Läsarantalet här på min blogg ökar ständigt. Igår hade jag 263 besökare!

Först och främst skiver jag ju för att jag bara älskar att skriva och måste skriva av mig från mina tankar någonstans. Tidigare i en tokhemlig dagbok där alla mina funderingar fick platts. Nu en blogg där jag skiver om sådant som jag känner att jag vill dela med mig av till offentligheten. Det jag går och grubblar mest på behåller jag dock fortfarande för mig själv i min topphemliga dagbok.

Nog för att jag tycker att varje person är väldigt mycket värd och att den egentliga mängden läsare inte riktigt spelar så stor roll (bland annat därför ser jag inget värde av en synlig besöksräknare), så erkänner jag att det känns riktigt kul att ha så många besökare! :)

Jag hälsar dig varmt välkommen och hoppas att min blogg uppskattas!

Lyssnar på Geoffrey Gurrumul Yunupingu och minns tillbaks till Tasmanien.

Men något så typiskt, vårt nya kylskåp har gått sönder!

Efter en dag i ett varmt skåp så är dock mjölk och grädde inte i så trevligt skick längre.

Nu står allt som klarat sig i lådor ute på balkongen istället.

Suck!

äntligen, äntligen, äntligen...

En orolig själ har nog lyckats landa i Ume igen :)

Lyssnar på Mark Knopfler, dicker kaffe och känner mig nästan lite smått harmonisk.

Studerar träklossar och tycker det känns bra. Läser senaste Cosmopolitan och småler. Nöjd över att min del i uppsattsen är klar.

Jag måste verkligen lära mig att hantera att åka från Ammarnäs ner till Ume utan att bli fullkomligt knäpp de närmsta dagarna.

Jajjemen, jag känner kanske bara mig själv till 25 %, men det är tillräckligt väl för att jag ska veta att jag älskar att skriva och så fort jag börjat så flyger papper hit och dit och tangenterna går varma.

Uppsatsskrivandet som jag smålovat att vara klar med i veckan hade jag inte ens påbörjat. Pinsamt. Men jag hade tokläst och varit otroligt flitig med den röda markeringspennan samt arbetat igenom informationen i tankarna och formulerat en text som bara skulle framkallas på papper. Helst 4 sidor om jag lyckades fylla ut så mycket...

Insåg på en gång att handbromsen skulle i redan från start för att jag inte skulle lämna in en fullstädig tegelsten i ämnet.

Efter tre timmar non stop writing sitter jag nu med 7 fullproppade sidor och känner mig rät så nöjd och pustar ut.

Uppsattsen var i ämnet naturresursekonomiska aspekter på samrådsprocessen mellan ren- och skogsnäringen, något som jag tycker är riktigt intressant!

Sammanfattningsvis kan jag meddela att min åsikt i ämnet är att någin win-win situation med pareto-optimalitet ej är att föredra vid ett fullständigt fungerande samråd där rennäringen får komma till tals. Skogsbruket kan få komma att göra större avkall för att rennäringen ska kunna vinna på situatonen.

Nä, nu paus och middag...!

Intervju i p4 expresso på måndagsmorgonen

Intervju i p4 expresso på fredagsmorgonen

Crazy (Gnarls Barkley Cover) - Ray Lamontagne

Lite bilder från veckan

Två kämpar som klarat sig igenom snöstormen och passerat Tärnasjön.

Och så fanns det de som passerat Tärnasjön, men blivit så nedkylda och trötta att man inte riktigt kunde tänka klart. Kombinerat med tävlingshjärnan som säger åt en att gå i mål är detta en livsfarlig kombination på fjället.

För denne blev det polishelikoptern in i mål.

Polis, fjällräddning och funktionärer fick verkligen att göra denna dag!

Bilder från dagarna innan:

Ett vitt hav på Äivismassivet.

Elsa och Ville

Bus o fjoll på toppen

Roger och mamma på skoter upp till Äivistoppen.

Dagen innan Kungsledenrännet. I efterhand med irriterande fint väder!

Tur upp på Björkfjället.

Och i Ytterboda väntade Skrollan med sina veckogamla kattungar. Tokigt söta!

jaaa. Ska börja packa för sommaren samt städa ur lägenheten. Fy tusan så underbart å bara få fara iväg och leva livet någon annan stans ett tag. Längtar, längtar, längtar!!! :D

Lite sömn gjorde susen för humöret. Vaknar lite bättre till mods, men det måste nog bli en härlig springtur idag med.

Fast jag hatar tråkiga ospännande vardagar.

Att skapa sig det trygga rummet

Men ta mig tillbaks till snöstormen!! Hur förbannat nere kan man inte känna sig!? Två gånger på mycket kort tid har jag fått känna att "oj, nu var det nära!". Jag borde vara tacksam och glad, men icket.

Det är som om hela tävlingsmänniskan i mig har lagt all fokus på det förbannat vackra men respektfulla Syterskalets krafter och magi. Så fort plugget känns minsta kämpigt ger jag upp.

Snöstorm i huvudet med jobbiga tankar på några saker som snurrar runt. Ibland önskar jag att känslor inte fanns. För så underbart det kan kännas. Så dåligt kan det också kännas.

Jag tyckte det var roande att leta kryss som fanns rakt framför näsan på en. Livet kändes så galet lätt då det bara fanns en enda sak att lägga tankarna på. För tillfället existarade inte någonting annat. Men varför kände jag ingen rädsla, utan mysig glädje?! Jag njöt! Ja, det är sannt. De 30 sekundmetrarna runtom mig fick mig att njuta och älska situationen just för att den låg på gränsen till vad min kropp klarade av. Jag måste verkligen vara lite knäpp..

Jag har varit mörkrädd en gång i tiden. Då familjen flyttade ut på landet utan gatlyktor behövde jag lära mig hantera mörkret för att klara av milslånga ensamma löparrundor i kolsvart skog. Tänk dig att du befinner dig i ett rum. Rummet är vad du ser. Det kan vara vad som lyses upp av pannlampans sken, eller de metrar du ser i snöstormen. Du har ditt yttre som ett tryggt skal, husväggarna och dina ögon blickar ut genom fönstrena. Det gäller att lära känna sitt inre i kroppen som en trygghet. Man måste intala sig själv att bortanför rummets gränser finns ingenting. Absolut ingenting i denna värld. Inga läskiga varelser i mökret, ingen stor och farlig fjällvärd där man lätt kan försvinna. Det är du i ditt trygga, begränsade rum. Helt plötsligt blir man så stor i förhållande till omgivningen, itsället för den lilla filuren i skogen eller på fjället.

Jag lovar att om man lyckas hålla denna tanke helt, så finns ingen rädsla. Man lär sig istället se det som något mysigt och trevligt. Jag älskade situatuionen och stornjöt!

Det farliga är att man känner en falsk trygghet och man måste veta vars ens gräns går mellan trygget och fara, utan att öppna rummets väggar. Livet är inget spel där man efter game over trycker på "try again". Livet lever man en gång. Att lyckas hålla sig från panik eller rädsla får en dock att kunna tänka klart och rationellt längre tid i ett utsatt läge. Som en snöstorm. Så länge man kan tänka så fungerar det. Då paniken kommer måste man få hjälp fort. Jag gillade dock läget i lördags. Med skotrar ständigt omkring en kunde man välja paus och avbyta spelet för den varma stugan.

Andas man på ett visst sätt kan man också bli varmare i kroppen. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det går. Jag hade bara tävlingsdessen och ett vindtätt underställ som enbart gick ovanför knäna. Med andra ord hade jag väldigt lite på mig i kraftig vind. På något sät så gick det. Rätt andning och fett är den ärliga hemligheten.

Komiskt nog så krev jag ju ett blogginlägg om den optimala kroppsvikten för ett tag sedan. Värmemässigt jämfört energieffektivitetsmässigt på lopp och träningsrundor. Jag funderade lite på det då jag åkte. Hade jag varit smart inför ett 8-milslopp så hade jag ju försökt optimera min vikt till så lite som möjligt för att flyga fram. Tanken för detta slog mig då elefanten släpade sig upp för Hemavanbacken i sakta och ansträngt mak. Men mitt lager av isolering fick mig att hålla värmen betydligt längre än utan i Sytermassivet. Så vad var den optimala vikten!? Hade jag den för dagen optimala kroppsuppsättningen? Lite rund och go, men ändå lite lagom smidig. Ibland uppskattar man faktiskt det späck man samlat på sig lite mer än annars.

Intervju med P4

Erkänner 1-0 till syterskalet. Revanschsugen så jag blir tokig!!

Tokförlorade på trisslotten och njöt därefter av en springtur i vårvädret. Klämde på i bra tempo runt Nydalasjön där en del av de sex milen jag har kvar i benen fick visa sig.

Men sjukt så nere man helt plöttsligt kan känna sig. Antingen är jag jätteglad och allt är mer än strålande underbart, eller så är det mesta rätt så värdelöst och tråkigt. En sådan dag idag. Sorry kära bloggläsare, vilken lagom glädjespridare jag är idag.

För trevlighetens skull så satte avloppet i köket igen på riktigt, då varken sugpropp eller kaustiksoda verkar hjälpa. Ett fantastiskt diskberg och massa äckel.

Väldigt ohungrig, trots springtur och många timmar sedan lunch. Klämmer i mig lite halvstekt blodpudding med någon jordgubbssylt som förvånande nog inte hade vitt ludd på sig.

Hittade en massa blåmärken på benen från helgens bravader. Jag var så kall att jag inte kände någnting då stormen lekte med min kropp och kastade mig hit och dit.

Har en stressigt intensiv pluggkväll, natt, morgondag och vecka, framför mig. Trött som tusan. Satte mig längst fram i föreläsningssalen idag för att hålla mig vaken, men somnade snart. Rycker till då Greger skickar SMS "VAKNA!!"

The Who sjunger i mina högtalare och undar who are you?

I really want to know. I really want to know. Tell me who are you

Visste du att studier visar att man bara vet 25 % om sig själv. Inte kan man då säga att man vet vem man är. The who får fortsätta undra.

Längtar tillbaks till snöstormen. Jag trivdes som där.

Riders on the storm

Lysnnar på The Doors - riders on the storm, utan tvekan en av låtarna som kommer få mig minnas denna vecka i Ammarnäs. Lyssnades mycket på under dagarna, och komiskt nog så avlutades allt mitt i en storm. Riders on the storm.

Tycker faktiskt att livet mitt i en snöstorm var lite mer givande och spännande än mitt i en föreläsningssal.

Just nu känner jag mig mest trött och besviken på mig själv att jag inte klarade det.

Har som blivit en trend i mitt liv på senare tid att komma eller nå en bit, men aldrig riktigt nå mitt mål eller lyckas helt. Jippi, vad uppmuntrande.

Som växtfysiologin jag tenterade av innan jag for. Kändes i och försig som att jag inte skulle klara den. Nu var jag något enstaka poäng ifrån. Nära, men inte tillräckligt.

Ja, som det mesta jag vill nå eller lyckas med. Nära men inte tillräckligt.

Det känns inte så oväntat konstigt att sitta i skolbänken. Vid två tillfällen under helgen insåg jag att jag låg på kanten till livet. Det får hjärnan att gå.

Först då jag hade otrolig tur med mig på skotern i fredags då jag dundrade ut för hängdrivan och rakt in i en uppförsbacke. Jag hade lika gärna kunnat flyga fram, skotern hade kunnat vänt bakdelen uppåt och fallit fram över mig. I den hastigheten och med dom krafterna hade min nacke varit ett minne blott.

Andra gången mitt i en snöstorm, jag kände att jag hade full kontroll, men ett enda litet snesteg hade kunnat få dramatiska konsekvenser.

Nu till en lugn, sansad vardag där det inte händer så mycket och där man får tid och kraft över till att fundera över känslor. Det tycker jag är tusen gånger jobbigare.

Jag älskar livet i en snöstorm!

Av anledningar borde jag ha tur i spel, och gick därför och investerade i en trisslott nu på eftermiddagen. Som sagt "tur i spel..."

Otroligt vad deppig man kan känna sig då man är tillbaks i stan där det regnar och är grått och all snö är jämngrå. Då man inte fått den där kicken från Kungsledenrännet man sett fram emot och längtat efter hela vintern inte har infunnit sig. Då man inte sovit ordentligt på 40 timmar. Då en tuff vecka i skolbänken väntar. Då det där med känslor inte är helt lätt... Nä, nu ska jag sluta sitta och kolla på regndroppar och tycka synd om mig själv och gå och lägga mig.

Kungsledenrännet 2011

Att erkänna att man måste ge upp är ett stort nederlag för en själv. Jag är fruktansvärt besviken på mig själv och känner mig väldigt värdelös. Speciellt då jag i efterhand fått veta att nått kanten på den värsta stormen.

Kungsledenrännet 2011 lyckdes jag och många, många till inte genomföra utan fick avbryta på grund av säkerhetssjäl.

Alla underbara funktionärer och fjällräddningen gjorde verkligen denna dagen och ska ha ett stort, stort tack!

På fredagen bliv jag intervjuad i lokalradion (länk). Då oventande om vad som skulle vänta.

Starten sköts upp med en timma på grund av igendrevade spår och kraftiga vindar i Syter- och Viterskalet.

Upp för backen i Hemavan känns det bra, jag tar det lugnt för att spara på krafterna och känner mig pigg för 8 mils åkning. Efter en kort sträcka med motvind kommer vi in i viterskalet som är så vackert att man nästan tappar andan. Sikten idag var dock begränsad. Här hade vi medvind och jag stod mest på skidorna, åkte rakt fram och lekte en fågel med armarna rakt ut i luften. Det var roligt! Jag var en örn som flög genom fjällvärden...

Fösta vätskekontrollen passeras helt smärtfritt och vi fortsätter mot Syterskalet och Axelbacken närmar sig. Där vänder vi och får vinden rakt i vänstersidan samtidigt som vi ska upp för fjället. Vänsterstaven gick inte att använda, istället fick man skydda huvudet med armen. Högerstaven stödde man upp sig på för att inte tappa balansen. Sedan var det bara att meter för meter jobba sig upp. Jag skratar åt min teknikträning som inte riktigt fick komma till användning i år. Vad kallades dagens växel egetligen?!

Jag kunde inte se till nästa ledmarkering för den kraftiga snöstormen och jag insåg att det verkligen gälde att tänka efter både en och två gånger för allt man gjorde. I enbart svettiga tävlingskläder blir man mycket fort nedkyld. Jag vet också sedan tidigare att man tillslut når en gräns där man inte kan tänka klart, utan blir smått "knäpp". Med tävlingsinstinkten kan detta bli en mycket farlig kombination.

Backens topp nås och den fruktade, långa utförslöpan för fjället börjar. Nu med vinden nästan rakt i ryggen.

Siktar nästa ledstolpte. Ta sig ner. Svårt att bedömma vad som är upp och ner. Hastigheten hade jag verkligen ingen uppfattning om. Trillar och kan inte resa mig upp för vinden.

Drar mig till ledstolpen och lyckas resa mig upp med den. Räknar till tre och släpper och far iväg.

Inser att jag måste ha på mig mer kläder och ber min lagkamrat Robert att hålla i mig då jag ska ta av mig ryggsäcken, så att jag inte blåser ikull. Jag lyckas dock inte få på mig jackan. Vi blir bara kalla av att stå och fippla med kläderna. Åker vidare och överväger att ta av skidorna och springa ner för mer kontroll och för att få upp värmen, men inser att dom bara kommer blåsa iväg.

Robert viftar plötsligt mot en skoter och ropar att han förfryser händerna och behöver hjälp till stugan. Jag inser ju att det är dumt att vara själv ute i stormen, speciellt som han hade vindsäcken. Jag säger att jag är pigg och vill fortsätta, men beslutar så att sätta mig i pulkan och fatta ett beslut några hundra meter ner vid stugan. Då jag ska ta av mig skidorna för att sätta mig i skoterpulkan lyckas jag inte. Jag är för kall och så kunde jag inte hålla balansen. Fjällräddningen fick hjälpa mig.

Väl inne i STF-stugan inser jag hur kall även jag var. Står framför en kamin och plockar is och huttrar. Vi överväger att åka vidare, men får höra att det är lika blåsigt på Tärnasjön (något som vi sedan insåg inte hade varit minsta problem att ta sig igenom). Väldigt många till lag har sökt skydd i stugan och snart beslutar fjällräddningen att inte skicka ut fler utan att avbryta tävlingen för kvarvarande. Jag, Robert, Moa och Joel, som alla blivit kvar i stugan, får sjutts ner till Ammarnäs där vi bastar. Sedan får vi i oss god och efterlängtad mat nere på Wärldshuset som Cecilia jobbat med under dagen och tvingats avstå årets ränn för.

Jag drar vidare på Ammarnäsgården, vidare på efterfest, hem och packar och har sedan åkt till Ume. Sanningen är att jag faktiskt inte har gått och lagt mig än. Snart 40 timmars vaken tid...jo, jag är trött!!

Gränsen mellan liv och död är väldigt fin. Det har jag fått erfara två gånger denna helg. Dels skoterturen som höll på att gå riktigt illa i fredags, men där gudarna verkligen var med mig. Dels skidturen över fjället. Det får en att verkligen börja tänka.

Vardagen blir dock bara ännu mer grå och långtråkig.

På något sätt känns livet så otroligt lätt i en snöstorm. Där är det bara en sak som exsterar i ens tankar och det är faktiskt lite mysigt, även om man fryser väldigt mycket och känner sig liten och hjälplös. Man har bara ett enda problem att fokusera på. Man har inte tusen saker som ska bockas av i "att-göra-listan", man har inga problem med kärlek och andra känslor. Inga problem med tentor, ekonomi eller framtid. Det är bara nuet som existerar.

Idag sitter jag i skolan och hinner fundera, grubbla och bekymmra mig över allt möjligt.

Lärdommen från helgen är att livet är skörare än vad man tror och att man ska ha full respekt!

Intervju i lokalradion om Kungsledenrännet (länk)

Dagen innan...

I morse blev jag intervjuad i lokalradion. Det var lite svårt att höra vad reporten sa, men ja tror det gick hyffsat bra. På eftermiddagen for jag upp med ville o alla i hans stuga, elsa, roger o mamma upp till gropen vid äivis. Det var härligt att komma upp på fjället i solen. Vi tog en tur upp på toppen och rundade fjällmassivet. Helt plötsligt ser jag en liten hängdriva som jag tänker är lagom för mig att hoppa ut från. Då jag flyger inser jag att missbedömt höjden och inte sett hur det det såg ut där jag skulle landa. Insåg med ens att en total katastrof närmade sig. Jag drar i gas o försöker luta mig bak och det räddade nog situationen. Vid landningen slår jag dock ändå i huvudet i styret, vilket resulterade i fläskläpp, blåmärke, lite ont i käken och småont i huvudet. Klantiga idiot!! Nu är jag tillbaks till byn och jag och elsa är bjudna på middag hos roger och mamma. Pasta och köttfärssås :) pirrigt men peppad för imorgon!

Uppladdning

Dagarna går fort och snart är det dax för årets kungsledenränn. Mitt fjärde på listan. Jag är faktiskt lite nervös. Inte för att jag är osäker, men det hör som till att vara pirrig. Tänk om det är jättesegt före!? Jaja, bara att hålla tummarna, valla skidorna, käka pasta och dricka massor. Imorgon bitti ska jag bli intervjuad i sveriges radio, spännande! Igår kom mamma och roger upp till byn. Elsa bor hos ville, dom i en hyrstuga i stugbyn och jag bor hemma. Snacka om utspridda familjen! Känns inte så förvånande tokkonstigt att jag har ett helt hus för mig själv. Vad vi har gjort idag var att hoppa upp tre på skoter och köra i bliföre och vattentäckta isar upp till norrbottensgränsen. Utsikten kan liknar med grädde. Fast jag tycker det är vackert det med, bara man ser till nästa ledstolpe.:)

Ammarnäs! :d

Sitter framför brasan med ett glas rött vin och en trevlig bok och njuter!

Efter tre långa veckor i staden ser jag nu fram emot kvällen

Bilen fylls med skidor och pjäxor och rullar nu upp mot fjällen

Bilden är från kungsledenrännet år 2009.

Jag och pappa har precis passerat Syterskalet.