Topp fem vackraste dagarna i mitt liv

Björkfjället 31 oktober 09.
Vaknar på morgonen. Ammarnäs by är inbäddad av tjocka moln. Tar bilen upp på fjället ovan molnen där himmelen alltid är klarblå. Se och njut. (bilderna hamnade visst i omvänd ordning)

Pärleporten?
"dimbåge, vit regnbåge, vitaktig cirkelbåge med radien 37°–41° kring solens motpunkt. Den bildas vid dimma som består av vattendroppar som belyses av solen eller månen. Dimbågen uppkommer på likartat sätt som regnbågen, men i detta fall med mindre droppar. T.ex. kan man observera en dimbåge från ett flygplan som en vitaktig ring med skuggan av planet i mitten."
källa: http://www.ne.se/dimb%C3%A5ge

Sämre start på dagen kan man ha...

En samling jakthistorier...

Tjädern som David, Pålsson och jag lyckades ta då vi gick i drevet. Den sjukaste jakthistorian. Jag gick rakt på en tupp, som inte kunde flyga och hade svårt att gå. David plockade upp den och Pålsson beslöt att avliva den. Skadad på både en vinge och bröst.
Smakade dock ljuvligt tillsammans med potatis, svampsås, rödvin och trevligt sällskap.

Älgkalven jag sköt för några veckor sedan.

Vad hände egentligen vis det skott som jag avlossade den 10/10. En älgkalv föll, men vad mer?! Efter det har jag som blivit besatt av jakt. Dömmer om jakt, jagar på all min lediga tid, pratar nästan enbart om jakt och läser nästan enbart om jakt. På två veckor (med skolgång) har jag lyckats jaga eller varit på skjutbanan totalt 8 dagar. Till och med springskorna har fått vila i två veckor, och då har det gått långt! Igår var jag dock ute på en mycket efterlängtad tur vid Nydalasjön. Spegelblank reflekterade den ljuset från staden. Vacker dygnet om!

I helgen åkte ett glatt gäng jaktsugna SLU:are ner till Uppsala och Forsmark för att jaga älg, vildsvin och rådjur. Första dagen ösregnade det. Jag såg en hare och en av hundförarna bommade på ett rådjur. Andra dagen hörde en av hundförarna en älg som kastade sig i sjön och simmade till grannlaget. Några rådjur drevs i några få minuter av hundarna inne i såten. Jag såg en morkulla. Nja, jaktmässigt var det rätt så händelselöst. Men på lördagskvällen hade vi riktigt trevligt, gjorde riktigt god middag (fin bit från min älgkalv, hasselbackare, svampsås och vitlöksbröd) och drack gott vin. Trotts att bössan fick vila så var det en mycket trevlig resa, kul bara att komma iväg från Ume ett tag.

På måndagen var jag ute igen, denna gång i Rönnäs. Kristoffer från klassen har fått låna en hund att jaga med. Korsning mellan stövare och jämte, om jag inte minns fel. Tre år och första jaktdagen. Söket var bra, lite kort, men för att vara första gången så kan man verkligen inte klaga. En rött, blinkande halsband gör det lätt att se henne. Snart hör vi skall och gör oss beredda. Skallen går dock längre bort och tystnar snart. Vi söker och söker, men hunden är borta. Tillslut klättrar vi upp i var sitt torn och väntar. Det mörknar och börjar snöa. Vi beslutar att börja leta oss tillbaks till bilen. Längs vägen ser vi snart, två meter upp på sidan, ett rött blinkande ljus. Vi ropar, men det rör sig inte. Vad i hela friden är det för något?! Då vi kommer närmare ser vi, hunden har klättrar upp i ett pass och sitter där så nöjd och väntar. Oj, vilket gott skratt vi fick oss!
Kristoffer berättade för ägaren, och fick förklarat att hunden brukade följa med en fågelskådare upp i torn, och har därmed lärt sig klättra i stegar...

Första älgen!

Från och med i går kan jag kalla mig älgjägare, med rätt.
Jag passar Magnus Furenbratts två laikor under helgen, och bestämde mig för att hänga med SLUs jaktlag till Rönnäs på lördagen. Hundarna får följa med och jag får låna en gps-pejl att sätta på hunden med störst utsök. Nu ska det sägas att mina erfarenheter från hundförare inte är allt för stora. Hittills har jag bara suttit på pass och kollat på hackspettar och en och annan tjäder som passerat. Inte allt för livat och träsmak i baken. Inte allt för roligt i längden, om jag ska vara riktigt ärlig. En gång tidigare har jag följt med Jonas Hamner från klassen med hans hund i skogen. Då hände det inte allt för mycket. Ståndskall på en ekorre. Men på youtube har jag ju sett hur man gör. Typ smyger försiktigt sig på djuret, i så bra vindriktning som möjligt (ej vinden i ryggen) och så skjuter man älgen, och ingen hund.
På morgonen gick jag med Carl Kling och hundarna. Efter lunch blir jag frågad om jag har lust att gå själv, så fick vi en passkytt till. Idag var vi bara ca 10 jägare. Visst! Morgonen hade varit stendöd, utan några spår alls. Trevligt att knata i skogen några timmar, tänkte jag.
Hundarna släpps och söket börjar. Det kryllar av älgspår på området. Ko och minst kalv, konstaterar jag. Ser någon tjäder flyga förbi. En av hundarna, Leo, sticker plötsligt iväg långt fram, och försvinner ner mot sjön som är på min östra sida. Jag får meddelande på gps:en att jag tappat kommunikationen med hunden. Skit! Ståndskallet går igång. Pulsen ökar! Jag smyger mig fram kilometern rätt så fort, men ändå försiktigt. Sista biten tar jag det mycket lugnt, tittar så ut genom skogskanten och ser en älgkalv ute i sjökanten. Djup myrmark och endast huvudet sticker upp. Hundarna är runtomkring älgstackaren, som förtvivlat försöker komma upp. Jag osäkrar vapnet, och känner lugnet. Älgen häver sig så upp en bit med frambenen och jag visslar på hundarna, som lydigt lämnar plats. Pang. Ett skott rakt in i hjärtat. Några sekunder senare är kalven död. Jag hade just skjutit min första älg. Första gången som jag egentligen går som hundförare. Carl Kling sköt en ko och en kalv några minuter senare.
Bärjningen av min kalv var inte helt problemfri, eftersom den låg 40 meter ut i djupmyran. Men många som kunde hjälpa till gjorde arbetet lätt. Vi samlade störar och byggde en bro ut till älgen, som knöts fast och drogs in. En älg man kommer minnas!

Tja, dagens enda tjej på jakten får för sig att hon ska vara hundförare, trots ringa kunskaper. De kompenserades nog av duktiga hundar, som visste vad som skulle göras. Tack Ella och Leo!
Nyss invald som en av fyra från klassen att vara med i JVFs styrelse.
Dessutom klassens första älgskytt med SLUs JVF.
Behöver jag skriva hur glad jag var igår!?

Det hela firades med att ett gäng från klassen som varit med under dagen gick ut och tog en öl och käkade pizza, mycket hungriga efter att inte ha ätit på nio timmar och varit igång hela tiden. Och självklart så blev det en whisky på det! Dagen var så fulländad.

Med ena fingret i hjulet

Igår tillbringade jag några timmar på akuten. Suck. Pluggade massor inför dagens tenta och var rätt så trött. Bestämde mig för att ta några minuters paus och tvätta och olja kedja och nav till cykeln ute i solskenet. Jag pysslar på och blir riktigt svart och lortig om händerna. Så ska jag smörja framnavet, och i andra tankar sätter jag hjulet på snurr och sätter dit fingret för att hjälpa till med att få ut oljan. Tjoff, så rycks fingret in och snittas. Toppen på pekfingret, någon cm ner och riktigt djupt. Benet var som tur var fortfarande helt. Tokigt, tokigt, så det kan gå. Första tanken var att det inte var så mycket att bry sig om, sedan kollar jag lite närmre och inser att det kanske var mer än en liten rispa. Jag springer upp i korridoren och får hjälp att stoppa blodet som rann längs hela armen, fingrar har ju en förmåga att blöda riktigt mycket! Med handen i luften cyklar jag till akuten. Läkaren ser min hand och säger "ajdå, det där gör ganska ont va?" Jakande svar och så får jag bedövning, vilket ju var en rolig upplevelse! Efterlängtad om inte annat. Dom tvättar så rent som går och syr fast toppen med fem stygn. Jag får också en stelkrampsspruta eftersom det var rätt så lortigt. Med bedövning var det ju bara kul, såg tokigt ut och läkaren tyckte nog jag var lite tokig som var så pass glad. "jasså, du är en sån som skrattar då du råkar göra illa dig". Men är man så klantig, vad annat kan man göra!?
Min första fråga (eftersom det gällde höger pekfinger) var huruvida jag skulle kunna jaga med avtryckarfinger i paket. Som tur var får jag ta bort stygnen dagen innan älgjakten drar igång på nytt. Största problemet nu är, förutom dagligt arbete som dusch, diskning osv., att jag ska skriva kurstentan på måndag. Bra, namnsdagen firas med prov och 20-årsdagen likaså. Dubbel fest på kvällen, med andra ord!

Dessutom lite extra lyx, pappa kom förbi med gravad lax, färsk pasta, massor av grönt från växthuset, öl och alvedon. Han lagade mat och diskade samt hade med sig slagborren, så jag fick äntligen upp lampa, anslagstavla och spegel på betongväggen.

Nu ska jag ut på en efterprovet-springtur runt Nydalasjön. Otroligt vackert en solig höstdag! Svett i såret blir extra kul.

Hoppsan, här händer det grejer. Kanske inte så mycket på bloggen, men i mitt liv. Just nu pluggar jag så mycket jag hinner (en och annan fest- och jaktdag hinns såklart med).
På måndag firar jag min 20-årsdag med att skriva första tentan på universitet, festligt festligt!
Kanske kommer det in ett nytt blogginlägg efter det!

Sommar i Ammarnäs. Nej, det kan helt enkelt inte bli bättre.
Flugfiske, bad, spring- och cykelturer hela dagarna. Fick faktiskt nio jättefina flugor av en fransman häromdagen. Tackar man för!
Fredagskvällen tillbringade vi på bastuflotten i Tjulån. Fullmånen speglade sig fint i det stilla vattnet. Bastun värmde mellan baden och vi hade det riktigt trevligt.

Förresten så blev jag ju lite nyfiken på vem det kan vara...Simon, har du facebook?

Regn, regn och regn. Vattnet har stigit nära en meter på några få dygn. Åter en mäktig vårflod. Fiskespöt får vila.
Att återhämta sig från fjällmarschen gick bra. Stechade och fick tillslut i mig mat. Dagen efter gick jag på en lång promenad i nära två timmar, och fick ut gamla mjölksyrerester ur kroppen. Igår cyklade jag upp till Örnbo. Det är så trevligt och mysigt där. Konstigt att tänka sig att det faktiskt inte var så länge sedan fjällägenheten var bebodd. Primitivt och avlägset.
Svettigt upp, fartfylld och mycket lerig downhill tillbaks ner från fjället. Kläderna fick följa med in i duschen då jag kom hem. En lugn arbetsdag och en (nja, eller...) välförtjänt och efterlängtad öl efteråt.

Mycket roligt händer på wärdshuset under kvällstimmarna. Älskar verkligen arbetsstämningen, då alla för det mesta är glada. Ibland blir dte ju rätt så stressigt, och att då komma in med en beställning specialmat kanske inte gör kockarna allt för glada. Något man kan skratta åt efteråt.

Vi hade en fransman kring de trettio åren som hade vandrat hela kungsledden norrifrån och hit till Ammarnäs, där han tog skydd för regnet under några dagar innan han skulle fortsätta till Hemavan. Snackade bra engelska och såg rätt så trevlig ut. Såklart var jag ju jättenyfiken på hans resa och vi snackade en hel del, under flera dagar. Sista dagen föreslår jag att jag kan skriva upp notan på rummet. Kanonbra! Säger hejdå och önskar honom lycka till på sin vandring. Ännu en trevlig människa som passerar. Senare kommer jag på att jag ju inte vet vilket rum han bor i. Lite svårt att skriva upp notan då. Precis innan vi ska stänga ser jag honom, och springer ikapp. "Hej, jo, du förresten, vilket rum bor du i", frågar jag.
Han ler och svarar lite undrande. "Ja, blåhaken, varför undrar du det?"
Oj, det skedde nog ett litet missförstånd inser jag, och svarar snabbt att jag ju behövde veta det för att skriva upp notan, inget annat. Vi fick oss ett gott skratt. Han stannade för övrigt och tog en dricka. Ja, alltså i restarurangen...

När jag frågade ett tevligt par igår i vilket rum dom bodde i (för notan...), kunde jag inte hålla mig för skratt då de svarade "blåhaken".

Fjällmarschen

50 mm regn och starka vindar som fick dropparna att slå upp i ansiktet. Fjället förvandlades till en leråker och stigarna till forsande jokkar. Stenarna blev hala.
Klockan 11 står vi ett gäng hurtiga löpare samlade nedanför slalombacken och väntar spännt på startskottet. För sent att ångra sig. Starten går och vi springer uppåt. Flåsandes och halkandes. Blötare och blötare.
Jag kommer upp som första kvinna, och har därmed vunnit bergspriset. Några sekunder efter mig kommer den andra kvinnan upp. Lite flackare mark tillåter oss pusta ut samtidigt som vi fortsätter att springa. Vid det här laget är allt blött, inklusive skor och sockar. Passerar andra kontrollen, vändpunkten för de löpare som ska springa 16 km. Fortsätter vidare ut på kalfjället, där vinden är mycket stark och sned motvind. Inte min bästa vänn för dagen. Patrik kommer ikapp mig och snart möter vi de första löparna för 26 km, den sträcka som jag springer. Når Stabburet, där vi ska vända. Puh, halvvägs tillbaks till värmen. Vinden ligger nu rakt emot oss. Benen börjar kännas stumma och jag drar ner på tempot för att behålla krafterna. Snart nås vi av björkskogen och har mestadels nedför resten av sträckan. Nedför i en lerig jokk, med massor av hala stenar och med trötta ben. Jag hade gett mig den på att inte låta Patrik springa ifrån mig och bestämmer mig för att tillslut springa om. Jag bestämde mig för att chansa och ökade tempot och sprang så fort jag vågade. Det gick bra. Ända fram till näsberget, då vi skulle ner för leden brevid slalombacken. Fötterna rör sig fortare och fortare, snart okontrollerat. Jag sätter ena foten på en stor, lite sned sten. Som visade sig vara mycket hal. Foten försvinner. Jag flyger och hinner tänka att nu går det dåligt, men handen flyger ut och tar emot mig. Landningen blir oväntat mjuk. "Jaha, då slapp jag springa de metrarna", tänker jag och ler över att jag otroligt nog är hel. Handen svullnar upp rejält, läskigt, men inte så mycket att göra åt. Det gjorde ju inte ont, så jag hade ju inte skadat något. Kanske var den bara kall.
Så kommer jag ut ur skogen och ser målgången. Spurtar gärnet och välkommnas in i mål.

Jag gjorde det, sprungit en halvmil mer än vad jag någonsin gjort, i fjällterräng och mycket dåligt väder. Grymmt! Dessutom kom jag in som första kvinna, och vann min klass. Blev ju rena julafton för mig på prisutdelningen! Tiden strax under tre timmar, vilket jag är nöjd med.

Tja, dåligt väder, men det var då inte för varmt, vilket jag tycker kan vara jobbigt. Faktiskt så hade jag skitkul och ser fram emot nästa fjällmarsch, men närmast kommer hjuldagen. Cykel till Sorsele. Peppad!

En underbar dag vid Tjulån

En underbar högsommardag i den norrländska fjällvärden. Ännu en underbar dag i mitt liv.
Solen sken och himmelen var blå med enbart några små vita tussar. En lätt bris och ljudet av den porlandes Tjulån. Jag vadar ut mitt i flodfåran och låter vattnet svalka samtidigt som jag testar lyckan med min nybunda europa12:a. Får till några riktigt fina kast. Lyssnar på sommarpratare på mp3:n, tillräkligt lågt för att jag fortfarande ska höra fågelkvitter och vattnets musik. Just då är det passande nog Sofia Jannok som har sitt program. Stämningen var på topp. Lugnet var oändligt.
Även fiskarna hade en lugn dag. Men vad gör det?

Fick mig ett gott skratt då jag tog kafferast, ute på ett stenblock mitt i vattnet, varifrån jag och Milou (min hund) kunde spana på förpasserande fiskar genom det kristallklara vattnet. Milou lutar sig längre och längre fram, ja, tills hantillslut upptäcker att han gått lite för långt fram. För sent att åtgärda. Ett stort plums och Milou fick sig en simtur. Jag, som anat vad som skulle ske, kunde inte hålla mig för att brista ut i gapskratt. Skedeglädje är ju som sagt den enda sanna glädjen, och jag måste säga att han såg för dum ut! Han kravlar sig drypandes blöt upp på stenen, och ställer sig brevid mig och..ja, vad tror du?! Jo, skakar av sig rakt på mig. Där fick jag allt tillbaks...

Wärdshuset i Ammarnäs

Sådär, nu har jag åter lämnat kustlandet. Ibland är det som om jag inte kan sitta still där hemma.
Nu har jag inte så oväntat hamnat uppe i Ammarnäs, där jag fått jobb som servitris på Wärdshuset. Serverar massor med otrlogt god mat, som de skickliga och trevliga kockarna i köket lagar. Så går man runt och ser till att alla har det trevligt, snackar lite, kollar läget, sköter baren. Imellanåt så diskar jag, en hel del blir det kan jag lova! De andra som jobbar här är jättetrevliga och tiden bara flyger iväg. Efter ett år på plantskola så trodde jag inte att fem timmar kunde försvinna utan att man hunnit tänka på vad en klocka är för något. Otrligt fenomen!
I jobbet ingår också mat under den tiden jag jobbar, i mitt fall reser från lunchen. Inte helt fel! Då kan man vara uppe på fjället hela dagen, springa lite i slalombacken eller flugfiska, komma hem och duscha och klä sig snyggt och fixa håret och sedan sätta sig på cykeln och bromsa gärnet i backen ner till Wärdshuset. Komma dit, se vad som finns att äta. Sedan duka och så kommer gästerna.
Jadu, sämre kan man ha det. Största problemet just nu är att jag inte vågar öppna mailet med mitt antagningsbesked för universitetet. Jag vill vara kvar i Ammarnäs så länge det går, men samtidigt blir jag ju deppig om jag är så "kass" att jag inte kommer in. Bättre att komma in och tacka nej i sådanna fall.
jaja, får sova dåligt inatt för att inse att jag måste ner och kolla mailen innan jag drar ut på nya äventyr imorgon. Hmm...flugfiske i näsbergstjärn, vindelån, tjulån eller rent av en cykeltur på björkfjället. Tja, får sova på den saken med!

Kebnekaise

Tänka sig vad jag hann med innan vi började rulla norrut. Jag klippte gräsmattan och skrapade och målade vindskivorna på ena sidan huset. Tja, och Elsa fick ett par nya vandrarkängor och pappa hittade sig en fin ryggsäck på 95 liter. Nja, pappa. Behöver inte vara orolig att jag lånar den...

Mitt i ljusa natten rullar vi så tillslut in på Nikkens parkering, där jag och Elsa gör av med lite överskottsenergi genom att bära runt varandra på våra ryggar och klättra på stolpar. Däckar så småningom i tältet.

Vi vaknar i bastun, eller jag menar tältet som förvandlats till en bastu på morgonens timmar. Packar ihop och börjar knata. Efter någon kilometer kurrar magarna, javist ja, frukost! Blir gröt med torkad frukt och kaffe. Vad mer kan man önska!? Goda och glada fortsätter vi. Skuttar glatt vidare och trallar på.
Elsa blir lite orolig. "Ragna, blir man stark av att vandra?"
"Jadå, Elsa, du kan vara lugn." Hon ler och knatar vidare. Men efter en stunds vandrande i uppförsbacke frågar hon "Men, Ragna, det är väl bara benen som blir starka. Jag använder ju inte armarna"
"Men Elsa, är det inte rätt så bra med starka ben då", frågar jag."Du får väl göra lite chins, säger jag och tar tag i hängbron och häver mig upp, med ryggsäcken på."

Strax därefter hittar vi ett tältställe och jag och Elsa fäller upp tältet medan pappa plockar fram för maten. Nja, kanske lyckades vi inte så bra, märkte vi då det blåste upp under natten. Den frö slappt spända tältduken fladdrade fint i vinen. Learing by doing... Dagen avslutas med lite "allsång på fjällhed". Pappa med flöjt, jag med mitt munspel och Elsa stod för sången.

Morgonstund har guld i munn, eller inte. Himmelen var mulen. Utsikten från Keb skulle nog inte vara den roligaste denna dag, kunde vi snabt konstatera. Vi väljer att gå upp via Silverfallet, som visade sig vara riktigt brant. Lite kul klättring. Pappa drabbades av svindel och kramade bergsväggen en bra bit. Kalla av det eviga regnet slår vi upp tältet då dagen nalkas mot sitt slut, och kryper ner i sovsäckarna med lite varm soppa i magen.

Långkalsongen har kletat fast i knäet, noterar jag morgonen därpå. Ett fint jack i benet och lite vackra blå färger runtom. En skönhet som orsakats av en vass och hal sten som jag hittade dagen innan. Bättre med en sten i fickan, än en sten i knäet, va?! Min grå socka är fint rödfärgad av blod som har runnit ner. Bra med kyla och regn, man känner inte smärta så väl!
Denna dag är himelen klarblå och Kebnekaises tonar upp sig mot himelen likt en sockertopp. Ett iskallt morgonvad över en jokk får oss att vakna till ordentligt. Goood morniiiiing, vad kallt! Sedan hoppar vi fram över ett klapperstensfält hela dagen, tills vi når kaffedalen och sluter in i leden som gick sista stigningen upp till toppen. Snart har vi passerat toppstugan och äter vår lunch, en tunn knäckemacka...magen kurrar ännu mer. Snart ser vi en vit sockertopp resa sig upp från klapperstensfältet och snart har vi hela glaciären framför oss. Sista biten går som en dans, och snart står vi där, på toppen av Sverige och njuter. Annat kan man inte göra denna soliga dag som bjuder oss på otrolig utsikt. "Tänk vad livet är härligt, bara man gör det lite besvärligt", komenterar jag. Hade ju faktiskt kunnat göra någonting annat under min ledighet, slappa hemma till exempel.
Nöjda knatar vi ner till tältet igen, och vrålhungriga får vi så vår middag, strax efter midnatt. Slarvigt nog har jag inte tätat läckan längst fram på mina vandrarskor, något jag straffades för. Redan på väg upp hann mina sockor bli blöta och fötterna blev som russin. Det slet hårt att gå på klapperstensfältet, som lutade kraftigt åt ett håll.

Jag vaknar på fredagsmorgonen, fötterna har svulnat upp och ömmar otroligt mycket. Bara att röra sig i sovsäcken gör ont. Något som jag aldrig tidigare varit med om, inte ens på veckolånga vandringar i svår terräng och med mycket packning. Då har sockarna i och för sig varit torra. Bara att bita i äpplet, ta på sig dubbla socklager och försiktigt pressa ner de uppsvulda fötterna. Varje steg är som att gå på en spikmatta, och jag undrar hur jag ska lyckas vandra de mil vi har kvar tillbaks till stationen. Snart lättar smärtan något, som om vätskan pressats ut från fötterna. Jag kan börja gå mer normalt. Stannar för att pusta och upptäcker att på de få sekunderna jag stod stilla han fötterna svullna igen och det gjorde ont att börja gå. Lösningen var helt enkelt att i rask takt, utan ett enda stopp gå så fort jag kunde raka vägen till stationen. Så jag går, och går och går, hela dagen. Såklart passar jag på att njuita av den otroliga utsikten, sådant får man inte missa, även om det regnar och är kallt, eller om fötterna ömmar.
De sista kilometrarna börjar fötterna säga till igen, nu värre än tidigare och jag får verkligen bita ihop. Väl framme bjuder papa på öl och trerätters middag på restaurangen på Keb. fjällhotell. Lyxigt med sådana faciliteter uppe på fjället! Annat än det trånga tältet och pastan som inte riktigt mättar. Mycket mätta och belåtna stapplar vi oss några hundra meter därifrån och sätter upp tältet.

Sista dagen vaknar jag och noterar att fötterna känns någorlunda normala, tja, eller åtmistonde gångbara. Vilken tur! Packar och knatar iväg, nu ner i björkskogen. Vi beslutar oss för att ta båten över den vicks-blåa sjön, och i andra änden bjuder pappa oss på våffla med hjortronsyllt och kaffe på den lilla serveringen. Sockret och koffeinet får jag och Elsa att hoppa hem de sista sex kilometrarna till bilen.

Nöjda börjar vi så rulla hemåt igen. Stannar och lagar en god middag med triangiaköket, praktiskt, praktiskt! Och gott blev det!

Tja, fotont får jag skylla mig själv för. Men oj, vad vackert det var och tur med vädret, endast en dag med regn. I övrigt kanonväder. Dessutom är jag otroligt imponerad av Elsa, enbart 12 år, bär hela sin packning själv och klättrar upp på Keb med raska steg.
Grymm syrra jag har!
Grymmt stolt storasyster!

Kan man vara annat än överlycklig då man står på Sveriges högsta topp och ser nära 12 % av vår lands yta.

Toppetappen till Keb. avslutades med en vacker vandring i det norrländska midnattsljuset.

Tja, för ett kort tag fick jag för mig att jag skulle bada i den lilla sjön som var täckt till hälften av is. Då vattnet passerat knäna insåg jag att det verkligen var fruktansvärt kallt, och att jag hellre tog på mig tjocktröjan igen.

På väg upp till toppen med inte helt ofarlig vandring på snöfläckar, fick jag erfara.

Ser kaffedalen, där vi ansluter till leden mot toppen.

Njae, kanske inte så glad just nu.

Det där med att planera sin fjällvandring kan skilja rätt så mycket. Jag föredrar att reservera en vecka, packa väskan någon dag innan och åka upp med kläder, matsäck, karta och kompass. Sedan bara knata så långt man orkar och dit man känner för. Ibland kanske med ett toppmål. Andra föredrar att noggrant planera exakt var man ska, vilken mat som ska med och vilka kläder som ska packas. Min far har ändå slagit rekordet.

Vi har mycket länge talat om att bestiga Kebnekaise. I våras planerade vi in vilken vecka vi skulle göra detta och det var bara att invänta datumet för avfärd. Klockan 8 på måndagsmorgonen skulle pappa hämta oss i Ytterboda och vi skulle börja rulla med bilen. Jag och Elsa packar så att vi är klara i god tid. Jag kommer på att Elsa, vars fötter växer så det knakar, inte har några vandrarkängor. Pappa (som ju borde ha sett till att hans tolvåriga dotter har den utrustning som behövs, i tid) beslutar att hon ska ha vinterskorna, så slipper han köpa ett par (varmt, nää, vadå?! Har ju bara varit 30 grader de senaste dagarna). Jag föreslår att vi ska åka förbi alla affärer på vägen och kolla vad vi hittar. För hon kommer behöva vandrarkängor mycket mer än bara denna gång. Nja, pappa tvekar lite. Elsa föreslår sandalerna, nja, syrran. Kanske inte. Men ta med flipp-floppsen för att kunna lufta tårna då vi stannar.
Som tur var har jag två vandringsryggsäckar och kan låna ut den ena till Elsa (som inte har någon, och pappa hade såklart inte kollat detta). Dessutom tycker jag att man inte kan förvänta sig av en tolvåring att man redan då ska veta exakt vad som behövs på en längre fjälltur, så jag hjälper henne med packningen (är det helt plöttsligt jag som är föräldern nu?!). Kanske inte så jättekul att stå i östregn och komma på att regnjackan var hemma. Dessutom är det ju sommar, och då är det varmt, så understället ligger också i garderoben. Linne passar bra, skaver skönt under axelremmarna på ryggsäcken. Vantar och mössa, men tokragna, det är ju sommar!
Ja, pust. Packade och klara står vi där klockan 8, som avtalat.
Klockan slår 8:30
-Var är du? Jag ringer pappa.
Han kom på att han skulle packa. Ojdå, vilken bra ide! Kunde inte fundera på att göra det lite tidigare. Jag menar, du har ju varit ledig hela helgen.
-Men, vilken tur, tältet var i vilket fall i Sävar, och inte kvar i Ammarnäs.
-...
-Jaha, ryggsäcken, ojdå. Kvar i Ammarnäs. Tokigt tokigt, speciellt eftersom vi varit där efter att vi bestämt att vi ska till Keb. Detta kommer han på då vi egentligen skulle ha rullat norrut.
-...
-Va, va. Vänta vad sade du? Packa idag och åka imorgon.
-...
-Handla mat, ja, men det tar ju inte en hel dag va.
-...
-Ah, men kan du inte köpa en ny ryggsäck, det har du ju snackat om ett bra tag nu.
-...
-Jo, jag vet att det är bra att hinna se så att den passar, kunde ju ha köpt den för en vecka sedan!
-...
-"Bara att gilla läget", säger du. Nja, jag tror inte att jag gillar inte läget sådär jättemycket, om jag ska vara ärlig. Tja, en lätt rök puffar ut ur mina öron. Nja, kunde väl ha varit på bättre lite humör, men jag tycker att jag har min orsak.
-...
-Hejdå! Jag suckar och lägger på luren.


Jaja, nu hade en sväng på skjutbanan passat bra. Mala sönder lite lerduvor. Pang, pang, pang! Har jag riktigt tur så strular det lite mer så att vi inte kommer iväg idag, och då hinner jag ju på trapp ikväll.


Trallalalala, vilken härlig dag...solen skiner och fåglarna kvittar!
Åååh, förresten, någon som har lust att åka till Keb, ja, typ nu på en gång?!

Lite annorlunda strandfoto. Taget genom backspegel på Rogers nya (skiitgrymma) MC.

Nytt intresse -flugbindning, som varmt välkomnas in i mitt liv. Gjorde en liten ask och vitbetsade den. Utgick från ett foto på rådjuren i Ammarnäs och graverade in i locket. Lilla skruven som jag har som "lås" är utbytt mot en knopp i renhorn. Jag är nöjd!

After run

Ja, och vad händer här? Spana in tacknocken, där hänger jag ut och målar vindskivorna. Jorrå, det var ganska högt, men redan efter att ha skrapat dom så var min höjdrädsla botad. Tackar, tackar!

Då har det närmat sig, dagen då Kebnekaise ska bestigas. Äntligen!

Nja, kanske inte så normalt. Speciellt inte för en snart 20-årig tjej. Men vem bryr sig!? Inte denna tjejen. Fullt njutande av sitt sommarlov.
Så, vad hittar denna, inte så fullt normala, snart 20-åriga tjej på?
Jo, förutom att cykla MTB och springa runt ute i skogen så fort hon orkar, i alla väder, i blå peak peformancekläder, så kanske hon lirar lite fresbeegolf eller går på stan. Men, är inte detta normalt? Jopp. Men förutom det..

...så har hon gett sig den på att hon ska lära sig kasta lasso. Köppt lina, gjort "honda"-knuten i en bit renhorn och monterat upp en älgskalle med hornen på i trädgården.
Där står hon och kastar, och kastar, och kastar...

...så har hon fått för sig att hon ska lära sig knyta egna flugor till flugfisket. Sitter uppe aldeles för sent och pillar på med alla verktyg som hon inte har någon aning om hur dom egentligen ska användas.
Där sitter hon och knyter, och knyter och knyter...

...så en dag kom hon på att hon skulle lära sig lite mer om fåglar, och plockade fram slöjdkniv, en liten yxa, en fin björkbit och fågelboken. Därefter akrylfäg och penslar.
Där sitter hon och täljer och täljer och täljer...

...så erbjuder hon sin mor en hjälpande hand då det felkorsade och mordiska bisamhället ska avvecklas (trotts att hon är jätterädd). Alla sammhällets bin ska då borstas ner i en sopsäck. Det ena surare än det andra. Några kilon. Högt brummande. Överallt omkring en. Slutligen ner i frysboxen.
Där står hon och borstar bin, och borstar, och borstar...

...så tycker hon att det där med att lasta ved är en himla bra träning, samtidigt som det gör nytta.
Så där kör hon vedlass, efter vedlass, efter vedlass...

...så tycker hon att det är kul att göra sina egna knivar. Designa, montera och utforma.
Så där pysslar hon, och pysslar och pysslar...

..så tycker hon det där med bössor och skytte är jättespännande, och skjuter tills axeln är blå och kinden svullen. Trapp, skeet eller på någon löpandes älg.
Så där skjuter hon, och skjuter, och skjuter...

..och ibland får hon för sig att ta en lite väl lång tur med inlinsen, löparskorna eller cykeln.
Så där svettas hon och svettas och svettas...

Nja, vad kan denna, snart 20 åriga, inte fullt så normala tjej härnäst hitta på? Den som lever får se.
En sak är säker -man har himla kul då man inte är fullt så normal!

Umeå Nattmil

http://www.jallestc.se/album2/index.php?spgmGal=Umea-C%20nattmil&folder=VSM-O(

Puuh, pustar ut lite. Idag är jag är glad! Okej, okej, det kanske inte är så ovanligt. Mer en vana. Livet är ju underbart. Men jag är lite mer glad är vad jag brukar vara, tokeltokglad. Igår var jag nämligen och sprang Umeå Nattmil mitt i centrum. Fick med mig Patrik, som också åker Kungsledenrännet och visade sig bo granne med pappa i Sävar! Så en lång vilodag följdes av hög puls på kvällen. Han som gick runt och interjuvade folk såg att det fanns en tjej som tävlade för Ammarnäs IF, och blev genast nyfiken och frågade var jag var. Jag fick snacka lite och gav till känna att jag faktiskt inte kom från Ammarnäs, men valt att tävla för dom ändå eftersom de roligaste tävlingarna finns där. Jag värmer upp och det känns bra. Stechar lite. Står i startfållan, smålångt bak och undrar vad i hela friden jag sysslar med. Jag vet, det är bara en mil. Kuta och så är det över. Ingen mara eller halvmara. Men ändå, det kan kännas. Jag blir interjuvad igen, och får snacka ett bra tag. Hinner väcka min tävlingslust.
Startskottet går och löparna ger sig iväg. Jag hittar ett trevligt tempo som jag lyckas hålla. Då jag passerar varvningen ropar alla "Heja Ammarnäs!", det var kul! En vältränad kille springer ikapp mig någon kilometer efter start, och jag vägrar låta honom passera. Vi löper med varandra nästan hela loppet. Vid Efter 7 km lämnar jag honom bakom mig, men han kommer ikapp igen och lyckas passera några hundra meter innan målgång. Målet för dagen var under 50 minuter. Målet för sommaren är 45 minuter. Denna kvällen kom jag in som 7:e kvinna, och på tiden 46:20

* (för bara ett år sedan hade jag miltiden 53 min, så träningen ger resultat) och enbart 1,5 minuter efter vinnande kvinna. Jag kunde till och med se tvåan framför mig under en stor del av loppet. Hinner hämta ut mina grejor och sedan heja in Patrik då han passerar mållinjen.

Även efter loppet blir jag interjuvad och är såklart jättenöjd. Samtidigt peppar jag alla på att springa fjällmarchen uppe i Ammarnäs. Får se om det dyker upp någon.
Nu ska det tränas till tusen! Tjoho, vad kul det här är!

*Kollade tiden på hemsidan, där visar den 47:17, vilket jag vågar säga att jag definitivt inte hade. Stoppade inte stoppuret och noterade då den passerade 47 då jag köade för att hämta min väska. Konstigt om jag går i mål 17 sekunder efteråt!

Björnmöte och klappat tjäderkyckling

Jag vaknar av att regnet smattrar mot rutan. Måndag morgon och jag är ledig, eller tillfälligt arbetslös. På eftermidagen bestämmer jag mig för att trottsa regnet och ta mig ut på en skogsprommenad. Väl påklädd med regnkläder kan det faktiskt vara rätt så mysigt att knata runt där ute i skogen och lyssna på regnet och fågelsångerna som nästan blir kraftfullare i detta väder. Jag går till Nybruket, ett av mina favoritställen i skogen. Ett gammalt jordbruksområde där träden fortfarande inte har tagt sig utan marken är lämnad öppen. Jag släpper loss Milou så att han ska springa av sig, men han försvinner fort. Till min besvikelse. Jag går vidare in i en mer tätbevuxen skog och vänder hemåt, en värmande tekopp lockar.
Jag passerar en liten bäck och hör några vattendroppar. Plupp, plupp, plupp, WHOAAAA. Mitt hjärta tar ett skutt ur magen. Det var inte Milou som vrålade. Det var inte en älg. Det kan bara ha varit ljudet av en björn som markerar sin platts i skogen. Inte mer än tjugo meter bort, men jag kan inte se den genom den täta vegitationen. Min första tanke är var Milou kan vara. Har björnen skadat honom? Är det han eller jag som den ryter åt?! Ska jag smyga mig fram och kolla. Men jag erkänner, att hur gärna jag än skulle vilja se en björn så vågade jag inte närma mig en meter. Istället vände jag mig om, lade i högsta växel med gummistövlarna och kutade för allt vad jag var värd. Några hundra meter senare vågar jag stanna. Då är det tyst, mycket tyst, ute i skogen. Milou är fortfarande borta, och jag stod långt från bebyggelse utan mobil. Jag närmar mig försiktigt, ropar ständigt på Milou för att visa var jag är. Så, efter mycket länge kommer han försiktigt, med svansen mellan benen och mycket rädd. Jag kopplade honom, vilket knappast behövdes eftersom han redan gick på mina fötter.
Så, nu skulle vi komma oss hem, och jag hade inte lust att gå igenom stället där björnen nyss varit. Istället gick jag en stig runtom, någon kilometer därifrån. Sista kilometern gick vi på en liten, liten grusväg. Plöttsligt har vi en tjäderhöna framför oss. Jag ser till att Milou sitter, ett beteende som skall finnas inlärt i en stående fågelhund. Jag hukar mig ner brevid för att se till att han är lugn innan vi går vidare. Så kommer en liten, liten kyckling framkrypandes ur riset och piper. Den kommer springandes rakt mot mig. Jag knyter Milou i ett träd och plockar upp den lilla tjäderkycklingen i handen. Den värmde. Kunde inte vara många dagar gammal. Så otroligt liten och söt den var. Första tanken var att stoppa den i fickan och ta med den hem, för att föda upp den som ett husdjur. Sedan kommer jag på att hemma väntar två katter och en fågelhund. Och i buskarna framför mig väntade en orolig tjäderhöna. Nybliven mamma. Jag klappade den lilla lite till och släppte sedan tillbaks den försiktigt i buskarna någon meter från hönan. Ojoj, så söt den var!
En sådan ortolig promenad! Inte varje dag man får uppleva detta. Fick nog upp min puls rätt så kraftigt där ett tag...

Ett år sedan studenten

Nu har det gått ett år sedan jag stod på vagnen och skrek mig hes av lycka.
Ett år sedan jag vandrade ut genom Östras dörrar med den vita studenthatten på huvudet.
Ett underbart år sedan jag tog studenten.
Mycket, mycket, mycket har hunnit hända.
Första sommaren jobbade jag en hel del på skogforsk. Tillbringade en tid uppe i Ammarnäs, då jag bland annat bestämde mig för att börja flugfiska. Sagt och gjort. Flugfiskekrokar måste ha kraftiga hullingar, för smakar man en gång på dom så sitter man fast. Likaså jag.
Först var jag uppe med mamma och Elsa på en helt underbar vecka. Sedan gjorde pappa mig sälskap. Först sprang vi fjällmarschen, och jag tog hem bergspriset. Sedan vandrade vi en helt underbar vecka i det fantastiska ammarmassivet. Jag tog med mig ett munspel, som jag bestämde mig för att lära mig behärska. Nu, ett år senare, tycker jag att jag klarat av även den utmaningen rätt så bra.
Återvände till plantskolan och jobbade lite till. Hann vara med på starten av jakten, sitta lite på pass och kolla på fåglarna som flög förbi, men så mycket mer fick jag inte chansen att åstakomma. Eller jo, gott kaffe! Kanske det viktigaste på passet?!
Dessutom fick jag ställa upp som funktionär på trappbanan ett par gånger, och gissa om en del gubbar blev förvånade! Kul var det!
Planet lyfter i mitten av september och går till andra sidan jordklotet. Jag ska för första gången bo hemifrån, och gör det rejält. På andra sidan jordklotet i 6 månader, mitt ute i Tasmaniens regnskog. Har en sköthäst som jag rider och tränar en hel del med. Far iväg på lite ridläger, tävlingar och även en omgång fältritt. Springer i regnskogen. Passar barnen och jobbar med huset och tomten för att betala mitt boende. Lättare sagt än gjort! Jobbar på en plantskola där jag tjänar in pengarna som jag spenderar på resor och min första systemkamera som jag använder mycket flitigt. De störta resorna jag hann med gick till Melbourne där jag springer halvmara, i alldeles för varma kläder. Hinner träffa på några australiensiska idrottskändisar. Kul var det! Spenderar helgen i den stora staden.
Nästa resa gick till the Gold Coast, där jag beöker två äventyrsland, ett med helt sjuka vattenruchkanor, och ett med fina djur (typ kolmorden). Dessutom hinner jag med lite shopping och några dagar på stranden, surfers paradice. Tar en undebar springtur längs strandkanten. I november åker jag till en närliggande vingård och springer ett milalopp, tiden 49 minuter. Mitt knä brakar ihop totalt och jag kan sedan inte springa ordentligt på en månad.
Nästa resa gick till Hobart, Tasmaniens huvudstad. Där springer jag Cadbury halvmara, enda marathonet som startar och går i mål i en chokladfabrik! Dessutom besöker jag "taste of tasmania", en matfestival och käkar "wallabysouvas" (trodde souvas var av renkött?!). Jag hinner också besöka ett museum och lära mig lite mer om landets historia.
Kort efter denna resa åker jag med familjen jag bodde hos på en veckolång tur runt Tasmanien. Sagolikt, sagolikt! Regnskog, stränder, sanddynor, fjordar, stepp, berg..you name it! Sista turen låter jag mina fötter ta mig med på. Nämligen overland track, en veckas fjällvandring helt själv. Besteg Tasmaniens högsta topp, badade i Australiens djupaste sjö och under ett 35 meter högt vattenfall. Underbart, underbart!
Hemma i sverge igen sätter jag på mig skidorna på en gång, trotts jetlag och sömnbrist. Första veckan är jag uppe i ammarnäs och åker slalom och skoter.
Hem till Sävar och jobbar på plantksola samtidigt som jag åker så mycket skidor jag hinner, trotts förkylning och strulande knä. Under påsklovet är jag såklart uppe i Ammarnäs där jag åker skidor, skate och slalom. Kul påskfirande på ammarnäsgården, med värdens röj. Jag blir på något sätt invald i valberedningen till vägföreningen. Så det kan gå!
Kungsledenrännet, andra året. Två timmar snabbare än i fjol, trots mycket lite skidträning och en mil med snöoväder. Men desto mer underbart! Skitkul!
Tillbaks och jobbar vidare på plantskolan. I månadsskiftet april/maj åker jag pappa och Elsa till hufvudstaden och hälsar på farmor och farfar. Jag tar årets första dopp i sverige. 30:onde april i mälkaren. Kallt! Åker vidare ner till Skåne, där kusin Sara gifter sig. Fantastisk försommardag i vackra Glimmigehus. Tårar i ögonen fanns det nog hos alla.
Hem igen och jobbar vidare.
Bokar en sista minutenresa till Kanarieöarna och Fuerteventura, dit jag åker med John från Ammarnäs. Helt sjukt rolig resa. Jag har länge drömt om att lära mig surfa, sagt och gjort. Står upp första dagen och sedan går det bara bätte. Jag blir helt blåslagen, men vad gör det?! Flera trevliga kvällar, med grillfester, pubbar och kvällssurf. Träffade helt underbara människor!

Tja, en mycket kort sammanfatting av ett otroligt år.

Sommarkväll i solen

Igår kväll ägnade jag mig åt ett av mina lite lugnare intressen -målning. Sate mig således med en kopp kaffe och mina prylar vid laduväggen och njöt.
Det blev en lite rolig bild på en älg med en tjädertupp i kronan. Kanske lite sommarglädje?! Första målningen jag gjort lite mer seriöst, som faktiskt varit oseriös....tja, lustig förklaring där.
Andra blev en helt vanlig blyertschteckning som föreställer en skogsstjärna.

Fuerteventura

Sådär, nu har jag kommit mig för att blogga lite om den hastigt planerade resan till Fuerteventura (bet. ungefär stort äventyr). Ön tillhör Canarieöarna och ligger till öster om Gran Canaria, endast 9 mil från Afrikas kust.
Resan bokades sent en tisdagskväll, och redan på onsdgasmorgonen satt jag på flygplanet ner till Malmö, där jag möttes av John. Resan fortsatte sedan vidare till Gran Canaria, där vi precis hinner med ett litet propellerplan som ska vidare till Fuerteventura, en stenig vulkanö.
Vi bor i en stor lägenhet med grymm balkong över huvudgatan, som gav plats för många grillfester! Vi surfade varje dag, till en början flera gånger. Jag var helt blåslagen första veckan. Trodde du att vattnet var mjukt och trevligt att plaska runt i. Garanterar att du tänker om då du har en hög vägg med vatten som bryter precis ovanför dig med flera tons tryck. Dessutom sitter du fast med ena foten i snöret till en surfingbräda, som inte vill någonting hellre än att låta sig fångas av vågen. Men vad gör det? Jag hade skitkul. Stod upp redan första dagen och sedan gick det lite bättre för var dag. Fick till och med prova svänga lite. Mersmak!
Vi fick kontakt med ett till gäng Svenskar som bodde på ön, en av dom är faktiskt med i svenska surflandslaget.
På kvällarna besökte vi någon av de trevliga pubbarna och lyssnade på ortens musiker. En väldig blandning av stilar. Till och med jazz.

Dessa två veckor försvann fort, kanske lite för fort. Helt underbart var det i vilket fall! Bra surf och mycket trevligt sällskap.

Min första, men långt ifrån min sista surfresa!




å