My walkabout

19 år och upptäcker världen på egna händer/fötter. Jajemensan! Som om det inte vore nog med att ensam åka till andra sidan jorden så beger jag mig ut på fjällvandring. Och oj, vilken vecka jag har haft!

Jag tog 400 bilder, och skulle verkligen vilja visa dom alla, men som du kanske förstår är det lite småjobbigt att ladda upp alla dessa på bloggen. Ett smakprov får illustrera min text.

Jag har alltså vandrar Overland Track här på Tasmanien. Resan startar med en natt i Launceston på ett trevligt vandrarhem. Med buss åker jag till Cradle Valley, där jag börjar knata upp för berget vid 11-tiden. Tro nu inte att det är lika lätt som i Sverige. Nej, här fick jag bitvis dra mig upp med hjälp av kedjor fästa i bergsväggen. Med den fullpackade ryggsäcken på ryggen. Med mjölksyra i både armar och ben. Startar i Ronny Creek, passerar Crater Valley som är lika häftigt som namnet antyder. En krater som är halvt fylld med djupblått vatten. Underbara färger! Från Marions Lookout får jag njuta av sista äpplet på länge och beskåda utsikten över Cradle Mountain, som jag bestiger efter en snabb macklunch. Sista biten fick jag verkligen klättra över de stora stenblockan som den branta väggen bestod av. Inte det lättaste! Jag slår följe med tre killar i 25-årsåldern, men dom ger snart upp. Inte jag. Jag svettas vidare. Men oj, det var verkligen värt det!

Crater Valley

Cradle Mountain

Klättringen upp till Cradle Mt summit. Kolla in de två människorna som klättrar bland klippblocken, så förstår du storleken!

Underbar utsikt från leden.

Wallaby

Innan mörkret faller kommer jag fram till den första stugan, Waterfall walley Hut. Efter middagen spanar jag in alla djuren som kommit fram då solen börjat sjunka. Vombat, spotted quoll, wallaby, possum, till ljudet att kväkande grodor... Tar en kopp te och snackar lite med de andra i stugan, som alla verkade mycket trevliga.

Morgonstund har guld i munn! Barn Bluff, taget från stugdörren.

Alpine te tree (ojoj, doften!), och underbar utsikt!

Andra dagen vandrar jag en lång sträcka, som egentligen var tänkt som en tvådagarstripp. Njuter en stund av utsikten vid Windmere hut och knatar sedan på i raskt takt. Lunchar vid en fin bäck och kommer efter en liten stigning fram till Pelion Hut. Där äter jag middag och pratar med massor av trevliga människor, många som jag kommer ha kontakt med hela veckan. Solnedgången över Mt Oakleigh är fantastisk och jag njuter av den i sällskap med Walter och René De Greef, son och far från Brisbane (kommer från början från Holland). René jobbar som yrkesfotograf och ger mig många bra tipps. Walter är en 23-årig surfarkille som nyligen läst klart medicin på universitetet. Dom var supertrevliga och vi håller kontakten under hela resterade delen av vandringen.

Jag står nyvaken på verandan i Pelion Hut med Mt Oakleigh i bakgrunden.

Tredje dagen, som också är Valentines day, bestiger jag Tasmaniens högsta berg. Mt Ossa. Här var det klättring som gällde sisa biten. Fantastiskt kul! Utsikten från toppen var bedårande och jag stannar där i några timmar. Träffar en annan grupp människor, som bjuder på gelehjärtan och kex med vegemite. Mycket uppskattat! Knatar på till Kia Ora Hut, där jag slänger mig svettig i den iskalla bäcken. Ja, den blonda svensken var allt lite galen! 19 år och knatar själv, käkar vegemite och badar i iskallt vatten. Haha, jag samlade nog lite bonuspoäng!
Denna lilla stuga var mycket mysig och vi blev ett riktigt bra gäng. Satt uppe och spelade kort till sena kvällen och snackade massor. Min engelska lossnade helt, och jag pladdrade på som bara den. Det var verkligen hur trevligt som helst! Ja, världens bästa alla hjärtans dag! Ett par i stugan firade sin 11 brölloppsdag, och det hurrade vi såklart för.

Morgon i Kia Ora.

På väg upp mot Mt Ossa. Njuter fortfarande av ”platt” mark.

Men “platt” var det inte så länge till. Snart började en brant klättring, superkul!

Och oj, vad värt det var! Jag vilar ut mjölksyran ur kroppen.

Luft under vingarna.

Träffar en ekidna.

Solnedgången från Kia Ora Hut.

Ännu en fantastisk morgon. Taget med tandborsten i munnen och tandkrämen rinnande längs hakan (för den som undrade...).

Fjärde dagen vandrar jag från Kia Ora till Windy Ridge Hut och passerar några otroliga vattenfall. Boulder Falls, D’alton Falls och Hartnet falls, som var min favorit. Nedanför vattenfallet fanns en underbar strand mitt i djungeln, där jag träffade James, en ca 20-årig kille från Launceston som sommarjobbade som guide för den lyxigare vandringen man kan göra. Varmvattensdurshar, vin och riktig mat. Men 2500 dollar får man också betala. Han var jättetrevlig (och galet snygg...) och gav mig ett stort chokladblock som jag kunde dela med mig av under kvällens kortspel. Den andra guiden var en tjej från Melbourne som jobbat som au pair i Sverige i tio månader och hade under den tiden lärt sig prata perfekt svenska (!). Snart dyker Walter upp och vi bestämmer oss för att bada, så vi simmar för allt vi har mot strömmen nedanför vattenfallet. Ja, otroligt kul var det, och otroligt vackert! Vi går tillsammans resterande sträckan till stugan och snackar hela tiden. På kvällen spelade vi kort och beskådade en otroligt vacker och färggrann solnedgång.

Boulder Falls

Sista vandringsdagen går vi till Narcissus hut med utsikt över australiens djupaste sjö, Lake St Clair (200 m), dit vi kommer vid lunchtid. Hela dagens etapp går jag i sälskap med Walter och René. Färjan som ska ta oss över Lake St Clair dagen efter kommer in, och vi försöker beställa lite öl och en stek, eller något annat gott, men lyckas inte så bra. Jaja, vi fick nöja oss med frystorkat och vatten en dag till, men man blir ju mätt på det med. Vi bestämmer oss för att göra en utflykt under de timmar av dagen som vi hade kvar. På kartan från -93 fanns en stig till ”Gould Plateau”, varifrån man borde ha en otrolig utsikt över sjön. Vi börjar vadringen längs en led, som blir smalare och smalare, lerigare och lerigare. Vi skrattar så att vi håller på att kikna då vi dansar fram på höga grästuvor mellan den meterdjupa leran. Snart kommer vi in i skogen och har fullt sjå att hålla oss till den lilla och ihopväxta stigen. Snart blir det dessutom mycket brant, men vi knatar på och jajemensan, vilken utsikt det var! Efter en müslibar, lite mörk choklad och massor av foton vandrar vi ner och kommer in precis innan mörkret faller, och lagom till dagens kortspel. Det kändes riktigt sorgligt att det var sista kvällen och vi spelar till stearinljusen brunnit ut.\

Första dagen då himelen inte var klarblå. Som fotograf tykte jag det var kul med omväxling.

Jag klättrar sista bitten upp til Goulden Plateau.
Foto: René De Greef

Eftersom Australien är på andra sedan jordklotet, så är det väl så här en svensk borde se det?!
Foto: René De Greef

Jag och Walter gör ett "big summit jump".
Foto: René De Greef

Ja, så var knatningen över. Vi tar den lilla färjan till Cyntia Bay, där jag äter massor av efterlängtad glass och frukt. Jums! Färden med färjan var verkligen vacker. Alternativet hade varit att knata längs sjökanten, men jag hade inte velat missa denna utsikt. Morgondimman låg fortfarande tät mellan bergen.

Se You! Vi väntar på färjan

På båten. Dimman ligger fortfarande tät i bergen.

Ja, såhär trött är jag efter en veckas vandring. (Observera att ryggsäcken är på...).
Foto: René De Greef

Jag snackar med Walter under hela bussresan till Hobart, där han skulle av. Buh, så var det ju det där jobbiga med att säga hejdå till alla nyfunna vänner. Fast, som man säger här ”se you”, vilket kändes mycket bättre än ett för evigt hejdå. Och ja, nog hoppas jag på att en dag åka till Brisbane och surfa med Walter!

Dagen efter knatar jag runt på Launcestons gator och njuter av staden för sista gången under denna resa. Jag lyxar till det lite och slinker in på en frisörsalong. Där blir jag serverad nypressat kaffe, får en underbar hårmassage och såklart så fick jag håret klippt också. Jag blev nöjd, tog bara det som behövdes för att det skulle se frächt ut igen.