Ridläger

I veckan har jag varit på ridläger med Scottsdales ponny-clubb (fastän den består av minst femtio procent stora hästar...). Det var roligt och lärorikt (och skönt att slippa transplanteringsmaskinen). Jag red Emm och vi hade fyra lektioner om dagen, tre ridlektioner och en teorilektion. I Sverige fokuseras det mycket på ridvägar då man rider dressyr, medan här bryr man sig nästan bara om kontakten med hästen. Det spelar mindre roll om man genade i hörnen eller om tjugometersvolten bara blev 15 meter. Det vill säga mer kul, mindre strul!

Vi delades in i massor av grupper med motsvarande konskapsnivå, jag hamnade i en trevlig liten grupp på enbart fyra personer, vilket gjorde att vi fick mycket tid var. Antingen gjorde vi flatwork (dressyr), showjumping (banhoppning), longing (longering), pecework (rida en viss sträcka på en bestämd tid), ”XC” (fältritt med hinder). Allt var jättekul och riktigt lärorikt, men inhyrda superbra instruktörer som alla var erfarna tävlingsryttare. För mig var det första gången som jag red fältritt, vilket var lite skrämmande i början eftersom hindrena var fasta och hastigheten hög. Det mest läskiga var dock ett hinder där man red upp för en bank och så skulle hästen kasta sig ut för en meterhög kant. Första dagen red jag upp, såg ”stupet”, fegade ut och vände. Andra dagen red jag upp, såg förbi ”stupet” och flög ut. Det gick faktiskt bra! Men det var läskigt så en gång fick räcka för mig. Jag var glad att jag hade klarat det. I övrigt var hindrena roliga. Lite trötta tredje dagen, men mycket nöjda. Även teorilektionerna var riktigt givande. På en kom en hästtandläkare och visade oss hur hästen tuggar och hur tänderna växer. Han hade med ett kranium som han demonstrerade med och sedan fick vi gå runt och inspektera våra hästar (Emm hade bäst omhändertagna tänder!). En annan lektion fick vi göra våra egna grimskaft, vilket var roligt. På dagens teorilektion kom en agronom och berättade om hästens matsmältningssystem och vilka näringsämnen den behöver, var och i vilken mängd man finner dessa, lärde oss bedömma hökvaliten, uppskatta hästens vikt, olika behov vid olika arbete (elit/ pensionär/ ponnyclubb). Allt var jätteintressant!

Förutom att jag har massor av mer kunskap innom hästvärlden så förbättrades nog min engelska drastiskt, eftersom vi pratade i princip hela dagen. Tillslut var den en som missat att jag var svensk och frågade varifrån jag kom, eftersom jag hade en annan dialekt. Personen gissade från America. Annars brukar Storbrittanien vara en vanlig gissning. Jag var lite stolt. Det mest svåra är alla nya hästord som kan vara rätt så bra att kunna för att förstå vad instruktören säger. Men det hela gick riktigt bra.

Summa summarium var det hela jättekul, på alla sätt! Inte minst att träffa massor av jämnåriga.
Oj, vad jag kommer sakna att inte ha en “egen” häst då jag kommer tillbaks till Sverige! Fast det är ju en liten annan prisklass på det hela. Här kostar det inte alls så farligt mycket att ta hand om en häst, och en rikigt bra häst går det lätt att få för enbart 20 000 kronor.