Snö i en stad utan snö

Regn, rusk och fortfarande 90 grader (i hörnet på mitt rum).
En tenta avklarad. En tenta klarad.
En hagelskur. Ett ösregn.
En kaffepaus.
Snö i en stad utan snö.
Ljus i en stad utan sol.

Ett under har inträffat. Mirakel har skett. Jag tror dagens tenta gick bra. Matematisk statistik, och hjärnan var på min sida idag. Små, näst intill obefintliga, elektriska impulser skickades runt mellan hjärncellerna i mitt huvud. Dessa resulterade i fina formler på det vita arket. Likt konst. Matte är ju skönhetens och konstens ämne (enligt en före detta mattelärare). På sätt och vis, ja. På sätt och vis en mur att ta sig över. Men visst, kinesiska muren är ju vacker, så varför inte?!

Då tentan väl var gjord gick jag och Milou på en liten after-tenta-walkabout i regnet. Tjäderkutter. 1 meddelande mottaget:
"Nydala konstsnöspår: 5,0 km skating och klassiskt preparerad. Spåret är ca 1800 m tur och retur."
Plöttsligt upphörde regndropparna att falla från himmelen. Istället sken solen som aldrig förr. Fåglarna började kvittra och snön gnistrade mot solens strålar.

Jag klev i en vattenpöl och skon blev blöt. Jag rätade upp paraplyet och fortsatte gå.
Kanske att det en dag slutar regna, i staden där det alltid regnar.
För det finns snö i en stad utan snö.

Onsdag ledig. Onsdag på Nydala. Även om regnet vräker ner, så kommer solen att skina!

Nu blir det bugg för fulla muggar, och sedan tentafest!

Förkasta nollhypotesen!

Högtalarna på max, basen så pass uppvriden att den får min hand att röra sig av ljudvågorna, pennan att rispas mot papperet och texten att flöda. Tal för tal arbetar jag mig framåt, jag närmar mig steg för steg. Ett svar. Ett nytt tal. Något klokare. Eller något mer förvirrad. En ny låt. En ny formel som ska användas. Lars Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning på det här. Skönt att veta att vi är två om det.
Behandlingen av de givna talen måste ske med respekt och försiktighet. Ett litet felsteg kan leda till total förödelse av svaret. Det är då man suckar djupt, kliar sig i huvudet, blänger mot miniräknaren och lyfter upp radergummit.

Igår kväll började jag se eldslukare utanför mitt fönster. Det var ett vackert skådespel. Oväntat, om inte annat. Tanken slog mig att denna eldslukare kanske var ett tecken på att jag höll på att bli utbränd. Beslutet att genast avbryta pågående studier lät inte vänta på sig. Jag såg det som akut. Att bli utbränd någon dag innan tentan kändes inte som ett alternativ.

St Nicolaus firades med blossaflaskan i ena handen, miniräknaren i andra. Tyvärr har jag ju bara två händer. Varav samtliga, enligt nyligen given information, var upptagna. Skriva fick jag därför göra med högerfoten (jag försökte mig på telepati, men det visade sig vara ett oeffektivt sätt att föra sina anteckningar på).
Av misstag hade jag råkat hänga lördagens använda strumpa på tork efter en blöt promenad, över sängkanten, och inte julstrumpan. Önskelistan hade jag glömt skiva ner på en lapp, men hade den i huvudet då jag somnade. Eftersom jag inte kom ihåg den på söndagsmorgonen så måste St Nicolaus ändå gjort ett besök på Mariehem. Han glömde dock det viktigaste, som jag vet stod överst "SNÖ".
Jag noterade oljud från övervåningen under lördagskvällen, vilket måste tyda på att jag har tomtar på loftet. Trevligt. Tanken gav mig lite mer julstämning.

Måndag, som med lite fantasi kan bli till en trevlig fredag.
Fredag. Ställer upp hypotesen, att om nollhypotesen stämmer, så finns det ingen skillnad mellan A (en riktig vinter) och B (årets vinter).
Testet utförs med Wilcoxons ranksummetest.
På signifikansnivån 0,05 visade det sig finnas en signifikant skillnad mellan A och B, dvs denna vinter skiljer sig från en vanlig vinter.
Jag blev då totalt deprimerad, och behövde en promenad. Promenaden, denna vinter (som vi vet skiljer sig från en vanlig vinter) gick till Nydala konstsnöspår.
Jag noterade att det förekom en riklig mängd bestående av vit, kall (lite pulvrig) massa på marken, som troligtvis har sprutats ut från rör längs marken. Den gjorde mig glad. En bild på en skidåkare. Inne i skon övergick denna massa till flytande form. Väl hemma googlade jag på insamlad information.
"vitt flytande spruta" -Men jag kunde förkasta resultatet.
"vitt pulver glädje" -Även detta resultat kunde förkastas.
"vitt kallt skidor" -Jag tolkade resultatet som snö

Standard Error, eller helt enkelt SEy=(s/√n)

Matte och åter regntunga skyar över Ume.
Träningsverk och för mycket kaffe.
Lördagskväll med matteboken, går igenom gamla tentor.

Idag var jag uppe tidigt för att plugga. Vaknar, stiger upp och inser att vaderna måste ha minskat med en decimeter. Inte duschade jag så varmt igår att dom krympte i tvätten? Jag stapplar ut med böjda ben i korridoren. Noterar havet av ballonger, ciderflaskor (med till stor del utspillt innehåll), cerpentiner och dylika rester från de 40 (?) personer som var här igår och inte pluggade matte.

Cyklade ner på stan och fikade med mamma och min kära syster. Jag har ett linne på mig och sträcker lite på armarna. Så föll vi in på samtalsämnet "mina biceps". Trevligt, tja. Jag vet inte...

Går in på stadsbiblioteket och letar rätt på lite ljudböcker, som ska få sysselsätta mina öron på springrundor. Stadsbibliotekarien kollar på mig, ler lite och utbrister "men, du har gått och blivit en vuxen tjej du!". Jepp, och det till ära så fick jag ett svart lånekort istället för mitt röda. Man tackar!

Cyklade hem på en av herr Gud nyisad gångbana. Cykeln hade nog vårkänslor av allt regn, för den var helvild och for lite var den ville. Jag lyckades dock hålla mig kvar i sadeln under hela ritten på min springare innan jag ställde in den i stallet på Mariehem.

Nu pluggas det som sagt var matte. Igen.
Skrev ett SMS till min kära far "Pappa, jag tror att jag har hittat en användbar hjärncell! Om jag har lite tur så..." Tjäderspelet går igång. 1 meddelande mottaget. Pappa: "Trodde du ja..."

Vad har jag nu hittat för bra hjärncell? Jo, jag har kommit på en fenomenalt sätt att lösa talen på de gamla tentorna. Minst sagt fiffigt! Man går bakifrån. Börjar i facit och letar reda på svaret. Sedan skriver man ner svaret i anteckningsblocket och sist av allt kollar man upp vad frågan egentligen var (går man sedan tillbaks till facit för att rätta, så är det ju alltid rätt!). Lite roligt, nästan som jeopardy! Åh, värsta lekledaren jag blev på denna festen. Nu ska jag åter ta del av det roliga, med Melissa Horn i högtalarna går jag vidare mot nästa tal, eller nästa svar var det ju. Frågan tar jag senare.

(Observera att det finns en viss ironi i mitt resonemang...)

Minusgrader i flera dagar, underbart! Nu saknas bara lite snö. Skidorna står vid dörren och väntar på att få användas. Ljudet från stavtag och knarrande snö. Lamporna på Nydala en sen och mörk kväll får avsluta en dag i skolan.
Fantastiskt att jag upplever ett så stort stort lugn på skidspåret, då det egentligen är allt annat än lugn. Svett, mjölksyra och blodsmak i munnen. Men ändå, stämningen med mina skidor är obetalbar!

Minusgrader kan också göra en kall, speciellt om tår och fingrar. Elsa upptäckte dock en brödrosts många funktioner. Med en lite toasted lukt, och en lite tokig look, blir så de små fingrarna åter varma.

Trevlig helg på er, låt brödrostarna gå varma!

Otroligt vad statistik kan suga motivationen ur en! Äntligen lite matteräkning, var min inställning till denna kurs. Vad utmanande och roligt!
Föreläsningarna går bra, läraren är duktig, pedagogisk och rätt så rolig ibland. På en timma hinner han gå igenom uträkningen på ett (!) tal. Efter microkö och lunch, då man borde vara laddad av ny engergi är det så dax att slussas ut i statestikskogens kryptiska djungel, full av tabellsamlings-träsk och mystiska, kryptiska formler. Likt en oläsbar karta med en massa undantag och konstiga definitioner. Dessutom med en kompass som ständigt pendlar mellan att peka mot IKSU, datorn eller till samvarorummet i korridoren.
Det är som att spåra. Du ska hitta ett vilt, observerar ett spår och lista ut vad för spår det är vi har hittat (och i dåligt underlag kan detta vara svårt!). Försiktigt smyga sig fram, och då tänka på vindriktning, terräng osv. Sedan kommer man fram till viltet och skjuta ett skott. Viltet i fråga är dock mycket svårskjutet, då det retandes dansar tango, varför skottet ofta hamnar långt ifrån målet.
Okej, skillnaden är väl att matematisk statistik kanske inte är lika spännande...

Idag blev det faktiskt lite plugg i Åteln, innan jag gick på en föreläsning om björnkontakt med människor. Det var intressant, men inte så förvånande.
Björnen är rädd för människor, och undviker kontakt. En skadeskjuten björn är inte glad, varför majoriteten av björnskador är mot jägare.
Härnäst pekar kompassnålen mot IKSU, och sedan samvarorummet o korridoren.

I morse läste jag om en ny undersökning, där man kommit fram till att personer med bättre kondition har också högre IQ, därför så är det inte helt dumt tänkt att gå till IKSU, då jag borde ha tentaångest! (haha, observera ironin! Så lågt IQ har jag inte att jag tror att jag enbart kan träna och inte plugga...behövde bara påpeka detta...)

En underbar första-adventshelg i Ammarnäs

Sådär, då är jag åter tillbaks i Ume efter ännu en underbar helg i Ammarnäs. För ovanlighetens skull regnar det inte i denna stad. I fredags åkte jag ett par mil skidor, fristil såklart. Underbart!

I lördags gick vi upp för näsberget och såg på den underbara utsikten. Temperaturen sjönk från nollan ner till -10 grader. På kvällen bakade vi lussekatter och pepparkakor och gick på en fin kvällspromenad i strålande månsken. Jag åkte skrana ner för potatisbacken, det gick undan!

På söndagen var det kalt -20 grader vid stugan, och ännu kallare på toppen av slalombacken. Jag pluggar en del matte, sedan tar jag och Elsa slalomskidorna och åker of-pist ner för Näsberget i finaste pudersnö.

matematiskt halleluja moment

Matte är som konst, som en fantastisk storartad och genomtänkt religion. Som ett helvette som etsar sig fast i huvudet. Som ett olösligt tal i en tjock bok med alldeles för lite färgbilder.
"Det finns lögner, förbannade lögner. Och så finns det statistik."
Kloka ord från en klok lärare.

Eftersom det finns mycket kul på denna jord att göra, alldeles för mycket för att sitta och plugga så mycket som man egentligen borde, så har jag av någon anledning inte riktigt räknat de uppgifter som varit tänkt. Ja, egentligen inte så mycket uppgifter alls faktiskt.
Så, i veckan har jag tagit tag i det hela och grottat ner mig i denna värd som "statistics for the life sciences" gömmer mellan sina hårda pärmar. En 724 sidor tjock bok med bibeltunna sidor, som författaren piffat till med lite ljusblå rutor. Festligt.

Statistik och sannolikhet.
Sannolikheten att jag skulle kugga på denna tenta ökade proportionerligt med att jag inte pluggade. I och för sig minskade sannolikheten att jag skulle bli utbränd omvänt proportionerligt med denna sannolikhet. I nuläget är det dock så att den sistnämnda sannolikheten är relativt liten. Näst intill obefintlig, eller i vilket fall så går den mot noll.
Vad statistiken visar är att de elever som pluggar till tentan i tid, klarar också tentan i större utsträckning. Jag kunde ju i och för sig hoppas på ett typ II-fel vid tentarättningen, dvs. att läraren skulle av misstag godkänner en underkänd tenta. Sannolikheten för denna misstänker jag vara mycket liten, även om den statistiskt sett från förra kursen visade sig vara hög (där skedde ett flertal fall av typ I- fel, dvs att godkända elever av misstag blev underkända).
Sannolikheten att jag kommer ha stor nytta av denna kurs i mitt framtida yrkesliv är mycket stor, näst intill 1. Slutsatsen från min uträkning är således att jag bör börja studera lite mer effektivt.

Pust. Inte lätt. Inte ens möjligt att lösa en uppgift på egen hand. Totalt körd!
Pust. Traggla, traggla, traggla. Samma uppgift, en kopp kaffe. Pust. Tom kopp. Springtur. Samma uppgift. Pust. Suddar ut och börjar om. Pust. Frågar om hjälp imorgon. Suck! Tar kväll.
Tanken var god. Talet var svårt. En ekvation som inte går ihop.

Idag började det på samma sätt. "Pust. Inte lätt. Inte ens möjligt att lösa en uppgift på egen hand. Totalt körd! Pust. Traggla, traggla, traggla.Samma uppgift, en kopp kaffe. Pust. Tom kopp. (hoppar över springturen eftersom det ösregnar och jag har redan tränat en gång denna dag). Samma uppgift..."--plöttsligt-- elen svajar till, lamporna blinkar, musiken på spotify går under några sekunder i slow motion, lågan till ljuset fladdrar till och slocknar, jorden skakar till.* Handen börjar så röra sig. Suddar ut kluddret och så börjar pennan röra sig och skapa ett underbart konstverk. En sådan skönhet. Uträkningen till uppgift 5:16a börjar gå mot ett svar. Jag sitter helt stum och ser på.
Plötsligt sprätter något till och spåret från pennans rörelse försvinner. Stiftet hade gått av. Trycker ut lite mer stift och handen börjar röra sig igen. Snart kommer jag till de fina bokstäverna SVAR: Pr(2900 < y < 3100) = 0,6680
Inte nog med det, jag hade förstått vad jag gjorde! Stolt. Jag hade..ja, jag hade skrivit. Massor av kludd, som visade sig vara rätt. En skönhet. Sedan löste uppgifterna sig själva. Jag hade upplevt ett "matematiskt halleluja moment". 23:02 denna onsdagskväll.

Känslan av att förstå en ny formel, som från en början tycktes vara omöjlig, kan te sig vara liten för värden. Men oj, vilken underbar känsla. Den känslan som gör att matte är så otroligt kul!

* Kan ha varit en liten lätt överdrift där..

Helg i Ammarnäs

Topp fem vackraste dagarna i mitt liv

Björkfjället 31 oktober 09.
Vaknar på morgonen. Ammarnäs by är inbäddad av tjocka moln. Tar bilen upp på fjället ovan molnen där himmelen alltid är klarblå. Se och njut. (bilderna hamnade visst i omvänd ordning)

Pärleporten?
"dimbåge, vit regnbåge, vitaktig cirkelbåge med radien 37°–41° kring solens motpunkt. Den bildas vid dimma som består av vattendroppar som belyses av solen eller månen. Dimbågen uppkommer på likartat sätt som regnbågen, men i detta fall med mindre droppar. T.ex. kan man observera en dimbåge från ett flygplan som en vitaktig ring med skuggan av planet i mitten."
källa: http://www.ne.se/dimb%C3%A5ge

Sämre start på dagen kan man ha...

En samling jakthistorier...

Tjädern som David, Pålsson och jag lyckades ta då vi gick i drevet. Den sjukaste jakthistorian. Jag gick rakt på en tupp, som inte kunde flyga och hade svårt att gå. David plockade upp den och Pålsson beslöt att avliva den. Skadad på både en vinge och bröst.
Smakade dock ljuvligt tillsammans med potatis, svampsås, rödvin och trevligt sällskap.

Älgkalven jag sköt för några veckor sedan.

Vad hände egentligen vis det skott som jag avlossade den 10/10. En älgkalv föll, men vad mer?! Efter det har jag som blivit besatt av jakt. Dömmer om jakt, jagar på all min lediga tid, pratar nästan enbart om jakt och läser nästan enbart om jakt. På två veckor (med skolgång) har jag lyckats jaga eller varit på skjutbanan totalt 8 dagar. Till och med springskorna har fått vila i två veckor, och då har det gått långt! Igår var jag dock ute på en mycket efterlängtad tur vid Nydalasjön. Spegelblank reflekterade den ljuset från staden. Vacker dygnet om!

I helgen åkte ett glatt gäng jaktsugna SLU:are ner till Uppsala och Forsmark för att jaga älg, vildsvin och rådjur. Första dagen ösregnade det. Jag såg en hare och en av hundförarna bommade på ett rådjur. Andra dagen hörde en av hundförarna en älg som kastade sig i sjön och simmade till grannlaget. Några rådjur drevs i några få minuter av hundarna inne i såten. Jag såg en morkulla. Nja, jaktmässigt var det rätt så händelselöst. Men på lördagskvällen hade vi riktigt trevligt, gjorde riktigt god middag (fin bit från min älgkalv, hasselbackare, svampsås och vitlöksbröd) och drack gott vin. Trotts att bössan fick vila så var det en mycket trevlig resa, kul bara att komma iväg från Ume ett tag.

På måndagen var jag ute igen, denna gång i Rönnäs. Kristoffer från klassen har fått låna en hund att jaga med. Korsning mellan stövare och jämte, om jag inte minns fel. Tre år och första jaktdagen. Söket var bra, lite kort, men för att vara första gången så kan man verkligen inte klaga. En rött, blinkande halsband gör det lätt att se henne. Snart hör vi skall och gör oss beredda. Skallen går dock längre bort och tystnar snart. Vi söker och söker, men hunden är borta. Tillslut klättrar vi upp i var sitt torn och väntar. Det mörknar och börjar snöa. Vi beslutar att börja leta oss tillbaks till bilen. Längs vägen ser vi snart, två meter upp på sidan, ett rött blinkande ljus. Vi ropar, men det rör sig inte. Vad i hela friden är det för något?! Då vi kommer närmare ser vi, hunden har klättrar upp i ett pass och sitter där så nöjd och väntar. Oj, vilket gott skratt vi fick oss!
Kristoffer berättade för ägaren, och fick förklarat att hunden brukade följa med en fågelskådare upp i torn, och har därmed lärt sig klättra i stegar...

Första älgen!

Från och med i går kan jag kalla mig älgjägare, med rätt.
Jag passar Magnus Furenbratts två laikor under helgen, och bestämde mig för att hänga med SLUs jaktlag till Rönnäs på lördagen. Hundarna får följa med och jag får låna en gps-pejl att sätta på hunden med störst utsök. Nu ska det sägas att mina erfarenheter från hundförare inte är allt för stora. Hittills har jag bara suttit på pass och kollat på hackspettar och en och annan tjäder som passerat. Inte allt för livat och träsmak i baken. Inte allt för roligt i längden, om jag ska vara riktigt ärlig. En gång tidigare har jag följt med Jonas Hamner från klassen med hans hund i skogen. Då hände det inte allt för mycket. Ståndskall på en ekorre. Men på youtube har jag ju sett hur man gör. Typ smyger försiktigt sig på djuret, i så bra vindriktning som möjligt (ej vinden i ryggen) och så skjuter man älgen, och ingen hund.
På morgonen gick jag med Carl Kling och hundarna. Efter lunch blir jag frågad om jag har lust att gå själv, så fick vi en passkytt till. Idag var vi bara ca 10 jägare. Visst! Morgonen hade varit stendöd, utan några spår alls. Trevligt att knata i skogen några timmar, tänkte jag.
Hundarna släpps och söket börjar. Det kryllar av älgspår på området. Ko och minst kalv, konstaterar jag. Ser någon tjäder flyga förbi. En av hundarna, Leo, sticker plötsligt iväg långt fram, och försvinner ner mot sjön som är på min östra sida. Jag får meddelande på gps:en att jag tappat kommunikationen med hunden. Skit! Ståndskallet går igång. Pulsen ökar! Jag smyger mig fram kilometern rätt så fort, men ändå försiktigt. Sista biten tar jag det mycket lugnt, tittar så ut genom skogskanten och ser en älgkalv ute i sjökanten. Djup myrmark och endast huvudet sticker upp. Hundarna är runtomkring älgstackaren, som förtvivlat försöker komma upp. Jag osäkrar vapnet, och känner lugnet. Älgen häver sig så upp en bit med frambenen och jag visslar på hundarna, som lydigt lämnar plats. Pang. Ett skott rakt in i hjärtat. Några sekunder senare är kalven död. Jag hade just skjutit min första älg. Första gången som jag egentligen går som hundförare. Carl Kling sköt en ko och en kalv några minuter senare.
Bärjningen av min kalv var inte helt problemfri, eftersom den låg 40 meter ut i djupmyran. Men många som kunde hjälpa till gjorde arbetet lätt. Vi samlade störar och byggde en bro ut till älgen, som knöts fast och drogs in. En älg man kommer minnas!

Tja, dagens enda tjej på jakten får för sig att hon ska vara hundförare, trots ringa kunskaper. De kompenserades nog av duktiga hundar, som visste vad som skulle göras. Tack Ella och Leo!
Nyss invald som en av fyra från klassen att vara med i JVFs styrelse.
Dessutom klassens första älgskytt med SLUs JVF.
Behöver jag skriva hur glad jag var igår!?

Det hela firades med att ett gäng från klassen som varit med under dagen gick ut och tog en öl och käkade pizza, mycket hungriga efter att inte ha ätit på nio timmar och varit igång hela tiden. Och självklart så blev det en whisky på det! Dagen var så fulländad.

Med ena fingret i hjulet

Igår tillbringade jag några timmar på akuten. Suck. Pluggade massor inför dagens tenta och var rätt så trött. Bestämde mig för att ta några minuters paus och tvätta och olja kedja och nav till cykeln ute i solskenet. Jag pysslar på och blir riktigt svart och lortig om händerna. Så ska jag smörja framnavet, och i andra tankar sätter jag hjulet på snurr och sätter dit fingret för att hjälpa till med att få ut oljan. Tjoff, så rycks fingret in och snittas. Toppen på pekfingret, någon cm ner och riktigt djupt. Benet var som tur var fortfarande helt. Tokigt, tokigt, så det kan gå. Första tanken var att det inte var så mycket att bry sig om, sedan kollar jag lite närmre och inser att det kanske var mer än en liten rispa. Jag springer upp i korridoren och får hjälp att stoppa blodet som rann längs hela armen, fingrar har ju en förmåga att blöda riktigt mycket! Med handen i luften cyklar jag till akuten. Läkaren ser min hand och säger "ajdå, det där gör ganska ont va?" Jakande svar och så får jag bedövning, vilket ju var en rolig upplevelse! Efterlängtad om inte annat. Dom tvättar så rent som går och syr fast toppen med fem stygn. Jag får också en stelkrampsspruta eftersom det var rätt så lortigt. Med bedövning var det ju bara kul, såg tokigt ut och läkaren tyckte nog jag var lite tokig som var så pass glad. "jasså, du är en sån som skrattar då du råkar göra illa dig". Men är man så klantig, vad annat kan man göra!?
Min första fråga (eftersom det gällde höger pekfinger) var huruvida jag skulle kunna jaga med avtryckarfinger i paket. Som tur var får jag ta bort stygnen dagen innan älgjakten drar igång på nytt. Största problemet nu är, förutom dagligt arbete som dusch, diskning osv., att jag ska skriva kurstentan på måndag. Bra, namnsdagen firas med prov och 20-årsdagen likaså. Dubbel fest på kvällen, med andra ord!

Dessutom lite extra lyx, pappa kom förbi med gravad lax, färsk pasta, massor av grönt från växthuset, öl och alvedon. Han lagade mat och diskade samt hade med sig slagborren, så jag fick äntligen upp lampa, anslagstavla och spegel på betongväggen.

Nu ska jag ut på en efterprovet-springtur runt Nydalasjön. Otroligt vackert en solig höstdag! Svett i såret blir extra kul.

Hoppsan, här händer det grejer. Kanske inte så mycket på bloggen, men i mitt liv. Just nu pluggar jag så mycket jag hinner (en och annan fest- och jaktdag hinns såklart med).
På måndag firar jag min 20-årsdag med att skriva första tentan på universitet, festligt festligt!
Kanske kommer det in ett nytt blogginlägg efter det!

Sommar i Ammarnäs. Nej, det kan helt enkelt inte bli bättre.
Flugfiske, bad, spring- och cykelturer hela dagarna. Fick faktiskt nio jättefina flugor av en fransman häromdagen. Tackar man för!
Fredagskvällen tillbringade vi på bastuflotten i Tjulån. Fullmånen speglade sig fint i det stilla vattnet. Bastun värmde mellan baden och vi hade det riktigt trevligt.

Förresten så blev jag ju lite nyfiken på vem det kan vara...Simon, har du facebook?

Regn, regn och regn. Vattnet har stigit nära en meter på några få dygn. Åter en mäktig vårflod. Fiskespöt får vila.
Att återhämta sig från fjällmarschen gick bra. Stechade och fick tillslut i mig mat. Dagen efter gick jag på en lång promenad i nära två timmar, och fick ut gamla mjölksyrerester ur kroppen. Igår cyklade jag upp till Örnbo. Det är så trevligt och mysigt där. Konstigt att tänka sig att det faktiskt inte var så länge sedan fjällägenheten var bebodd. Primitivt och avlägset.
Svettigt upp, fartfylld och mycket lerig downhill tillbaks ner från fjället. Kläderna fick följa med in i duschen då jag kom hem. En lugn arbetsdag och en (nja, eller...) välförtjänt och efterlängtad öl efteråt.

Mycket roligt händer på wärdshuset under kvällstimmarna. Älskar verkligen arbetsstämningen, då alla för det mesta är glada. Ibland blir dte ju rätt så stressigt, och att då komma in med en beställning specialmat kanske inte gör kockarna allt för glada. Något man kan skratta åt efteråt.

Vi hade en fransman kring de trettio åren som hade vandrat hela kungsledden norrifrån och hit till Ammarnäs, där han tog skydd för regnet under några dagar innan han skulle fortsätta till Hemavan. Snackade bra engelska och såg rätt så trevlig ut. Såklart var jag ju jättenyfiken på hans resa och vi snackade en hel del, under flera dagar. Sista dagen föreslår jag att jag kan skriva upp notan på rummet. Kanonbra! Säger hejdå och önskar honom lycka till på sin vandring. Ännu en trevlig människa som passerar. Senare kommer jag på att jag ju inte vet vilket rum han bor i. Lite svårt att skriva upp notan då. Precis innan vi ska stänga ser jag honom, och springer ikapp. "Hej, jo, du förresten, vilket rum bor du i", frågar jag.
Han ler och svarar lite undrande. "Ja, blåhaken, varför undrar du det?"
Oj, det skedde nog ett litet missförstånd inser jag, och svarar snabbt att jag ju behövde veta det för att skriva upp notan, inget annat. Vi fick oss ett gott skratt. Han stannade för övrigt och tog en dricka. Ja, alltså i restarurangen...

När jag frågade ett tevligt par igår i vilket rum dom bodde i (för notan...), kunde jag inte hålla mig för skratt då de svarade "blåhaken".

Fjällmarschen

50 mm regn och starka vindar som fick dropparna att slå upp i ansiktet. Fjället förvandlades till en leråker och stigarna till forsande jokkar. Stenarna blev hala.
Klockan 11 står vi ett gäng hurtiga löpare samlade nedanför slalombacken och väntar spännt på startskottet. För sent att ångra sig. Starten går och vi springer uppåt. Flåsandes och halkandes. Blötare och blötare.
Jag kommer upp som första kvinna, och har därmed vunnit bergspriset. Några sekunder efter mig kommer den andra kvinnan upp. Lite flackare mark tillåter oss pusta ut samtidigt som vi fortsätter att springa. Vid det här laget är allt blött, inklusive skor och sockar. Passerar andra kontrollen, vändpunkten för de löpare som ska springa 16 km. Fortsätter vidare ut på kalfjället, där vinden är mycket stark och sned motvind. Inte min bästa vänn för dagen. Patrik kommer ikapp mig och snart möter vi de första löparna för 26 km, den sträcka som jag springer. Når Stabburet, där vi ska vända. Puh, halvvägs tillbaks till värmen. Vinden ligger nu rakt emot oss. Benen börjar kännas stumma och jag drar ner på tempot för att behålla krafterna. Snart nås vi av björkskogen och har mestadels nedför resten av sträckan. Nedför i en lerig jokk, med massor av hala stenar och med trötta ben. Jag hade gett mig den på att inte låta Patrik springa ifrån mig och bestämmer mig för att tillslut springa om. Jag bestämde mig för att chansa och ökade tempot och sprang så fort jag vågade. Det gick bra. Ända fram till näsberget, då vi skulle ner för leden brevid slalombacken. Fötterna rör sig fortare och fortare, snart okontrollerat. Jag sätter ena foten på en stor, lite sned sten. Som visade sig vara mycket hal. Foten försvinner. Jag flyger och hinner tänka att nu går det dåligt, men handen flyger ut och tar emot mig. Landningen blir oväntat mjuk. "Jaha, då slapp jag springa de metrarna", tänker jag och ler över att jag otroligt nog är hel. Handen svullnar upp rejält, läskigt, men inte så mycket att göra åt. Det gjorde ju inte ont, så jag hade ju inte skadat något. Kanske var den bara kall.
Så kommer jag ut ur skogen och ser målgången. Spurtar gärnet och välkommnas in i mål.

Jag gjorde det, sprungit en halvmil mer än vad jag någonsin gjort, i fjällterräng och mycket dåligt väder. Grymmt! Dessutom kom jag in som första kvinna, och vann min klass. Blev ju rena julafton för mig på prisutdelningen! Tiden strax under tre timmar, vilket jag är nöjd med.

Tja, dåligt väder, men det var då inte för varmt, vilket jag tycker kan vara jobbigt. Faktiskt så hade jag skitkul och ser fram emot nästa fjällmarsch, men närmast kommer hjuldagen. Cykel till Sorsele. Peppad!

En underbar dag vid Tjulån

En underbar högsommardag i den norrländska fjällvärden. Ännu en underbar dag i mitt liv.
Solen sken och himmelen var blå med enbart några små vita tussar. En lätt bris och ljudet av den porlandes Tjulån. Jag vadar ut mitt i flodfåran och låter vattnet svalka samtidigt som jag testar lyckan med min nybunda europa12:a. Får till några riktigt fina kast. Lyssnar på sommarpratare på mp3:n, tillräkligt lågt för att jag fortfarande ska höra fågelkvitter och vattnets musik. Just då är det passande nog Sofia Jannok som har sitt program. Stämningen var på topp. Lugnet var oändligt.
Även fiskarna hade en lugn dag. Men vad gör det?

Fick mig ett gott skratt då jag tog kafferast, ute på ett stenblock mitt i vattnet, varifrån jag och Milou (min hund) kunde spana på förpasserande fiskar genom det kristallklara vattnet. Milou lutar sig längre och längre fram, ja, tills hantillslut upptäcker att han gått lite för långt fram. För sent att åtgärda. Ett stort plums och Milou fick sig en simtur. Jag, som anat vad som skulle ske, kunde inte hålla mig för att brista ut i gapskratt. Skedeglädje är ju som sagt den enda sanna glädjen, och jag måste säga att han såg för dum ut! Han kravlar sig drypandes blöt upp på stenen, och ställer sig brevid mig och..ja, vad tror du?! Jo, skakar av sig rakt på mig. Där fick jag allt tillbaks...

Wärdshuset i Ammarnäs

Sådär, nu har jag åter lämnat kustlandet. Ibland är det som om jag inte kan sitta still där hemma.
Nu har jag inte så oväntat hamnat uppe i Ammarnäs, där jag fått jobb som servitris på Wärdshuset. Serverar massor med otrlogt god mat, som de skickliga och trevliga kockarna i köket lagar. Så går man runt och ser till att alla har det trevligt, snackar lite, kollar läget, sköter baren. Imellanåt så diskar jag, en hel del blir det kan jag lova! De andra som jobbar här är jättetrevliga och tiden bara flyger iväg. Efter ett år på plantskola så trodde jag inte att fem timmar kunde försvinna utan att man hunnit tänka på vad en klocka är för något. Otrligt fenomen!
I jobbet ingår också mat under den tiden jag jobbar, i mitt fall reser från lunchen. Inte helt fel! Då kan man vara uppe på fjället hela dagen, springa lite i slalombacken eller flugfiska, komma hem och duscha och klä sig snyggt och fixa håret och sedan sätta sig på cykeln och bromsa gärnet i backen ner till Wärdshuset. Komma dit, se vad som finns att äta. Sedan duka och så kommer gästerna.
Jadu, sämre kan man ha det. Största problemet just nu är att jag inte vågar öppna mailet med mitt antagningsbesked för universitetet. Jag vill vara kvar i Ammarnäs så länge det går, men samtidigt blir jag ju deppig om jag är så "kass" att jag inte kommer in. Bättre att komma in och tacka nej i sådanna fall.
jaja, får sova dåligt inatt för att inse att jag måste ner och kolla mailen innan jag drar ut på nya äventyr imorgon. Hmm...flugfiske i näsbergstjärn, vindelån, tjulån eller rent av en cykeltur på björkfjället. Tja, får sova på den saken med!

Kebnekaise

Tänka sig vad jag hann med innan vi började rulla norrut. Jag klippte gräsmattan och skrapade och målade vindskivorna på ena sidan huset. Tja, och Elsa fick ett par nya vandrarkängor och pappa hittade sig en fin ryggsäck på 95 liter. Nja, pappa. Behöver inte vara orolig att jag lånar den...

Mitt i ljusa natten rullar vi så tillslut in på Nikkens parkering, där jag och Elsa gör av med lite överskottsenergi genom att bära runt varandra på våra ryggar och klättra på stolpar. Däckar så småningom i tältet.

Vi vaknar i bastun, eller jag menar tältet som förvandlats till en bastu på morgonens timmar. Packar ihop och börjar knata. Efter någon kilometer kurrar magarna, javist ja, frukost! Blir gröt med torkad frukt och kaffe. Vad mer kan man önska!? Goda och glada fortsätter vi. Skuttar glatt vidare och trallar på.
Elsa blir lite orolig. "Ragna, blir man stark av att vandra?"
"Jadå, Elsa, du kan vara lugn." Hon ler och knatar vidare. Men efter en stunds vandrande i uppförsbacke frågar hon "Men, Ragna, det är väl bara benen som blir starka. Jag använder ju inte armarna"
"Men Elsa, är det inte rätt så bra med starka ben då", frågar jag."Du får väl göra lite chins, säger jag och tar tag i hängbron och häver mig upp, med ryggsäcken på."

Strax därefter hittar vi ett tältställe och jag och Elsa fäller upp tältet medan pappa plockar fram för maten. Nja, kanske lyckades vi inte så bra, märkte vi då det blåste upp under natten. Den frö slappt spända tältduken fladdrade fint i vinen. Learing by doing... Dagen avslutas med lite "allsång på fjällhed". Pappa med flöjt, jag med mitt munspel och Elsa stod för sången.

Morgonstund har guld i munn, eller inte. Himmelen var mulen. Utsikten från Keb skulle nog inte vara den roligaste denna dag, kunde vi snabt konstatera. Vi väljer att gå upp via Silverfallet, som visade sig vara riktigt brant. Lite kul klättring. Pappa drabbades av svindel och kramade bergsväggen en bra bit. Kalla av det eviga regnet slår vi upp tältet då dagen nalkas mot sitt slut, och kryper ner i sovsäckarna med lite varm soppa i magen.

Långkalsongen har kletat fast i knäet, noterar jag morgonen därpå. Ett fint jack i benet och lite vackra blå färger runtom. En skönhet som orsakats av en vass och hal sten som jag hittade dagen innan. Bättre med en sten i fickan, än en sten i knäet, va?! Min grå socka är fint rödfärgad av blod som har runnit ner. Bra med kyla och regn, man känner inte smärta så väl!
Denna dag är himelen klarblå och Kebnekaises tonar upp sig mot himelen likt en sockertopp. Ett iskallt morgonvad över en jokk får oss att vakna till ordentligt. Goood morniiiiing, vad kallt! Sedan hoppar vi fram över ett klapperstensfält hela dagen, tills vi når kaffedalen och sluter in i leden som gick sista stigningen upp till toppen. Snart har vi passerat toppstugan och äter vår lunch, en tunn knäckemacka...magen kurrar ännu mer. Snart ser vi en vit sockertopp resa sig upp från klapperstensfältet och snart har vi hela glaciären framför oss. Sista biten går som en dans, och snart står vi där, på toppen av Sverige och njuter. Annat kan man inte göra denna soliga dag som bjuder oss på otrolig utsikt. "Tänk vad livet är härligt, bara man gör det lite besvärligt", komenterar jag. Hade ju faktiskt kunnat göra någonting annat under min ledighet, slappa hemma till exempel.
Nöjda knatar vi ner till tältet igen, och vrålhungriga får vi så vår middag, strax efter midnatt. Slarvigt nog har jag inte tätat läckan längst fram på mina vandrarskor, något jag straffades för. Redan på väg upp hann mina sockor bli blöta och fötterna blev som russin. Det slet hårt att gå på klapperstensfältet, som lutade kraftigt åt ett håll.

Jag vaknar på fredagsmorgonen, fötterna har svulnat upp och ömmar otroligt mycket. Bara att röra sig i sovsäcken gör ont. Något som jag aldrig tidigare varit med om, inte ens på veckolånga vandringar i svår terräng och med mycket packning. Då har sockarna i och för sig varit torra. Bara att bita i äpplet, ta på sig dubbla socklager och försiktigt pressa ner de uppsvulda fötterna. Varje steg är som att gå på en spikmatta, och jag undrar hur jag ska lyckas vandra de mil vi har kvar tillbaks till stationen. Snart lättar smärtan något, som om vätskan pressats ut från fötterna. Jag kan börja gå mer normalt. Stannar för att pusta och upptäcker att på de få sekunderna jag stod stilla han fötterna svullna igen och det gjorde ont att börja gå. Lösningen var helt enkelt att i rask takt, utan ett enda stopp gå så fort jag kunde raka vägen till stationen. Så jag går, och går och går, hela dagen. Såklart passar jag på att njuita av den otroliga utsikten, sådant får man inte missa, även om det regnar och är kallt, eller om fötterna ömmar.
De sista kilometrarna börjar fötterna säga till igen, nu värre än tidigare och jag får verkligen bita ihop. Väl framme bjuder papa på öl och trerätters middag på restaurangen på Keb. fjällhotell. Lyxigt med sådana faciliteter uppe på fjället! Annat än det trånga tältet och pastan som inte riktigt mättar. Mycket mätta och belåtna stapplar vi oss några hundra meter därifrån och sätter upp tältet.

Sista dagen vaknar jag och noterar att fötterna känns någorlunda normala, tja, eller åtmistonde gångbara. Vilken tur! Packar och knatar iväg, nu ner i björkskogen. Vi beslutar oss för att ta båten över den vicks-blåa sjön, och i andra änden bjuder pappa oss på våffla med hjortronsyllt och kaffe på den lilla serveringen. Sockret och koffeinet får jag och Elsa att hoppa hem de sista sex kilometrarna till bilen.

Nöjda börjar vi så rulla hemåt igen. Stannar och lagar en god middag med triangiaköket, praktiskt, praktiskt! Och gott blev det!

Tja, fotont får jag skylla mig själv för. Men oj, vad vackert det var och tur med vädret, endast en dag med regn. I övrigt kanonväder. Dessutom är jag otroligt imponerad av Elsa, enbart 12 år, bär hela sin packning själv och klättrar upp på Keb med raska steg.
Grymm syrra jag har!
Grymmt stolt storasyster!

Kan man vara annat än överlycklig då man står på Sveriges högsta topp och ser nära 12 % av vår lands yta.

Toppetappen till Keb. avslutades med en vacker vandring i det norrländska midnattsljuset.

Tja, för ett kort tag fick jag för mig att jag skulle bada i den lilla sjön som var täckt till hälften av is. Då vattnet passerat knäna insåg jag att det verkligen var fruktansvärt kallt, och att jag hellre tog på mig tjocktröjan igen.

På väg upp till toppen med inte helt ofarlig vandring på snöfläckar, fick jag erfara.

Ser kaffedalen, där vi ansluter till leden mot toppen.