Höstskiljning

Jag tror jag var trött! Sjävstudier idag, så någon timmas sovmorgon kunde jag lyxa med. Den ringande klockan begravs under massa kuddar och jag vaknar 12:30!  Går det ens att sova så länge?! Tretton timmar! Skämms...

Fått veta att jag klarade skogsskötseltentan, men jag blev inte allt för glad över betyget. Skitjag! Här var tydligen tanken att ordbajsa fyrtiotusen sidor, och inte svara med ett kort och gott svar och en punkt. Ska bli intressant att få ut tenorna nästa vecka och se vad jag skulle ha svarat.

Nä, nu har jag fått nog av stan för ett tag och far till fina Aha och firar advent!

Sommar i Ammarnäs 2009. Uppfostring av hund har sina dagar...vilket ristas i sten.

-Elsa...din grimage?!

Ett stycke osymetriskt formad lerhög som har fått torka i ett hörn i rummet och nu fått lite färgklickar på sig. Avslutat med två prickar med genomskinligt nagelack och vipps och paaa pkaaaaa, man har en ripa. Typ, med lite fantasi kanske det ser ut som en..

Modellera var skitsvårt och oformbart jämfört med "riktig" lera. Passar inte för att göra ripor av...

-Hey mate I am back, Slickepott says. 

-Du, det var då på tiden, din lilla jävel, svar jag. Efter drygt två år! 

Jag hade precis stuckit in en nål i fingret och noterat att det gjorde ont. Lite i alla fall, på några ställen. Framsteg! Jag ler.

Fortfarande flera ställen jag kan roa mig med att leka akupunktur och inte känna mer än att något platt pressar mot fingret, fast känna det i fingret. 

Och här är en annan fin fiskehistoria någon månad tidigare än ovanstående, där jag lite för ivrig krokar mig själv då jag ska dra ut linan från rullen... Den nya, fina flugan som jag hade fått av en fransman hade de kanonfina hullingarna kvar.
Natten spenderades med en rejäl whisky och en tång då jag fick pressa ut flugan bakvägen genom fingret, göra ett nytt hål och trycka ut den. 

"Men gu så klen du är" säger Isak i telefonen och då ger jag mig. Aja, träningsverk som tusan, men efter lite streching pluss "bita ihop och klättra på" så gav vi oss på väggarna. Isak är ju duktig och klättrar på bra. Jag själv har kommit till det att jag kan börja gå enbart på banor (istället för randomklättra på alla grepp) och klättra dom lättaste. Så länge det gick rätt upp så gick det bra, men när väggen började bukta ut så skrek armarna och jag orkade inte mycket alls.
Men summa summarium; klättring visade sig vara sinnessjukt kul!!

Dessutom verkar min höjdrädsla ha försvunnit, så nu kunde jag enbart fokusera på klättringen istället för "nu dör jag -tankar".

Samtidigt någon helt annan stans...
..så tänds en lampa för min syster, som tänker "gu så tacksam jag e att jag föddes i en biolognördfamilj!"

ajaj, mina armar! Jag är tydligen  inte helt van vid att klättra runt som en spindel i taket i ett par timmar, så nu har jag riktigt med träningsverk! Men kul var det.

Spiderwoman!

Jag. En tung elefant, smidig som ett kassaskåp. MEN idag har Dumbo fått vingar och börjat klättra!
Jag och Isak begav oss till IKSU och kastade oss på det perfekta för en nybörjare; bouldringväggen, där man klättrar hängandes som i ett tag. OMG, trodde jag en gång att jag kanske var lite vältränad, ja då fick jag äta upp alla dessa tankar med ens hela kroppen skrek, fingrarna smärtade och jag kämpade in i det sista innan jag föll ner mot madrassen med ett duns och blängde upp mot väggen rakt ovanför mig. Ska det vara på det viset! Men skam den som ger sig! Jag kände mig som självaste spiderwoman, hängandes rakt ner från taket och letade mig fram.
Eftersom vi inte har grönt kort eller något sådant så fick vi inte hyra någon sele. Isak kan dock klättra sedan tidigare och hade med sig sin. Jag fick låna en sele av en kille på väggen (med orden; dö inte i den är du snäll!) och så kilade jag upp ända till toppen i ren glädje. Väl uppe kollade jag ner och kom med ens på att jag ju är sinnessjukt höjdrädd då det inte gäller att stå på en fjälltopp... Om det var mjölksyra eller ren rädsla som fick mig att skaka sista metrarna vet jag inte. Men jag gjorde det, tre gånger upp till toppen, tokskakandes! Nu tror jag inte att jag är så rädd längre, det var ju faktiskt totalt ofarligt.
Sedan säkrade jag Isak. Lite självmordsbenägen måste han ha varit då han säger håll här o följ efter med linan innan han kastar sig på väggen. Men hallå, huuur exakt har du tänkt jag ska hålla?! Aja, det var bara att dra efter linan och hoppas på det bästa. En tjej brevid mig gav lite tipps och snart var jag på rätt bana. Jag måste i vilket fall ha gjort lite rätt, för vi båda lever än nu.
Dessa klättringsframsteg firades med pizza på ängen.

Sedan såg jag härliga Per Morberg, från hans besök i Ammarnäs som sändes denna afton på 7an. Å, vad jag gillar Morbergs attityd, mer av den i vårat samhälle tack! Det var ett jättebra avsnitt (svårt att åstakomma annat än toppkvalite då fina Ammarnäs med underbart folk är med!) och superkul att se denna fina by på telivisionsapparaten. Tror faktiskt vår kära TV-profil var ganska imponerad! Jag vet inte hur många gånger han sa "detta är livskvalité!"

Jajjemen; Ammarfjällen är livskvalite!

Missade du detta avsnitt, lugn..det går att se här.

Ett fett och osötat inlägg

Okej, eftersom det känns som att kursen går på typ 20% studietakt eftersom jag inte varit ute och rest på en och en halv vecka, så får jag timmtals med tid över. Going for a blogginlägg, ett fett och osötat inlägg.
Alla dessa dieter och kostrekomendationer som flyger runt i media och förrvirrar mer än vad de hjälper.
Jag har läst massor på träningssidor, hälsosidor, sett lite dokumentärer och snackat runt och jag tänkte försöka sammanställa något. Anledning; jag tycker det är väldigt intressant!

Att gå ner i vikt är enkel matematik. Färre kalorier in och mer kalorier ut. Detta går genom att äta mindre och röra på sig mer, men för många är det svårt att förändra sitt levnadsstil på det viset. Då krävs en stor förändring av hela kosten, för att man samtidigt ska äta mindre.
LCHF handlar inte om magi, utan om att personen i fråga enligt studier äter mindre kalorier på en dag. En dokumentär från vetenskapens värld, om jag minns rätt, handlade om diabetiker typ 2 som lade om kosten till LCHF. Tidigare hade de följt dietisternas råd, äta fettsnålt och med lite socker. Insulinsprutor, medicin och konstant viktproblem som följd. Inte med LCHF. De kunde efter någon dag (!) sluta ta sin medicin och förvånande nog så steg inte kolesterolvärldena, enbart det goda kolesterolet steg en aningen. Dessutom tappade många av försökspersonerna mycket vikt.

Jag tror att vi lurar oss och våra kroppar genom att äta lightprodukter och konstgjorda saker, såsom margariner o dyl. Vi blir inte mätta, äter mer kolhydrater (blir du aldrig kak, glass eller godissugen?!) och kör in oss i ett ont mönster. Kolesterolvärden stiger, samtidigt som ohälsan bland folket stiger i takt. Vi behöver äta mer lightprodukter. (Men hallå, håller vi nu på att överbefolka världen är det väll inte så klokt att äta lightsaker hela tiden, då går det ju åt dubbelt så mycket!) Lightprodukter som ofta har mindre fett, men då smakar de ju inte något, så man har i socker eller sockerersättning samt andra konstgjort framställda smakersättare. Det känns lite som att handla med låtssaspengar istället för riktiga och hoppas det ska gå bra, eftersom det ju inte synns i plånboken att man har shoppat loss idag också. Tänk om livet var så lätt och trevligt!

Jag har under de senaste veckorna undvikit den största kolhydratskällan vid måltiderna och ersatt denna med mer protein, mer fett och mycket mer grönsaksbaserad mat, såsom wookad kol och lök istället för potatis, psata eller besprutat ris från andra sidan jordklotet. Jag mår bra, är mätt, känner mig frisk och glad och kan träna som aldrig förr. Något LCHF har det nog inte blivit, eftersom jag inte vräkt i mig massor av fett i groteska mängder (blä, tappar matlusten vid bara tanken), men jag har ätit mer naturligt än moderna lightlivet. Ett ägg innan träningen, istället för en macka. 3%-ig yoghurt med någon matsked kokos, lin- och solrosfrön som frukost. Och massor av goda, höstiga grytor på viltkött (ekologiskt som tusan!). Och sill, mumma! Flera gånger i veckan sill, ägg, grekisk yoghurt, avocado och sallad.
En sak som oväntat har hänt, är att jag har minskat mitt kaffe och teintag drastiskt, för att jag inte varit sugen. Sötsug finns inte.

Jag känner mig lycklig. Hela mitt senare liv har jag varit lite smårädd för fett och fet mat. Lightprodukter och margariner var ständigt förekommande i min kyl.
Jag kommer nog fortsätta leva på riktig mat och mindre kolhydrater i obestämd framtid. Unna mig själven kaka om så bjuds, käka en macka då och då, men inte basera måltiden på kolhydrater och lägga till lite lighttjosan på sidan.

Det hade varit kul att se hur hälsan såg ut hos folket förr. Hade samerna kolesterolvärde i skyarna för att de baserade sin mat på kött? Nej, skulle då verkligen inte tro det. Har vi kolesterol i skyarna, nu då vi är hälsosamma och äter lightmat, jepp...

Avicii - Malo (Radio Mix)

Jihaa..tengo muchos deseos de correr!

November i backspegeln

Eftersom...

Umeå har täckts av en tjockdimma... 

Jag håller på att kremeras av tristess; träna, äta, sova, plugga, datanörda i lägenheten sju dagar i veckan i det mest enformiga mönster som finns...

Och hade enbart lyckats åstakomma ett sjukligt oinspirerande inlägg, så tar jag och kollar runt i fotogarderoben, letar fram tre foton från mina senaste novembrar och låter dom lysa upp tillvaron lite. 

En några dagar gammal Pinus Radiata under sin första fullmåne. 

Tasmanien, 2008

Elsa och Milou, Björkfjället 2009

Kim på Småfjällen, 2010

When I grow up, I want to be a forester

Run trough the moss on high heels

That´s what I´ll do, throwing out a boomerang

Waiting for it to come back to me

"When I grow up" by First Aid Kit

I just love editing

Kankse passar min arm inte i alla vackra klänningar.

Men den passar definitivt i mitt underbara liv. 

Att behandla bilder visade sig vara ett underbart nöje. Som att plocka fram en pensel och ge en sista touch åt det man skapat. Jag känner dock att det rätt så simpla PhotoScape börjar bli lite begränsande, kanske ett steg till Photoshop bör göras. 

I brist på skog, hav, fina fjäll eller annat vackert att fota i min lilla betongbunker denna regniga söndagskväll, så fick jag offra mig själv. 

Alla foton är tagna med manuell fokus (eftersom min kamera håller på att bli utsliten) genom spegel. Då jag i princip kännt mig klar med bilden har jag lagt över till sepia eller svartvitt på alla, just för att jag verkligen älskar detta på porträttfoto. Speciellt här så störde bara färgerna mer än vad de gav. 

Fantastiska first aid kit har gjort mig sällskap i högtalarna hela kvällen. 

Att åldras är någonting vackert. Det finns nästan ingenting vackrare än en gammal person med rynkigt ansikte, härjad hud och glimt i ögat. Där man set att denna människa har levt sitt liv. Levt ett liv.

Min mormor har alltid varit vacker. Alltid med en glimt i ögat. Pigg, hurtig och glad.

Tills hon fick cancer.

Jag önskar att mormor vet hur mycket jag tänker på henne och att hon fortfarande kan känna någon lycka och glädje, även om cancern gör henne svagare och svagare och varje dag till en smärtsam kamp. 

Varför kan inte varje människa bara få somna in lugnt och stilla...

Hur många barnböcker handlar om någon som fick all makt och önskningar i världen, men det slutade bara med att personen blev för girig och allt blev galet och fruktansvärt. I slutändand fanns det ingen anna önskan än att allt skulle bli som vanligt.

Vi människor är helt fantastiska i vad vi lyckas åstakomma i utvecklig. Vi tycks kunna göra allt. Vi har gjort planeten till vår planet, människans planet. Men vi är giriga och den som har fått smaka kakan vill gärna ha mer och tänker inte på konsekvenserna.

Åtta av tio rissorter innehåller så pass mycket bekämpningsmedel att de är giftiga.
Massor av fisk som säljs i butiken har så mycket tungmetaller och annat i sig att de är giftiga.
Stackars oss som äter sådan mat, nu ska vi då lära oss vad som fortfarande går att äta. Akta, akta.

Ärligt talat; det är vi själva som orsakar allt detta. Det är vi som sprider bekämpningsmedel. Det är vi som förorenar haven. Det är vi som står och ser på då jorden sakta men säkert förgiftas.
Tillhör det inte näringskedjan att vi också ska få ta del av vår egna buffé?!
Komma och tro att man kan förgifta hela världen och sedan fly undan själv med svansen mellan benen. Jag skämms för människligheten!
Jag säger inte att jag vill äta tungmetaller och bekämpningsmedel till middag, men lite som man bäddar får man ligga. Den dagen vi vill ha ren mat på tallriken måste vi inse att vi inte kan hålla på som vi gör idag.
Tills dess, sluta tyck synd om dig själv och ät den mat du är orsaken till! Öga för öga, tand för tand.
Att fortsätta släppa ut farliga ämnen och vilja ha ren mat, är ju som att tro att man ska få lön för ett arbete man inte gjort.

Nu tycker jag mänskligheten ska ta sig ett stort mål tungmetaller och bekämpningsmedel till söndagsmiddag, ta ett djupt andetag av förorenad luft, ett kallt glas klorerat vatten och fundera över vad vi har åstakommit.

Jag är lycklig att jag plockar min svamp och bär, odlar min potatis, skjuter min älg, fångar min fisk och får vattnet från kallkällan då jag är hemma. Mer närproducerat och ekologiskt kan man inte få det.

Att polarvärlden har fångat mig är det nog inte många som missat. Den är fantastisk på många sätt och vis.
Jag har nu sett ännu mer på frozen planet serien; pol-till-pol, vår, sommar och höst. En fantastisk värld, helt otroligt filmat. Lite av min favorit är ändå i slutet på varje film då man får följa med teamen och se hur inspelningen gått till, "bakom kulisserna". På sommaravsnittet fick man följa så de åkte ut med Lance (NPs båt) och filmade isbjörnar. Svalbardbon Jason Roberts (som jag lånar fotot ovan från) styrde dingin de filmade närfoton med. Det pirrade nästan i magen då man fick se hur nära björnarna dom egentligen var. Denna isbjörn håller förresten på att bli en riktigt häftig staty som ska stå i LYB som Jason höll på med i sitt garage i somras. Han själv berättade att han kom från Ausrtalien, från en mycket liten by i Victoria. Från Halls Gap. Tror han blev lite förvånad då jag utbrast -Woh, kul, jag har varit där och vet precis! Otroligt vacker platts det med!

Massor av underbara Svalbard poppys. Denna underbart vackra valmoblomma som värmer varje polarhjärta med sin skönhet.
Även om mycket av det som är filmat från arktis kommer från andra, mer frodiga och artrika ställen än Svalbard så var är det verkligen jättekul att se. Drabbad av lite längtan tillbaks till paradiset. Och jag inser mer och mer för varje dag att jag älskar ämnet ekologi. Sitter man en lördagskväll och omedvetet fördjupar sig i ämnet för att det är kul, ja, då måste man ju ha funnit sitt rätta element.

Igår såg jag även snowboardfilmen "the art of flight". Mmmm... :) Sjuk sport, men jag förstår dom verkligen. Otroligt fint och påkostad inspelning. Lite tror jag dock snowboardåkarna pressar sig själv att ta lite större risker än annars, just för att teamet är där och massor av pengar är lagda på att få perfekta klipp. Då säger man inte; "jag vågar inte..."

En lååång promenad ut från stan. Jag var ute i ca 3,5 timmar och gick på bra hela tiden. Mjukade upp träningsverken lite. Börjar arta sig till den värsta jag varit med om någonsin, eftersom i princip varenda muskel är drabbad. Värst är ändå rygg och låren. 

Träffar en liten ursöt Border collie-valp med tillhörande husse som vi går med ett tag. Milou var helt plötsligt som en gammal tråkig gubbe, som gav blanka tusan i den toksöta valpen som jag bara smälte för.
Det är förresten inte aldeles för ofta vi rätt så tråkiga svenskar säger till en främlig: ska vi gå en sväng, det är ju roligare än att gå ensam!? Att han ursprunglingen kom från england kanske förklarar det ovanliga, men trevliga fenomenet.

Och så vinterstudion; vilken glädje att se Kalla och Olsson briljera i världscuppspremiären!

Elsa och mamma är nere i Göteborg och hälsar på mormor på sjukhuset.
Det känns så konstigt att hon för bara några veckor sedan gick att prata i telefon med som vilken person som helst, och nu vet hon inte alltid vilka vi är. Jag tror inte att jag vill inse. Jag vill behålla henne inom mig som den friska, pigga mormor jag är van vid. Egoistiskt sett måste jag erkänna att det på sätt och vis käns nästan lite skönt att jag inte är där, för då slipper jag inse och se verkligheten som visar sig så tydligt då man får möta henne på riktigt.
Att följa en människa brytas ner är fuktansvärt.

Milou och jag gick en långromenad runt Nydalasjön och in en runda i Nydalskogen. Det var mysigt och underbart att få gå och fundera i sin ro.

Till middag lyxade jag till det lite för mig, med smördegsinbakad fläskfilé, blomkolsgratäng, pepprig rödvins- och champinjonsås samt lite lingon. Mums! Tända ljus och Cat Stevens i högtalarna gjorde mig och Milou sällskap på en riktig mysafton.
Härnäst ska jag, Jessica och Sara fortsätta fredagsmyskvällen med idol.

ajaj, vad gjorde jag igår egentligen?! Finns det en liten muskel i min kropp som inte känner sig lite sliten idag? Skön smärta :)

Klockan 06:30 steg jag som vanligt upp och gick en morgonpromenad med Milou innan kaffet kokades. Myisgt att gå nyvaken i skenet under gatlyktorna och känna den friska lukten. I morse var inte kylan långt bort.

Jag kan ha riktiga upp och ner dagar då det gäller energi. Igår var jag riktigt trött och toklat. Gick 8 km, men i övrigt sov jag ju nästan igenom dagen. Lyckades inte åstakomma någonting.

Idag visade sig det motsatta kontot. Ju mer jag tränade, destå mer energi fick jag och jag kände mig helt ostoppbar! Jag älskar sådanna dagar! Så först crosstrainern, sedan ett galet skönt gympass, en cykeltur med Milou och efter middagen älghufsande (ajaj ojoj, vad sinnessjukt jobbigt det var!) på Nydalaspåret och då jag kom hem tog jag med mig Milou på en avslutande springrunda eftersom jag ändå var svettig...

Nu klämmer jag i mig en efterlängtad middag nr 2, a la LCHF-dieten med extremtolkning.
På menyn: Smörstekt ägg och chorizo, massor av turkisk yoghurt och senap. Massa nötter och en stor kopp rykande te med mjölk i.

Gissa nu vem som kommer sova sjukt gott och ha lite småont i kroppen i helgen..