Jag vaknar av att regnet smattrar mot rutan. Måndag morgon och jag är ledig, eller tillfälligt arbetslös. På eftermidagen bestämmer jag mig för att trottsa regnet och ta mig ut på en skogsprommenad. Väl påklädd med regnkläder kan det faktiskt vara rätt så mysigt att knata runt där ute i skogen och lyssna på regnet och fågelsångerna som nästan blir kraftfullare i detta väder. Jag går till Nybruket, ett av mina favoritställen i skogen. Ett gammalt jordbruksområde där träden fortfarande inte har tagt sig utan marken är lämnad öppen. Jag släpper loss Milou så att han ska springa av sig, men han försvinner fort. Till min besvikelse. Jag går vidare in i en mer tätbevuxen skog och vänder hemåt, en värmande tekopp lockar.
Jag passerar en liten bäck och hör några vattendroppar. Plupp, plupp, plupp, WHOAAAA. Mitt hjärta tar ett skutt ur magen. Det var inte Milou som vrålade. Det var inte en älg. Det kan bara ha varit ljudet av en björn som markerar sin platts i skogen. Inte mer än tjugo meter bort, men jag kan inte se den genom den täta vegitationen. Min första tanke är var Milou kan vara. Har björnen skadat honom? Är det han eller jag som den ryter åt?! Ska jag smyga mig fram och kolla. Men jag erkänner, att hur gärna jag än skulle vilja se en björn så vågade jag inte närma mig en meter. Istället vände jag mig om, lade i högsta växel med gummistövlarna och kutade för allt vad jag var värd. Några hundra meter senare vågar jag stanna. Då är det tyst, mycket tyst, ute i skogen. Milou är fortfarande borta, och jag stod långt från bebyggelse utan mobil. Jag närmar mig försiktigt, ropar ständigt på Milou för att visa var jag är. Så, efter mycket länge kommer han försiktigt, med svansen mellan benen och mycket rädd. Jag kopplade honom, vilket knappast behövdes eftersom han redan gick på mina fötter.
Så, nu skulle vi komma oss hem, och jag hade inte lust att gå igenom stället där björnen nyss varit. Istället gick jag en stig runtom, någon kilometer därifrån. Sista kilometern gick vi på en liten, liten grusväg. Plöttsligt har vi en tjäderhöna framför oss. Jag ser till att Milou sitter, ett beteende som skall finnas inlärt i en stående fågelhund. Jag hukar mig ner brevid för att se till att han är lugn innan vi går vidare. Så kommer en liten, liten kyckling framkrypandes ur riset och piper. Den kommer springandes rakt mot mig. Jag knyter Milou i ett träd och plockar upp den lilla tjäderkycklingen i handen. Den värmde. Kunde inte vara många dagar gammal. Så otroligt liten och söt den var. Första tanken var att stoppa den i fickan och ta med den hem, för att föda upp den som ett husdjur. Sedan kommer jag på att hemma väntar två katter och en fågelhund. Och i buskarna framför mig väntade en orolig tjäderhöna. Nybliven mamma. Jag klappade den lilla lite till och släppte sedan tillbaks den försiktigt i buskarna någon meter från hönan. Ojoj, så söt den var!
En sådan ortolig promenad! Inte varje dag man får uppleva detta. Fick nog upp min puls rätt så kraftigt där ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar