Trettiosju grader

Trettiosju grader.
Det är temperaturen i våran kropp i friskt tillstånd. Ändå är det lustigt att trettiosju grader upplevs som så varmt när det gäller luften som omger våran kropp. Ännu varmare upplevs det då luften också är kvav och då den står helt stilla. Och ännu varmare blir det, om jorden man arbetar med också är varm.
Nära åtta timmar om dagen.
Högt tempo. Enformigt arbete. Samma rörelse. Två korta vilopauser, i värme. Intensivt.

Inte konstigt att jag känner mig lite trött. Inte kostigt att jag ett flertal gånger vände blicken mot betonggolvet jag stod på och tänkte att det lär göra ont då jag svimmar.
Den lilla fläkten i andra änden av rummet surrade lite försiktigt. Som om det ändå fanns hopp. Men så mycket svalka gav den inte.

Inte så konstigt är det att personerna som jobbar i detta skjul börjar anse att det är lite för vamt. Men här ute i glesbygden är det ont om jobb. Har man ett jobb, så är man rädd om det. Man härdar ut. Ingen vågade gå och säga till chefen att det var för varmt. Alla var rädda för att bli sparkade.
Alla utom jag. Svensk och van att säga till, stövlar jag iväg till kontoret och säger rakt ut att det är på tok för varm för att arbeta. Antingen får dom installera något luftkylande system, eller så ska dom låta oss gå hem för dagen.
Alla väntade spännt på mig då jag gick tillbaks till skjulet.
”Jag fick sparken”, sade jag. ”Skoja bara”, lade jag snabbt till. ”Dom skulle se om det fanns någon fläkt”.
Jag fick också reda på att personer som arbetat här i flera år, är fortfarande för rädda om sitt jobb för att våga säga till om det minsta lilla. Och jag som kommer på minst en sak i veckan att klaga på!
Jag var i vilket fall mycket nöjd över vad jag vågat göra. Att jag gjort min åsikt hörd.
Och hjälpte det?
Jajamensan. Nu håller dom på för fulla muggar med att installera ett rejält kylsystem, stort nog för att kyla ett helt växthus.