Sidor

A ship in harbour is safe, but that is not what ships are built for.


måndag, juni 29, 2009

Njae, kanske inte så glad just nu.

Det där med att planera sin fjällvandring kan skilja rätt så mycket. Jag föredrar att reservera en vecka, packa väskan någon dag innan och åka upp med kläder, matsäck, karta och kompass. Sedan bara knata så långt man orkar och dit man känner för. Ibland kanske med ett toppmål. Andra föredrar att noggrant planera exakt var man ska, vilken mat som ska med och vilka kläder som ska packas. Min far har ändå slagit rekordet.

Vi har mycket länge talat om att bestiga Kebnekaise. I våras planerade vi in vilken vecka vi skulle göra detta och det var bara att invänta datumet för avfärd. Klockan 8 på måndagsmorgonen skulle pappa hämta oss i Ytterboda och vi skulle börja rulla med bilen. Jag och Elsa packar så att vi är klara i god tid. Jag kommer på att Elsa, vars fötter växer så det knakar, inte har några vandrarkängor. Pappa (som ju borde ha sett till att hans tolvåriga dotter har den utrustning som behövs, i tid) beslutar att hon ska ha vinterskorna, så slipper han köpa ett par (varmt, nää, vadå?! Har ju bara varit 30 grader de senaste dagarna). Jag föreslår att vi ska åka förbi alla affärer på vägen och kolla vad vi hittar. För hon kommer behöva vandrarkängor mycket mer än bara denna gång. Nja, pappa tvekar lite. Elsa föreslår sandalerna, nja, syrran. Kanske inte. Men ta med flipp-floppsen för att kunna lufta tårna då vi stannar.
Som tur var har jag två vandringsryggsäckar och kan låna ut den ena till Elsa (som inte har någon, och pappa hade såklart inte kollat detta). Dessutom tycker jag att man inte kan förvänta sig av en tolvåring att man redan då ska veta exakt vad som behövs på en längre fjälltur, så jag hjälper henne med packningen (är det helt plöttsligt jag som är föräldern nu?!). Kanske inte så jättekul att stå i östregn och komma på att regnjackan var hemma. Dessutom är det ju sommar, och då är det varmt, så understället ligger också i garderoben. Linne passar bra, skaver skönt under axelremmarna på ryggsäcken. Vantar och mössa, men tokragna, det är ju sommar!
Ja, pust. Packade och klara står vi där klockan 8, som avtalat.
Klockan slår 8:30
-Var är du? Jag ringer pappa.
Han kom på att han skulle packa. Ojdå, vilken bra ide! Kunde inte fundera på att göra det lite tidigare. Jag menar, du har ju varit ledig hela helgen.
-Men, vilken tur, tältet var i vilket fall i Sävar, och inte kvar i Ammarnäs.
-...
-Jaha, ryggsäcken, ojdå. Kvar i Ammarnäs. Tokigt tokigt, speciellt eftersom vi varit där efter att vi bestämt att vi ska till Keb. Detta kommer han på då vi egentligen skulle ha rullat norrut.
-...
-Va, va. Vänta vad sade du? Packa idag och åka imorgon.
-...
-Handla mat, ja, men det tar ju inte en hel dag va.
-...
-Ah, men kan du inte köpa en ny ryggsäck, det har du ju snackat om ett bra tag nu.
-...
-Jo, jag vet att det är bra att hinna se så att den passar, kunde ju ha köpt den för en vecka sedan!
-...
-"Bara att gilla läget", säger du. Nja, jag tror inte att jag gillar inte läget sådär jättemycket, om jag ska vara ärlig. Tja, en lätt rök puffar ut ur mina öron. Nja, kunde väl ha varit på bättre lite humör, men jag tycker att jag har min orsak.
-...
-Hejdå! Jag suckar och lägger på luren.


Jaja, nu hade en sväng på skjutbanan passat bra. Mala sönder lite lerduvor. Pang, pang, pang! Har jag riktigt tur så strular det lite mer så att vi inte kommer iväg idag, och då hinner jag ju på trapp ikväll.


Trallalalala, vilken härlig dag...solen skiner och fåglarna kvittar!
Åååh, förresten, någon som har lust att åka till Keb, ja, typ nu på en gång?!

Lite annorlunda strandfoto. Taget genom backspegel på Rogers nya (skiitgrymma) MC.



Nytt intresse -flugbindning, som varmt välkomnas in i mitt liv. Gjorde en liten ask och vitbetsade den. Utgick från ett foto på rådjuren i Ammarnäs och graverade in i locket. Lilla skruven som jag har som "lås" är utbytt mot en knopp i renhorn. Jag är nöjd!


After run


Ja, och vad händer här? Spana in tacknocken, där hänger jag ut och målar vindskivorna. Jorrå, det var ganska högt, men redan efter att ha skrapat dom så var min höjdrädsla botad. Tackar, tackar!


Då har det närmat sig, dagen då Kebnekaise ska bestigas. Äntligen!

onsdag, juni 24, 2009

Nja, kanske inte så normalt. Speciellt inte för en snart 20-årig tjej. Men vem bryr sig!? Inte denna tjejen. Fullt njutande av sitt sommarlov.
Så, vad hittar denna, inte så fullt normala, snart 20-åriga tjej på?
Jo, förutom att cykla MTB och springa runt ute i skogen så fort hon orkar, i alla väder, i blå peak peformancekläder, så kanske hon lirar lite fresbeegolf eller går på stan. Men, är inte detta normalt? Jopp. Men förutom det..

...så har hon gett sig den på att hon ska lära sig kasta lasso. Köppt lina, gjort "honda"-knuten i en bit renhorn och monterat upp en älgskalle med hornen på i trädgården.
Där står hon och kastar, och kastar, och kastar...

...så har hon fått för sig att hon ska lära sig knyta egna flugor till flugfisket. Sitter uppe aldeles för sent och pillar på med alla verktyg som hon inte har någon aning om hur dom egentligen ska användas.
Där sitter hon och knyter, och knyter och knyter...

...så en dag kom hon på att hon skulle lära sig lite mer om fåglar, och plockade fram slöjdkniv, en liten yxa, en fin björkbit och fågelboken. Därefter akrylfäg och penslar.
Där sitter hon och täljer och täljer och täljer...

...så erbjuder hon sin mor en hjälpande hand då det felkorsade och mordiska bisamhället ska avvecklas (trotts att hon är jätterädd). Alla sammhällets bin ska då borstas ner i en sopsäck. Det ena surare än det andra. Några kilon. Högt brummande. Överallt omkring en. Slutligen ner i frysboxen.
Där står hon och borstar bin, och borstar, och borstar...

...så tycker hon att det där med att lasta ved är en himla bra träning, samtidigt som det gör nytta.
Så där kör hon vedlass, efter vedlass, efter vedlass...

...så tycker hon att det är kul att göra sina egna knivar. Designa, montera och utforma.
Så där pysslar hon, och pysslar och pysslar...

..så tycker hon det där med bössor och skytte är jättespännande, och skjuter tills axeln är blå och kinden svullen. Trapp, skeet eller på någon löpandes älg.
Så där skjuter hon, och skjuter, och skjuter...

..och ibland får hon för sig att ta en lite väl lång tur med inlinsen, löparskorna eller cykeln.
Så där svettas hon och svettas och svettas...

Nja, vad kan denna, snart 20 åriga, inte fullt så normala tjej härnäst hitta på? Den som lever får se.
En sak är säker -man har himla kul då man inte är fullt så normal!

onsdag, juni 17, 2009

Umeå Nattmil


Puuh, pustar ut lite. Idag är jag är glad! Okej, okej, det kanske inte är så ovanligt. Mer en vana. Livet är ju underbart. Men jag är lite mer glad är vad jag brukar vara, tokeltokglad. Igår var jag nämligen och sprang Umeå Nattmil mitt i centrum. Fick med mig Patrik, som också åker Kungsledenrännet och visade sig bo granne med pappa i Sävar! Så en lång vilodag följdes av hög puls på kvällen. Han som gick runt och interjuvade folk såg att det fanns en tjej som tävlade för Ammarnäs IF, och blev genast nyfiken och frågade var jag var. Jag fick snacka lite och gav till känna att jag faktiskt inte kom från Ammarnäs, men valt att tävla för dom ändå eftersom de roligaste tävlingarna finns där. Jag värmer upp och det känns bra. Stechar lite. Står i startfållan, smålångt bak och undrar vad i hela friden jag sysslar med. Jag vet, det är bara en mil. Kuta och så är det över. Ingen mara eller halvmara. Men ändå, det kan kännas. Jag blir interjuvad igen, och får snacka ett bra tag. Hinner väcka min tävlingslust.
Startskottet går och löparna ger sig iväg. Jag hittar ett trevligt tempo som jag lyckas hålla. Då jag passerar varvningen ropar alla "Heja Ammarnäs!", det var kul! En vältränad kille springer ikapp mig någon kilometer efter start, och jag vägrar låta honom passera. Vi löper med varandra nästan hela loppet. Vid Efter 7 km lämnar jag honom bakom mig, men han kommer ikapp igen och lyckas passera några hundra meter innan målgång. Målet för dagen var under 50 minuter. Målet för sommaren är 45 minuter. Denna kvällen kom jag in som 7:e kvinna, och på tiden 46:20

* (för bara ett år sedan hade jag miltiden 53 min, så träningen ger resultat) och enbart 1,5 minuter efter vinnande kvinna. Jag kunde till och med se tvåan framför mig under en stor del av loppet. Hinner hämta ut mina grejor och sedan heja in Patrik då han passerar mållinjen.

Även efter loppet blir jag interjuvad och är såklart jättenöjd. Samtidigt peppar jag alla på att springa fjällmarchen uppe i Ammarnäs. Får se om det dyker upp någon.
Nu ska det tränas till tusen! Tjoho, vad kul det här är!

*Kollade tiden på hemsidan, där visar den 47:17, vilket jag vågar säga att jag definitivt inte hade. Stoppade inte stoppuret och noterade då den passerade 47 då jag köade för att hämta min väska. Konstigt om jag går i mål 17 sekunder efteråt!


måndag, juni 15, 2009

Björnmöte och klappat tjäderkyckling

Jag vaknar av att regnet smattrar mot rutan. Måndag morgon och jag är ledig, eller tillfälligt arbetslös. På eftermidagen bestämmer jag mig för att trottsa regnet och ta mig ut på en skogsprommenad. Väl påklädd med regnkläder kan det faktiskt vara rätt så mysigt att knata runt där ute i skogen och lyssna på regnet och fågelsångerna som nästan blir kraftfullare i detta väder. Jag går till Nybruket, ett av mina favoritställen i skogen. Ett gammalt jordbruksområde där träden fortfarande inte har tagt sig utan marken är lämnad öppen. Jag släpper loss Milou så att han ska springa av sig, men han försvinner fort. Till min besvikelse. Jag går vidare in i en mer tätbevuxen skog och vänder hemåt, en värmande tekopp lockar.
Jag passerar en liten bäck och hör några vattendroppar. Plupp, plupp, plupp, WHOAAAA. Mitt hjärta tar ett skutt ur magen. Det var inte Milou som vrålade. Det var inte en älg. Det kan bara ha varit ljudet av en björn som markerar sin platts i skogen. Inte mer än tjugo meter bort, men jag kan inte se den genom den täta vegitationen. Min första tanke är var Milou kan vara. Har björnen skadat honom? Är det han eller jag som den ryter åt?! Ska jag smyga mig fram och kolla. Men jag erkänner, att hur gärna jag än skulle vilja se en björn så vågade jag inte närma mig en meter. Istället vände jag mig om, lade i högsta växel med gummistövlarna och kutade för allt vad jag var värd. Några hundra meter senare vågar jag stanna. Då är det tyst, mycket tyst, ute i skogen. Milou är fortfarande borta, och jag stod långt från bebyggelse utan mobil. Jag närmar mig försiktigt, ropar ständigt på Milou för att visa var jag är. Så, efter mycket länge kommer han försiktigt, med svansen mellan benen och mycket rädd. Jag kopplade honom, vilket knappast behövdes eftersom han redan gick på mina fötter.
Så, nu skulle vi komma oss hem, och jag hade inte lust att gå igenom stället där björnen nyss varit. Istället gick jag en stig runtom, någon kilometer därifrån. Sista kilometern gick vi på en liten, liten grusväg. Plöttsligt har vi en tjäderhöna framför oss. Jag ser till att Milou sitter, ett beteende som skall finnas inlärt i en stående fågelhund. Jag hukar mig ner brevid för att se till att han är lugn innan vi går vidare. Så kommer en liten, liten kyckling framkrypandes ur riset och piper. Den kommer springandes rakt mot mig. Jag knyter Milou i ett träd och plockar upp den lilla tjäderkycklingen i handen. Den värmde. Kunde inte vara många dagar gammal. Så otroligt liten och söt den var. Första tanken var att stoppa den i fickan och ta med den hem, för att föda upp den som ett husdjur. Sedan kommer jag på att hemma väntar två katter och en fågelhund. Och i buskarna framför mig väntade en orolig tjäderhöna. Nybliven mamma. Jag klappade den lilla lite till och släppte sedan tillbaks den försiktigt i buskarna någon meter från hönan. Ojoj, så söt den var!
En sådan ortolig promenad! Inte varje dag man får uppleva detta. Fick nog upp min puls rätt så kraftigt där ett tag...

torsdag, juni 11, 2009

Ett år sedan studenten

Nu har det gått ett år sedan jag stod på vagnen och skrek mig hes av lycka.
Ett år sedan jag vandrade ut genom Östras dörrar med den vita studenthatten på huvudet.
Ett underbart år sedan jag tog studenten.
Mycket, mycket, mycket har hunnit hända.
Första sommaren jobbade jag en hel del på skogforsk. Tillbringade en tid uppe i Ammarnäs, då jag bland annat bestämde mig för att börja flugfiska. Sagt och gjort. Flugfiskekrokar måste ha kraftiga hullingar, för smakar man en gång på dom så sitter man fast. Likaså jag.
Först var jag uppe med mamma och Elsa på en helt underbar vecka. Sedan gjorde pappa mig sälskap. Först sprang vi fjällmarschen, och jag tog hem bergspriset. Sedan vandrade vi en helt underbar vecka i det fantastiska ammarmassivet. Jag tog med mig ett munspel, som jag bestämde mig för att lära mig behärska. Nu, ett år senare, tycker jag att jag klarat av även den utmaningen rätt så bra.
Återvände till plantskolan och jobbade lite till. Hann vara med på starten av jakten, sitta lite på pass och kolla på fåglarna som flög förbi, men så mycket mer fick jag inte chansen att åstakomma. Eller jo, gott kaffe! Kanske det viktigaste på passet?!
Dessutom fick jag ställa upp som funktionär på trappbanan ett par gånger, och gissa om en del gubbar blev förvånade! Kul var det!
Planet lyfter i mitten av september och går till andra sidan jordklotet. Jag ska för första gången bo hemifrån, och gör det rejält. På andra sidan jordklotet i 6 månader, mitt ute i Tasmaniens regnskog. Har en sköthäst som jag rider och tränar en hel del med. Far iväg på lite ridläger, tävlingar och även en omgång fältritt. Springer i regnskogen. Passar barnen och jobbar med huset och tomten för att betala mitt boende. Lättare sagt än gjort! Jobbar på en plantskola där jag tjänar in pengarna som jag spenderar på resor och min första systemkamera som jag använder mycket flitigt. De störta resorna jag hann med gick till Melbourne där jag springer halvmara, i alldeles för varma kläder. Hinner träffa på några australiensiska idrottskändisar. Kul var det! Spenderar helgen i den stora staden.
Nästa resa gick till the Gold Coast, där jag beöker två äventyrsland, ett med helt sjuka vattenruchkanor, och ett med fina djur (typ kolmorden). Dessutom hinner jag med lite shopping och några dagar på stranden, surfers paradice. Tar en undebar springtur längs strandkanten. I november åker jag till en närliggande vingård och springer ett milalopp, tiden 49 minuter. Mitt knä brakar ihop totalt och jag kan sedan inte springa ordentligt på en månad.
Nästa resa gick till Hobart, Tasmaniens huvudstad. Där springer jag Cadbury halvmara, enda marathonet som startar och går i mål i en chokladfabrik! Dessutom besöker jag "taste of tasmania", en matfestival och käkar "wallabysouvas" (trodde souvas var av renkött?!). Jag hinner också besöka ett museum och lära mig lite mer om landets historia.
Kort efter denna resa åker jag med familjen jag bodde hos på en veckolång tur runt Tasmanien. Sagolikt, sagolikt! Regnskog, stränder, sanddynor, fjordar, stepp, berg..you name it! Sista turen låter jag mina fötter ta mig med på. Nämligen overland track, en veckas fjällvandring helt själv. Besteg Tasmaniens högsta topp, badade i Australiens djupaste sjö och under ett 35 meter högt vattenfall. Underbart, underbart!
Hemma i sverge igen sätter jag på mig skidorna på en gång, trotts jetlag och sömnbrist. Första veckan är jag uppe i ammarnäs och åker slalom och skoter.
Hem till Sävar och jobbar på plantksola samtidigt som jag åker så mycket skidor jag hinner, trotts förkylning och strulande knä. Under påsklovet är jag såklart uppe i Ammarnäs där jag åker skidor, skate och slalom. Kul påskfirande på ammarnäsgården, med värdens röj. Jag blir på något sätt invald i valberedningen till vägföreningen. Så det kan gå!
Kungsledenrännet, andra året. Två timmar snabbare än i fjol, trots mycket lite skidträning och en mil med snöoväder. Men desto mer underbart! Skitkul!
Tillbaks och jobbar vidare på plantskolan. I månadsskiftet april/maj åker jag pappa och Elsa till hufvudstaden och hälsar på farmor och farfar. Jag tar årets första dopp i sverige. 30:onde april i mälkaren. Kallt! Åker vidare ner till Skåne, där kusin Sara gifter sig. Fantastisk försommardag i vackra Glimmigehus. Tårar i ögonen fanns det nog hos alla.
Hem igen och jobbar vidare.
Bokar en sista minutenresa till Kanarieöarna och Fuerteventura, dit jag åker med John från Ammarnäs. Helt sjukt rolig resa. Jag har länge drömt om att lära mig surfa, sagt och gjort. Står upp första dagen och sedan går det bara bätte. Jag blir helt blåslagen, men vad gör det?! Flera trevliga kvällar, med grillfester, pubbar och kvällssurf. Träffade helt underbara människor!

Tja, en mycket kort sammanfatting av ett otroligt år.

tisdag, juni 09, 2009

Sommarkväll i solen


Igår kväll ägnade jag mig åt ett av mina lite lugnare intressen -målning. Sate mig således med en kopp kaffe och mina prylar vid laduväggen och njöt.
Det blev en lite rolig bild på en älg med en tjädertupp i kronan. Kanske lite sommarglädje?! Första målningen jag gjort lite mer seriöst, som faktiskt varit oseriös....tja, lustig förklaring där.
Andra blev en helt vanlig blyertschteckning som föreställer en skogsstjärna.

lördag, juni 06, 2009

Fuerteventura

Sådär, nu har jag kommit mig för att blogga lite om den hastigt planerade resan till Fuerteventura (bet. ungefär stort äventyr). Ön tillhör Canarieöarna och ligger till öster om Gran Canaria, endast 9 mil från Afrikas kust.
Resan bokades sent en tisdagskväll, och redan på onsdgasmorgonen satt jag på flygplanet ner till Malmö, där jag möttes av John. Resan fortsatte sedan vidare till Gran Canaria, där vi precis hinner med ett litet propellerplan som ska vidare till Fuerteventura, en stenig vulkanö.
Vi bor i en stor lägenhet med grymm balkong över huvudgatan, som gav plats för många grillfester! Vi surfade varje dag, till en början flera gånger. Jag var helt blåslagen första veckan. Trodde du att vattnet var mjukt och trevligt att plaska runt i. Garanterar att du tänker om då du har en hög vägg med vatten som bryter precis ovanför dig med flera tons tryck. Dessutom sitter du fast med ena foten i snöret till en surfingbräda, som inte vill någonting hellre än att låta sig fångas av vågen. Men vad gör det? Jag hade skitkul. Stod upp redan första dagen och sedan gick det lite bättre för var dag. Fick till och med prova svänga lite. Mersmak!
Vi fick kontakt med ett till gäng Svenskar som bodde på ön, en av dom är faktiskt med i svenska surflandslaget.
På kvällarna besökte vi någon av de trevliga pubbarna och lyssnade på ortens musiker. En väldig blandning av stilar. Till och med jazz.

Dessa två veckor försvann fort, kanske lite för fort. Helt underbart var det i vilket fall! Bra surf och mycket trevligt sällskap.

Min första, men långt ifrån min sista surfresa!




å