solskenet. Jag pysslar på och blir riktigt svart och lortig om händerna. Så ska jag smörja framnavet, och i andra tankar sätter jag hjulet på snurr och sätter dit fingret för att hjälpa till med att få ut oljan. Tjoff, så rycks fingret in och snittas. Toppen på pekfingret, någon cm ner och riktigt djupt. Benet var som tur var fortfarande helt. Tokigt, tokigt, så det kan gå. Första tanken var att det inte var så mycket att bry sig om, sedan kollar jag lite närmre och inser att det kanske var mer än en liten rispa. Jag springer upp i korridoren och får hjälp att stoppa blodet som rann längs hela armen, fingrar har ju en förmåga att blöda riktigt mycket! Med handen i luften cyklar jag till akuten. Läkaren ser min hand och säger "ajdå, det där gör ganska ont va?" Jakande svar och så får jag bedövning, vilket ju var en rolig upplevelse! Efterlängtad om inte annat. Dom tvättar så rent som går och syr fast toppen med fem stygn. Jag får också en stelkrampsspruta eftersom det var rätt så lortigt. Med bedövning var det ju bara kul, såg tokigt ut och läkaren tyckte nog jag var lite tokig som var så pass glad. "jasså, du är en sån som skrattar då du råkar göra illa dig". Men är man så klantig, vad annat kan man göra!?
Min första fråga (eftersom det gällde höger pekfinger) var huruvida jag skulle kunna jaga med avtryckarfinger i paket. Som tur var får jag ta bort stygnen dagen innan älgjakten drar igång på nytt. Största problemet nu är, förutom dagligt arbete som dusch, diskning osv., att jag ska skriva kurstentan på måndag. Bra, namnsdagen firas med prov och 20-årsdagen likaså. Dubbel fest på kvällen, med andra ord!

Dessutom lite extra lyx, pappa kom förbi med gravad lax, färsk pasta, massor av grönt från växthuset, öl och alvedon. Han lagade mat och diskade samt hade med sig slagborren, så jag fick äntligen upp lampa, anslagstavla och spegel på betongväggen.

Nu ska jag ut på en efterprovet-springtur runt Nydalasjön. Otroligt vackert en solig höstdag! Svett i såret blir extra kul.