Läser på tidningen skogens hemsida i artikeln "är det fest eller skog som gäller?" och slås av en tanke. Stadsnära skog kan, som artikeln menar, användas som ett ställe att vara för sig själv. Komma ut och koppla av. Promenera och motionera. Det kan också vara ett ställe för fest och umgänge. Man ser en tydlig skillnad mellan olika folkgrupper och häkomst. Senare i artikeln nämns det att ett stort hinder för folk är rädslan för att vistas ute i skogen, främst i närheten av många storstäder där boendet är segregerat. Folk känner sig altså tryggast i stadsmiljö. |
Mysig och tryggt eller skrämmande och farligt?
Jag själv är uppvuxen i en skyddad mijlö på landet, där skogen är en lugn och trygg platts. Att själv knata någon mil mitt i natten med pannlampa är inte skrämmande, utan mysigt. Jag vet att djuren är rädda för mig och att promenaden är helt ofarlig. Risken att träffa på en annan person är obefintlig. På vägen kommer det någon bil då och då. För mig är detta en större otrygghet. En person uppvuxen i en storstad med stadsnära skog har troligen en annan tanke på tryggheten. I skogen i närheten av staden vistas inte lika mycket folk och det skulle vara lätt för någon att obemärkt och obehindrad överfalla och råna eller misshandla en, eller på annat sätt bruka våld. På vägar och belysta gångbanor som används flitigt känner man en större trygghet. Nu har jag flyttat in i staden, i och för sig en mindre stad, men ändå sker våldsbrott. Hagamannen som exempel. Fortfarande ser jag skogen som en trygghet och skulle faktiskt tycka att det kändes säkrare att ta en kvällspromenad på en avskild skogsstig än på en välanvänd gångbana. Jag skulle ju aldrig frivilligt inse att skogen i närheten av staden kanske till och med bör undvikas på kvällen. Är jag nere i Göteborg eller Stockholm beger jag mig gärna ut på småstigarna på en sen löparrunda, istället för på gatorna. I skogen är jag trygg. Kanske en falsk trygghet. Likadant som min trygghet i skogen består då jag kommer in i staden, skulle jag gissa att en stadsmänniskas otrygghet i skogen består även då denne kommer ut på landet. Jag tror likadant att rädsla för mörker ofta kan förknippas med stadsbo eller om man bor ute på landet. Jag har lärt mig att mörker inte är farligt och slappnar av. En stadsbo har lärt sig att undvika mörker och att vara extra observant. Dräremot, om jag vistas i en anlagd park i en stad ser jag detta på ett helt annat sätt. Det finns ingen trygg park ute på landet, för där finns det inga parker eller mindre grönområden. Jag har lärt mig att man ska undvika parker på kvällen och tar hellre en omväg runt dessa. (bildkälla: http://inga.blogg.se/category/bygden-2.html) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar