Sidor

A ship in harbour is safe, but that is not what ships are built for.


fredag, januari 30, 2009

Som att vara instängd i en bastu

Ännu en svettdroppe rann in i mitt öga och sved till. Linnet var blött av både svett och den fuktade handuken över mina axlar, som jag lagt dit i ett försök att kyla ner kroppen.
Nej, det gäller ingen springtur eller träningsrunda på gymmet. Jag satt ner innomhus och läste en bok och åt glass. I all ro, och svetten forsade.
Det var helt enkelt varmt. Aldeles för varmt för att man skulle uppskatta det. Det var rent utsagt fruktansvärt varmt. Som om man blivit instängd i en bastu och inte kunde komma ut.

Fläkten på jobbet hjälpte, för dom som var innte. Själv behövde jag i rask takt röra mig ute i solen och bära ”trays”. Med jämna mellanrum sprutade jag dock ner mig sjäv med vattenslangen tills jag var totoalt sjöblöt. Vid lunch avbröt vi arbetet och alla gick hem. Det var helt enkelt för varm, och mitt samtal med Tony igår gav effekt. Alla var förresten jätteglada för att jag tagit mod till mig och sagt ifrån. Under dagen fick jag flera glada kommentarer och samtalsämnet idag går ju att gissa... Föresten fruktansvärt med en arbetsplatts där stämmningen är sådan som den är här. Tydligen beror det till stor del på förra ägaren, som avskedade personalen för ingenting.

Jag badade i dammen minst en gång i timman. Försökte puttsa på en smörkniv, men det var för jobbigt i värmen (rörelsen fram och tillbaks en centimeter med pekfingret...). Läste i tidningen att det under dessa dagar har nått de varmaste uppmätta temperaturerna någonsin på Tasmanien.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova, för igår kväll hade vi trettio grader inomhus, och idag är det ännu varmare. Tidigt imorgon hoppas jag på att ta en kort springtur innan det blir allt för varmt. Sedan lär jag väl få äta frukost ute i dammen för att inte koka ihjäl.

Idag då vi ätit middag och fått undan disken sade jag och Bigitta (Annas mamma) till varandra ”ja, vi överlevde denna dagen med”. Och ja, det känndes precis så, som att vi överlevt dagen och kunde äntligen känna temperaturen sjunka någon grad.

Vädret på Tasmanien känns lite som om att man fryser som en galning under vinter- och våmånaderna och ber att det ska bli varmare. Då det så äntligen blir varmare blir det tokvarmt, och man ber att det ska bli svalare.

Possitiva nyheter, i tdningen stod det att det ”bara” ska bli 33 grader imorgon...man tackar!

torsdag, januari 29, 2009

Trettiosju grader

Trettiosju grader.
Det är temperaturen i våran kropp i friskt tillstånd. Ändå är det lustigt att trettiosju grader upplevs som så varmt när det gäller luften som omger våran kropp. Ännu varmare upplevs det då luften också är kvav och då den står helt stilla. Och ännu varmare blir det, om jorden man arbetar med också är varm.
Nära åtta timmar om dagen.
Högt tempo. Enformigt arbete. Samma rörelse. Två korta vilopauser, i värme. Intensivt.

Inte konstigt att jag känner mig lite trött. Inte kostigt att jag ett flertal gånger vände blicken mot betonggolvet jag stod på och tänkte att det lär göra ont då jag svimmar.
Den lilla fläkten i andra änden av rummet surrade lite försiktigt. Som om det ändå fanns hopp. Men så mycket svalka gav den inte.

Inte så konstigt är det att personerna som jobbar i detta skjul börjar anse att det är lite för vamt. Men här ute i glesbygden är det ont om jobb. Har man ett jobb, så är man rädd om det. Man härdar ut. Ingen vågade gå och säga till chefen att det var för varmt. Alla var rädda för att bli sparkade.
Alla utom jag. Svensk och van att säga till, stövlar jag iväg till kontoret och säger rakt ut att det är på tok för varm för att arbeta. Antingen får dom installera något luftkylande system, eller så ska dom låta oss gå hem för dagen.
Alla väntade spännt på mig då jag gick tillbaks till skjulet.
”Jag fick sparken”, sade jag. ”Skoja bara”, lade jag snabbt till. ”Dom skulle se om det fanns någon fläkt”.
Jag fick också reda på att personer som arbetat här i flera år, är fortfarande för rädda om sitt jobb för att våga säga till om det minsta lilla. Och jag som kommer på minst en sak i veckan att klaga på!
Jag var i vilket fall mycket nöjd över vad jag vågat göra. Att jag gjort min åsikt hörd.
Och hjälpte det?
Jajamensan. Nu håller dom på för fulla muggar med att installera ett rejält kylsystem, stort nog för att kyla ett helt växthus.

lördag, januari 24, 2009

Sringfield picknick area

Idag åkte vi till en skog med jättehöga gamla träd, mest tallar. Dessa jättar planterades för ca 30-40 år sedan. Gissa storleken på åldersringarna!

Det var i vilket fall riktigt vackert och vi hade en trevlig och lugn liten picknick i skogsgläntan.

Lite läskigt var att då vi kom hem igen upptäckte Anna att det blödde från hennes fot. I skon hittade hon en stor och välgödd blodigel.

Hemma igen for jag ut på en springtur, den första på 9 (!!!) dagar. Jag mindes i vilket fall fortfarande att man skulle sätta den ena foten framför den andra i så högt tempo som möjligt (haha). Ja, inte helt oväntat gick det trögt. Anledningen till min slapphet är extremt varmt väder i början av veckan och sedan ett tre dagars ridläger (så fysisk träning har jag inte varit utan!). Trotts att jag är tränad för en mara så fick jag träningsverk av att ha skumpat runt på Emms rygg. Så nu är det konstaterat, fältritt tar på musklerna!




Katajsa klättrade upp i ett träd och kom inte ner igen. Jag han ta några roliga kort medan hon fick hänga där uppe. Haha, retstickan jag...

fredag, januari 23, 2009

Ridläger

I veckan har jag varit på ridläger med Scottsdales ponny-clubb (fastän den består av minst femtio procent stora hästar...). Det var roligt och lärorikt (och skönt att slippa transplanteringsmaskinen). Jag red Emm och vi hade fyra lektioner om dagen, tre ridlektioner och en teorilektion. I Sverige fokuseras det mycket på ridvägar då man rider dressyr, medan här bryr man sig nästan bara om kontakten med hästen. Det spelar mindre roll om man genade i hörnen eller om tjugometersvolten bara blev 15 meter. Det vill säga mer kul, mindre strul!

Vi delades in i massor av grupper med motsvarande konskapsnivå, jag hamnade i en trevlig liten grupp på enbart fyra personer, vilket gjorde att vi fick mycket tid var. Antingen gjorde vi flatwork (dressyr), showjumping (banhoppning), longing (longering), pecework (rida en viss sträcka på en bestämd tid), ”XC” (fältritt med hinder). Allt var jättekul och riktigt lärorikt, men inhyrda superbra instruktörer som alla var erfarna tävlingsryttare. För mig var det första gången som jag red fältritt, vilket var lite skrämmande i början eftersom hindrena var fasta och hastigheten hög. Det mest läskiga var dock ett hinder där man red upp för en bank och så skulle hästen kasta sig ut för en meterhög kant. Första dagen red jag upp, såg ”stupet”, fegade ut och vände. Andra dagen red jag upp, såg förbi ”stupet” och flög ut. Det gick faktiskt bra! Men det var läskigt så en gång fick räcka för mig. Jag var glad att jag hade klarat det. I övrigt var hindrena roliga. Lite trötta tredje dagen, men mycket nöjda. Även teorilektionerna var riktigt givande. På en kom en hästtandläkare och visade oss hur hästen tuggar och hur tänderna växer. Han hade med ett kranium som han demonstrerade med och sedan fick vi gå runt och inspektera våra hästar (Emm hade bäst omhändertagna tänder!). En annan lektion fick vi göra våra egna grimskaft, vilket var roligt. På dagens teorilektion kom en agronom och berättade om hästens matsmältningssystem och vilka näringsämnen den behöver, var och i vilken mängd man finner dessa, lärde oss bedömma hökvaliten, uppskatta hästens vikt, olika behov vid olika arbete (elit/ pensionär/ ponnyclubb). Allt var jätteintressant!

Förutom att jag har massor av mer kunskap innom hästvärlden så förbättrades nog min engelska drastiskt, eftersom vi pratade i princip hela dagen. Tillslut var den en som missat att jag var svensk och frågade varifrån jag kom, eftersom jag hade en annan dialekt. Personen gissade från America. Annars brukar Storbrittanien vara en vanlig gissning. Jag var lite stolt. Det mest svåra är alla nya hästord som kan vara rätt så bra att kunna för att förstå vad instruktören säger. Men det hela gick riktigt bra.

Summa summarium var det hela jättekul, på alla sätt! Inte minst att träffa massor av jämnåriga.
Oj, vad jag kommer sakna att inte ha en “egen” häst då jag kommer tillbaks till Sverige! Fast det är ju en liten annan prisklass på det hela. Här kostar det inte alls så farligt mycket att ta hand om en häst, och en rikigt bra häst går det lätt att få för enbart 20 000 kronor.


måndag, januari 19, 2009

Sommarrim

Det är så varmt att jag smälter i den varma solen
Ingen chans till vilostolen
Jobbar hårt i ett kokande skjul
Nej, det är verkligen inte kul
Solen gassar och bränner
Alla som inte till solskydd känner
Nära trettio grader var dag
Det fixar verkligen inte jag!
Kanske lyckas jag ta mig ut innan jobbet på en springtur
För senare på dagen blir jag av svetten dyngsur
Skönt att ha en stor och sval damm brevid huset
Så man kan sig svalka och lindra det värsta av solruset


Samtidigt ni hemma i Sverige fryser
Endast månens ljus på er lyser
Snön gnistar väll och glimmar
Och kanske ni med skateskidor på Nydalaspåret frammåt simmar
Men nu återstår det inte allt för lång tid
Av mitt sex månaders ozzie-liv


Kokaburran skrattar nu så glatt
Att äntligen har det åter blivit natt


fredag, januari 16, 2009

Tasmania Trip

Jag skulle kunna skriva en hel roman om allt jag har varit med om den senaste veckan. En vecka långt över mina förväntingar (och dom var höga). En otrolig, oförglömlig vecka då jag dansat runt på små rosa mol. Allt jag bara vågat drömma om har jag fått göra. Ojojoj. Bäst jag börjar, här en mycket sammafattad modell...
En eloge till Anna som fixat hela veckan! Dessutom kunde vi inte ha mer tur med v
ädret!

Dag 1 Fredag.
Vi packar ihop oss och bilar ner till söder om Hobart, till Kingston. Där har Anna bokat ett helt hus som rymmde alla oss 12 utan problem. Galet snyggt hus, mycket smakfullt och modernt inrett. Låg nära sandstranden och mitt bland massor av supersnygga och förmodligen superdyra hus. Efter middag äter vi jättegod ost och dricker gott vin. Strålande sol och lagom varmt för att åka bil.

Dag 2 Lördag
Vi åker till Salamanca market och shoppar. Efter en jordgubbssorbet åker vi upp till Mt. Wellington som reser sig 1270 möh. bara några kilometer från strandkanten med en stupbrant kant mot Hobart. Gissa utsikten! Tillbaks till Kingston springer jag en runda och ser ett av Tasmaniens blowhole (det sprutade inget vatten medan jag var där, men jag kunde se ner i det stora hålet). Sedan fortsatte jag ut längs strandkanten. Det kändes nästan som att springa på en exotisk ö. Varm och solig dag!



Dag 3 Söndag
Begav oss vidare till New Norfolk där vi handlade på oss massor av mat, för sedan skulle vi ut i affärslöst land under något dygn. Vi äter lunch hemma hos Peter and Paulen (”Bamsefarmors kulle”), det bjuds på smörgåsbord som avslutas med glass eftersom vi håller på att svettas ihjäl.
Resan fortsätter till Mt. Field national park där vi går en runda i skogen och kollar på superstora träd (både på bredden och på höjden) och några fantastiska vattenfall. Precis då vi lämnar regnskogen kommer ett otroligt skyfall.
Dagens etapp slutade i den lilla byn Maydena, där vi delade på tre stugor brevid en sjö med massor av platypus, som vi fick se.





Dag 4 Måndag
Vi åker tillbaks till Mt field, men nu upp till den alpina miljön, där vi kan ana snöfläckar i fjärran! Vi gick runt en sjö och kollade på ”pandani”, trädliknande växter som fanns under dinosauriernas tid! I denna nationalpark fanns också världens högsta exemplar. Otroligt mäktigt! Bilresan fortsätter genom bergigt landskap till Queenstown där vi gör ett kort glasstopp. Vad som är anmärkningsvärt med denna by är att det tidigare varit en koppargruva. Marken blev så pass förorenad att allt levande i landskapet dog, vilket gjorde det till ett rymdliknande område. Först nu har lite gräs och små buskar blygt börjat titta upp ur sanden. Vi stannar till och går en promenad i regnskog och gå över en småläskig hängbro. Framme på västkusten, i byn Strahan, packade vi in oss i två trevliga stugor. Fint väder.


Dag 5 Tisdag
Jag börjar morgonen med en springtur längs hamnen. Havet var täckt av dimma och ett litet sjöflygplan skulle precis till att starta. Vid niotiden stiger vi på ett trevlig fartyg tillhörande ”World hertiage cruises”, som tog oss på en underbar dagstur till sjöss. Vi passerade ”hells gate”, med fina fyrar (glad att det var bra väder!) och njöt av den underbara utsikten över både havet och den bergiga kusten. En otroligt stor fiskodling ser vi också. Vi stannar till på Sarah Island, det första stället i Australien dit man tog straffångar från Europa. Man kan säga att det är ön där Australiens nutida historia började (kolonialiseringen). Vi fick en guidad rundtur och jag var lycklig att jag var turist och inte en straffånge för 200 år sedan. Sedan följde en underbar buffe på båten, medan vi glider in i en fjordliknande flod omgiven av riktigt tät regnskog, som vi också får ta en kort bensträckare i innan vi vänder hem. Vi fick se ett 2000 år gammalt träd (Huon Pine), stort men med otroligt täta åldersringar. Otroligt dyrt, om man fick för sig att köpa sådant virke. Det fanns även en liten ”bäbisplanta”, bara några centimeter tjock och med en ålder på bara 80 år. På vägen hem leker jag och barnen i fartvinden längst fram i den sabbtgående båten. Vi lutade oss fram tills vi bars upp av vinden, det var kul!
Då vi stiger i land upptäcker vi att det är väldigt varmt, båtmotorerna såklart! Men, nej, det var det inte. Det var varmaste dagen på tasmanien sedan januari 2003. 35 grader (kan jämföras med samma temperatur i Sverige, luftfuktightesmässigt sätt). Det fanns bara en sak att göra, bada! Trottas att vi badade i havet var vattnet brunt, gissar att det var skogen som gav färgen. I vilket fall så var det kallt och skönt!
Efter middag hyr vi pulkor (ja, du läste rätt!) och åkte iväg till ett område med helt otroliga sanddynor. Vi parkerade och steg ur bilarna. Framför oss var en enorm vägg av sand som vi fick klättra upp på. Framför oss var sand, sand, sand... Helt obeskrivligt. Det var vackert! Samtidigt som vi beskådade den mest otroliga solnedgång jag sett på länge åker vi pulka ner för de branta slänterna. Vi racade och lekte som om det var snö under våra fötter. Jag var i himmelen. Dessutom var det bara så vackert. Obeskrivligt!








Dag 6 Onsdag
Vi bilar vidare till Cradle Mountain, där jag plannerar att vandra i Februari. Äter en snabb lunch och tar sedan shuttle bussen upp till sjön nedanför den ståtliga och kända toppen. Jag, Tony och de äldsta barnen besämmer oss för att vandra runt sjön. Det var varmt och vi hade med oss rätt så lite vatten. Stigen var otroligt brant, och bitvis fick vi klättra fram med hjäp av kedjor som var fästa i berget. Det var läge för att ”inte kolla ner...”. Väl uppe på en mindre topp gör vi en mentos och vattenpaus. Anna ringer och berättar att hon har hittat en topografisk karta som visar att det kommer bli jättebrant (ja, brantare än vad vi redan klarat av!), och att det kanse är olämpligt att göra hela turen med barn. Vi beslutar att genom att ta en annan stig och undvika det allra brantaste, försöka vända om. Vi kommer in i högt gräs och plöttlsigt stannar Tony, som gick först till. En dödsgiftig orm på stigen. Den slingrade in och försvann i vegitationen, men ojoj, vad läskigt det var att passera! Vi fortsätter genom ett underbart landskap och kommer tillslut helskinnade hem igen. Tappra, unga vandrare!




Dag 7 Torsdag
Jag stiger upp tidigt och springer en runda innan frukost i alpin regnskog. Det var vackert! Jag passerade två mäktiga vattenfall. Dessutom var jag ute så tidigt att Wallabysen fortfarande var framme. Här var dom så vana i människor att jag till och med lyckades klappa en! Men gissa om det var fantastiskt!
Vi åker till dem lilla djurparken i Mole Creek. Ett ställe som tar hand om skadade eller övergivna ungar till inhemska djur. Det kändes som en 4H-gård, fast med lite andra arter. Jag får hålla en vombatunge och klappa tasmanian devil, se koala och andra kända, typiskt australiensiska djur.
Tasmanian devil låter som djävulen själv, därav namnet. Det läskiga gapet med dom vassa tänderna, är egentligen en stor gäsp! I själva verket är dom supersöta och gosiga. Bäst av allt var ändå dom vilda kängurusarna i skogen, som lärt sig att här får man mat. Dom var helt oskygga, så vi kunde gå fram och mata dom (speciell mat!) och klappa dom. Det var helt fantastiskt!
Överlyckliga åker vi vidare till den berömda hallonfarmen, flera hektar med hallon. Där äter jag hallonsorbet, den godaste jag smakat!Vidare till Ashmore ostfabrik, där vi provsmakar massor av supergoda dessärostar och lärde oss lite om hur tillverkningen gick till. Sedan åkte vi hem till Woodlea igen. En underbar vecka rikare.







Fredag
Idag skulle jag gå upp och prata med pappa 6:30 och sedan jobba. Klockan 8 vaknar jag av att det är varmt i mitt rum. Ojoj, flyger upp ur sängen, kastar i mig frukost och går till jobbet, men jag var ursäktad.

tisdag, januari 06, 2009

Cadbury Marathon och Hobart weekend

Jaha, ytterligare en vecka har passerat..Denna tillbringades i Hobart, huvusdstaden av Tasmanien.

Jag åkte ner med Tonys föräldrar, Glennis och Jack. Sov första natten hemma hos Tonys bror och firade en liten extra nyårsafton.

På fredagen åker jag vidare till Hobart och chekar in på vandrarhemmet som jag bodde bå. Det var fräsht och trevligt och låg nära centrum, busshållsplattsen och bion. Jag bodde i ett 10-personersrum och det var trevligt att träffa massor av resande ungdomar från hela världen. Jag gick ner till hamnen och kollade på alla de stora segelsbåtarna som tävlar i racet Sidney to Hobart, och så besöker jag festivalen ”taste of Tasmania”. Massor av mat, viner och alla möjliga delikatesser från Tasmanien. Jag sattsade på att smaka wallaby-souvas. Så gott!

Mätt och belåten besöker jag Tasmania museum and art gallery. Litegrann som Gammlia hemma, men här med aborginer, djur och växter, mineraler, antarktis, historia och modern konst. Ganska kul faktiskt. Roligt också att då man snackar om riktigt länge sedan och gammla föremål så rör det sig om 1800-talsminnen. Lite annat än i Europa. Under dagen beöker jag lite andra gallerier och mindre musseum som en kulturellt intresserad person bör ha besökt i Hobart. På kvällen ser jag filmen ”Australia” på bio. Den var verkligen hur bra som helst. Se den!

På lördagen besöker jag Salamanca market och köper lite frukt och grönsaker. Så passar jag på att smaka viner, underbara ostar, honung, choklad, hallon och allt möjligt underbart. Favoriten för dagen var dock helt klart getosten som var lagrad i pinot noir-blad. Resten av dagen tog jag det lugnt, strosade runt lite på stan och njöt av solen. På kvällen kolhydratladdade jag med en stor portion pasta.

Så väcker mobilen mig klockan 4:30 på söndagsmorgonen. Jag kokar havregrynsgröt som jag lyxar till med en regäl klick honung som jag köpte på Salamanca. Några stackre sitter fortfarande kvar i tv-soffan sedan lördagskvällen.

Jag får så njuta av soluppgången från Cadbury choklate factory. Då starten till helmaran gick, klockan 6, var det endast sju grader och stackarna frös! Lite varmare var det då jag strartade min halvmara en timme senare. Under tiden jag var ute och sprang hann det dock bli regält varmt och svetten forsade. Lite mer kuperat än Melbourne marathon gjorde att man då och då fick varirea muskler och pulsen, vilket var skönt. Det hela gick fort och smidigt och jag var inte allt för slut då jag gick i mål (tyvär...). Tiden ca 1:57:30 (vinnande man 1:10:59 och kvinna 1:23:11). Jag kom in som nr. 204. Jag knappade in på en stor klunga med löpare, men orkade inte springa om dom i den branta och långa uppförsbacken som ledde till mål.
Sedan földe BBQ ute på gräsmattan utanför chokladfabriken i strålande, supervarm sommarsol. Jag fick sjutts tillbaks till Hobart med två trevliga damer som hade sprungit helmaran. Vi plockade upp en 31-årig kille som precis hade sprungit sitt 31:a marathon. Wow! Hans favorit var kinesiska muren, men Mexio hade också varit trevligt...berest man!

På eftermiddagen shoppar jag. Jag letade rätt på en australien-tröja åt mamma inne i Billabongbutiken, som var en stor affär. Smiter in i ett upplåst provrum och ser till att storleken stämmer. När jag ska gå ut igen inser jag att någon av de två expiditerna har låst dörren, för dom måste ha trott att provrummet var tomt (i vanliga fall ber man dom låsa upp åt en då man vill prova). Dörren har sådanna mått att jag varken kunde krypa under eller klättra över. Jag ropar lite försiktigt, men får inget svar. Efter ett antal minutrar inser jag att jag måste komma på en ny lösning. Multiverktyget jag fått av pappa låg i handväskan. Det hela slutar med att jag skruvar loss själva låset från dörren, betalar och skyndar mig ut ur affären innan jag börjar skratta.

Måndagen tog jag det lugnt, strosade runt på stan lite, men det var för varmt för att jag skulle orka anstränga mig. En härlig vilodag.
Tisagen blev en bussdag hem, med underbar utsikt över ett fantastiskt, guldfärgat landskap.

Hemma hos Tonys bror. Underbar utsikt!
Wallaby
Taste of Tasmania
Hamnen
Kallt, men vacker soluppgang. Startarna till helmaran forbereder sig.
Tjoho. Jag och Caramello Koala och Freddo, som delade ut sin egen choklad.
Inne i Hobart centrum. Hus och sten, men sa da glasdorrarna till forest centum oppnade sig mottes man av regnskogen. Haftigt!

Vacker bussresa!

torsdag, januari 01, 2009

Happy New Year

Det ar helt otroligt vad fort ett ar kan ga, men ocksa hur mycket jag har hunnit med nar jag tanker efter. Hela livet har vant till en helt annan rikting, fast anda ar det ju samma gamla jag. Ett ar aldre. Ett ar mer av erfarenhet. Ett ar mer av minnen. Ett till underbart ar!

Nyarsaftonen tillbringades pa hastryggen och i paddocken dar jag arbetade med att hacka igen ett ett meter djupt och 15 cm brett och en halv ridbana langt dike i stralande solsken. For att kyla ner mig sa tog jag vattenslangen och sprutade rakt upp i mitt ansikte. Enda skilnaden blev att smaken blev mindre salt...
Anledningen till detta uppdrag var att jag ville fa lite mer overkroppstraning, och nagot gym finns det inte innom de narmsta milen. Armhavningar och dylikt gor jag ju, men det hur kul ar det egentligen?! Sa jag fragade Anna om det fanns nagon ved att klyva. Men icket. Spade och hacka blev redskapen istallet for yxa.
Gissa vem som var ratt sa trott da tolvslaget narmade sig. Vi var hemma hos deras grannar (okej, dom bor bara nagon kilometer bort) och satt uppe i deras iordningjorda skjul som blivit en biosalong. Man fick klattra upp for en liten stege och dar uppe fanns madrasser, en stor duk, projektor och surroundljud. Coolt! Men Natalie blev trott och vi atervande hem.
Kaffe, kaffe, kaffe.... Da tolvslaget kom halvsov jag framfor filmen vi kollade pa hemma. For trott for att orka bry mig. Aldrig har en beanbag och en varm filt varit mer uppskattad. Happy new year i alla fall... Ikvall vankas det dock nyarsraketer pa "farmors kulle" (Tonys brors hus) i New Norfolk. Imorgon ska jag till vandrarhemmet i Hobart sa far jag se vad jag mer hittar pa mer an cadbury halvmara. Ryktas om nagon matfestival med typsik "tasmansk" mat. Kan passa med en halvmara efter det!

Mitt nyarslofte ar saklart uppfyllt, jag ar en sadan som haller mina...
Jag skulle ta mig mellan Hemavan och Ammarnas med "egen maskin", riktning spelade ingen roll. Jag har lange dromt om detta, men det har som inte blivit av. Jag och pappa anmalde oss till kungsledenrannet. Tranade som tokar, vilket var helt underbart. Manga fina, svettiga skidminnen. Sager bara mordarbacken pa Nydala...haha
En solig vardag skidade vi de atta milen till Ammaras i stralande sol. Det var fantastiskt!

I ar da? Ja, kungsledenrannet behover jag inte ha som nyarsofte langre. Jag kommer garanterat att aka igen. Dock med mindre skidtraning och mer springtraning pa en rapplig hoft runtomkring i Australiens outback bland dodsgiftiga ormar, eukalyptus- och ormbunkstrad och lianer. Men ater till 2009 ars nyarslofte(n). Ja, det blev tva. Lat mig pressentera dem:
1) Lara mig minst 5 engelska ord i veckan (forutom de jag lar mig i vardagen ska jag plugga in fem extra, minst).
2) Okej, jag alskar streching efter traningspasset, men jag suger verkligen pa att faktiskt genomfora det. I ar ska det bli andring pa det. Minst tva anvanda muskler ska strechas efter varige traningsrunda.

Sa hejar jag pa Elsas nyarlofte, 20 riktiga armhavningar. Go for it, syrran!