Påsklov och kungsledenränn

Elsa är tveksam till om man verkligen kan fånga fisk med dom där maggotsen.

Ja, så är jag tillbaks till Västerbottens kust, efter ett underbart påsklov i Ammarnäs. Kom upp torsdagen innan påsk, men en ny bil som vi köpte i Vilhelmina på vägen upp (volvo V50). Strålande väder. På fredagen följde jag med pappa på stugföreningens årsmöte, bara för skojs skull. Det hela slutade med att jag råkade bli invald i valberedningen. Så kan det gå… Det hela följdes av en otroligt god middag på Wärdshuset. Där träffade jag André, som påminde om påskkärringrännet på lördagen. Sagt och gjort, som en katt i färggrann klänning stakade jag hem vinnartiteln för damerna, bara sekunder innan Cecilia. Lätt uppvärmda for vi ut ett glatt gäng på nio personer och skateade en bit. Snarare tre mil i blötsnön, men det var kul. Det gör så mycket om man är flera, och dessutom kunde jag tjuvkolla på de andras skateteknik. Kvällen avslutades med förfest hemma hos André och Cecilia, i deras nya lägenhet. Vidare ner på Ammarnäsgården där det pågick både ett disco med John som DJ och bugg med liveband. Härligt vad det svängde! Kim gjorde ett tappert försök, och jag råkade väl krocka några gånger. Efterfestande och ja…jag kom hem rätt så tidigt dagen där på :P. Men det var en himla kul kväll! Hur pigg var jag dagen efter, okej, inte pigg alls. Smått bakis lyckades jag i vilket fall ta mig till slalombacken! Resten av veckan kombinerade vi slalomåkning, pimpelfiske på Tjulträsk (pappa drog upp en 37 cm röding) och bastubad med vila och evigt ätande av kolhydrater. På fredagen var jag toknervös, hade bara åkt 22 mil skidor på hela vintern och nu skulle jag åka åtta mil i fjällterräng. Ojoj! Väckarklockan ringer på lördagen. Jag har åkt skidor hela natten och vaknar helt plaskeblöt av svett, vilket inte var så bra eftersom jag inte laddat upp så bra då det gällt vätska (bastubad varje dag…). Starten går i Hemavan, 14 grader kallt och riktigt kall snö. Tungt! Elsa åkte iväg med Anna J och sjuksystern på skotern och fick följa hela loppet från första parkett. Min slang till vätskepåsen frös redan i starten, och jag lyckades tina upp den någon mil innan mål. Tjoho, vad passande! Småseg start, men sedan gick det väl bra. Vi tog oss fram i rätt så behagligt mak. Varierande strålade sol med snöfall. På Tärnasjön blåste det sned motvind, rätt så kraftigt. Milen mellan Tärnasjön och Serve hade vi ett regält snöoväder över oss. Spåren från åkarna innan oss hade hunnit täckas av någon centimeter nysnö och vi såg inte många metrar, men det är lite charmen med ett fjällopp. Småtrötta kommer vi ut på Tjulträsk, där solen skiner och underlaget är optimalt. Jag tror vi snittade på lätt 35 km/h! Man ordagrant flög fram! Snart når vi mål och jag lyckas peta in skidspettsen i snökanten och trillar (haha, det bjöd jag på). Men jag kände mig i fin form och inte nämnvärt trött i kroppen, vilket är bra med tanke på den knappa skidåkning jag faktiskt hunnit med. Tiden blev 6:22, nästan exakt två timmar bättre än i fjol. Tjoho, tokigt pepp på nästa år! Det här är helt klart bättre än självaste julafton! Ett glatt skidåkargäng satt kvar på Wärdshuset och eftersnackade till sena kvällen. Och oj, vad gott jag sov!

Råbock mitt i byn

Men det är ju så här rödingfiske ska se ut!

Slalom

Kyckling i påskriset

Har du egentligen tänkt på hur vacker en vattenpöl i gatan egentligen är? Denna dagen gjorde jag det.

Kul foto på båda systrarna

Kugsledenrännet.
Försök att bara föreställa dig känslan i denna skidtävling. Svårt? Troligen, den är nämligen obeskrivlig!

Genom det vackra Syterskalet

Snösparv i sommardräkt

Sedan sportlovet har jag jobbat på skogforsk, och nu fått förlängt med några dagar efter påsklovet, vilket alltid uppskattas! Jag trivs riktigt bra, och tycker att tiden går fort. Kan inte klaga! Har faktiskt smugit med några egna experiment. Idag kom jag och Daniel på att vi skulle undesöka om det spelade roll huruvida kasetten fick stå i rumstemperatur i 30 minuter innan man ställer in den i växthuset då man sticker aspsticklingar (som kommer direkt från frysen). Vi misstänker att en kortare tid i rumstemperatur kan påverka rotningsförmågan. Blir spännande att se i slutet på nästa vecka.

Hörde på radion att nästa år förväntas var åttonde svensk vara arbetslös, tjosan! Snacka om lågkonjuktur. Rätt så skönt att jag har bestämt mig för att börja plugga, så jag slipper oroa mig för att hitta ett heltidsarbete nästa år!

Ja, så var det ju det där med universitetsval. Jag har ju stått i valet och kvalet mellan trätekniker och jägmästare, men jag tror nog att jag har bestämt mig, det blir nog en jägmästare av mig trotts allt. Det passar mig nog rätt så bra. Dessutom kan jag ju ha med mig kameran ut på arbetsplattsen, vilket är rena drömmen! Faktiskt så var det min dag på norra skogsägarna i Umeå som fick mig att komma till detta val.

Första april passerade. Tja, inte helt smärtfritt. Det aprillskämt som jag råkade ut för inträffade faktiskt då jag var på ett riktigt jobbigt spinning 2-pass. Får order om att "fysa", dvs. hålla höfter och överkropp helt stilla, samtidigt som bara benen rör sig. Tokigt jobbigt, dessutom när jag hade lite "för tungt" motstånd. "Och då håller vi andan", ropar instrukören ut. Men herre guu...jag gör ju som hon säger, men ojoj, vad slut jag kände mig! "Haha, aprill aprill" ropar hon när hon såg att det faktiskt var någon tokig blondin gick på det. Tackar, tackar!

På kvällen målar jag klart min snösparv i sommardräkt som jag täljt under veckan. Lite klurigt, eftersom jag aldrig fått tillfälle att studera denna fågel närmare annat än i böcker där man ju sällan ser dom i 3D. Jag blev i vilket fall rätt så nöjd, och monterade den på en bit snövit kvarts från Ammarfjällen, vilket gav fin kontrast.

Kanske ska jag se till att bli en av de arbetslösa, och ägna tid åt slöjden ett tag. Jag menar någon månad kan ju gå hur fort som helst bara man håller sig sysslesatt. Varför inte? Mellan påsklov och sommarlov (sommarjobb), och så kan jag ju klyva ved och ta hand om huset. Tja, ska fundera på det. Vore kul!

Vill för övrigt rekomendera att youtuba Jan Lindblad, helt otrolog på att härma fåglar!

Iliotibial band friction

Ilotibial band friction, ITB. Ja, så löd diagnosen på mitt knä. Dessutom en punkterad slemsäck, vilket gjorde att benet svullnade upp i torsdags. Mitt problem kallas i folkmunn för "runners knee", eller på svenska "löparknä". Tackar för det.

Vinkeln mellan min fot, knät och höften är helt enkelt för stor, så att knät faller in. Det gör att senan (som är för kort) ligger och knäpper fram och tillbaks över ledytorna i höften och knät. Därav smärtan (och ljudet). Det hela går att mildra med streching, styrketräning och massage, så nu har jag några nya övningar att sysselsätta mig med. Dessutom ska jag undvika nedförsbackar och sattsa uppför istället. Härligt!

Jag var inne på akuten i fredags, men där kliade dom sig i huvudet och tyckte jag skulle vila och sedan försöka träna igen. Jag lindade benet och tog det lugt. Först på söndagen började jag röra mig lite mer, typ promenad. Tror du det var lätt att gå från minst en timmas träning om dagen, till ingenting, okej styrketräning för överkroppen. Nej, jag tyckte inte att det var kul alls!
På måndagen var jag på praktik på Skogens hus i umeå, och blev väldigt sugen på att läsa jägmästare. På eftermiddagen knatade jag upp till mammas kontor, där jag träffar Daniel Ragnwaldson (sputkastaren), som ringer till en av sina kontakter på sportakuten. Någon timma senare får jag mitt knä knakat och undersökt av en av sveriges bästa sportläkare, som är specialist på knän. Tur, eller tur!
Nu när jag vet vad det är för fel, så vågar jag ställa mig på skidorna igen. Dagens galet efterläntade pass ska avslutas med flera minuters grundlig steching och massage, i medicinskt syfte. I like it!

Knä med strul

Det här suger ruggigt mycket...
Igår hann jag inte träna på grund av att jag såg föreställningen på Gammlia, men en vilodag då och då mår ju kroppen bra av, sägs det. Så idag, hela dagen har jag längtat efter att låta mjölksyran pumpa, pressa mig upp för de brantaste backarna och känna den där äckliga järnsmaken i munnen (okej, den saknade jag inte). Laddar med spagetti och köttfärsås, tar en kopp kaffe och ska böja mig ner för att plocka upp min bok som ligger på golvet brevid sängen. Då plöttsligt säger mitt "problemben", det vänstra, till. Det stramar till och jag hinner bli rädd för att det ska gå ur led. Sakta reser jag mig upp och sträcker ut det, men det stramar obehagligt innanför knäskålen. Det gjorde inte ont, men det är en riktigt obehaglig, ja äcklig, känsla. Jag böjde lite och det spänner till igen. Det kändes helt enkelt som om senan hade blivit flera centimeter för kort, över ett ögonblick, och nu slet och drog den i hela knäet. Det var också som om benet inte ligger helt rätt. Jag vilade benet i rakt läge, men det hjälpte inte. Tog en voltaren, har fortfarande inte märkt någon skillnad. Nu fasar jag för det värsta, att det ska uppstå en skada som tar tid på sig att läka, och därför beslutade jag mig för att ställa in ikvällens skidåkning. Suck. Som tur var kan jag ju kämpa på med hantlar och gummiband för att träna överkroppen.
Men vad värre är, när släpper det?!

Ja, ja. Nu är de inte så mycket att göra. Jag sitter här, med ett svullet knä och dricker vidare på min kopp kaffe. Kanske kan jag i alla fall valla skidorna (glida) för att bara umgås lite.

1809 i kärlek och krig

Idag har jag förenat kunskap med nöje, samtidigt som jag intagit kultur på ett trivsamt sätt. Efter jobbet for jag och Elsa in på stan, där vi mötte mamma. Elsa hämtade ut sina nya glasögon, som hon ska börja ha då hon läser. Faktiskt så såg hon riktigt bra ut i dom!

Sedan åker vi till Gammlia där vi ser enmansföreställningen 1809 i kärlek ochg krig, som framfördes av Greger Ottosson. En berättare med otroligt mycket inlevelse. Han stod där ensam på scenen, ja med undantag för "plugghästen", en sittbänk som han ibland använde då han lät benen vila. Föreställningen blandades med historia, berättad på så sätt att inte en enda i salen ville missa ett enda ord. Då och då, på mycket väl valda tidpunkter, trallade han lite, spelade munspel eller sjöng.
Nu vill jag påstå att jag vet betydligt mer om kriget som utspelade sig för 200 år sedan, och som räknas som det sista i Svensk historia. Förvånandsvärt mycket utspelade sig faktiskt i krokarna kring lilla Ytterboda. Alla tyckte att det var mycket fängslande och intressant, coh jag rekomenderar verkligen att se/lyssna om du någon gång får chansen.

Intensivt

Snart har det gått ortoliga tre veckor sedan jag kom hem från landet där nere. Tiden går otroligt fort! Samtidigt som det var aldeles nyss känns det också som en evighet sedan, konstigt, konstigt! Troligtvis för att allt är så annorlunda här hemma att det är svårt att föreställa sig hur det var för några dagar sedan.

Första veckan var jag ju i Ammarnäs. Sedan har jag börjat med hårdträningen inför Kungsledenrännet 2009. Jag vet inte om det går så bra. Styrka och kondition har jag ju rätt så bra, men tekniken vill som inte falla på platts, vilket är irriterande och framför allt energikrävande. Jag har kollat runt på internet för att försöka finna råd och inspiration, men det var rätt så tort på den biten.
Senaste veckan har jag lyckats snurra runt totalt 8 mil på spåret, varav 5 km galen stakning som verkligen tog på överkoppen. Dessutom spinning- och muskelpass i studion , där jag maxat, och mycket egen träning hemma med vikter och gummisnöret som man kan simulera stakning med. Med andra ord så latar jag mig inte. Nu hoppas jag på att tekniken faller på platts, och att snön stannar kvar ett tag till.

I måndags var jag till sävar såg och praktiserade, något som jag kom på då jag satt och kliade mig i huvudet över detta med universitetsval. Vad gör en trätekniker egenltigen?
Jag blev mycket väl mottagen och fick en guidad tur på sågverker följt av intervjuer, bland annat med en person som gått just civing. i maskinteknik med inriktning mot träteknik. Det verkade dock som om han lämnat just ämnet trä, och mer gått in på maskinteknik, något som fick mig att börja fundera på om det är det rätta valet för mig. Nu väntar lite mer praktik hos olika personer, och jag hoppas på att blir klokare.

Elsa sjunger

Med min lagom imponerade musikaliska förmåga är det väl ändå lite imponerande att min lillasyster (som är 11 år) lyckas så väl. Här sjunger hon Fergie-big girls don't cry.

Kramar syrran!

Arbete, på olika sätt

Jag tycker faktiskt att jag lyckades ganska bra med mitt projekt att göra någonting av min lediga dag. Jag klädde på mig och gick ut med Milou på en lång promenad, ca 1,5 timmar. Mysigt! Sedan kom jag hem och åt lunch -blodpudding. Gottgott! Medan magen fick arbeta på lunchen vallade jag mina skidor med en grundlig glidning (lila) och njöt av pappas nyinskaffade borstmaskin som gjorde att vallningen inte blev till ett extra träningspass.
Jag knatar iväg till el-ljusspåret och kör ett långt varv och två mellan, där jag fokuserade på att få in tekniken igen. Ett lager med nysnö gjorde dock åkningen tung (mer träning, brabra). Varven som jag tog på Nydala under gårdagen gjorde sig också påminda Kommer hem och vilar någon minut, sedan kör jag igång med ett hårt styrketräningspass. Spelar lite munspel, och Milou som var hemma satte sig brevid och började storyla som en riktig liten varg. Kanske ylade han med i flocken. Kul lät det i vilket fall. Efter middagen kommer Johanna, som jag träffade för första gången sedan hemkomsten från Tasmanien. Så lång tid, men samtidigt kändes det som igår.
Somnar så fort jag sätter mig i soffan.

Idag jobbade jag min första dag för detta år på skogforsk. Back in old buissniess. Oj, vad jag trivdes. Folk var glada och stämningen var på topp. Arbetet var också förhållandevis kul, så frön och omskolning av små kloner som krävde extrem noggrannhet Dagen flög iväg och snart var jag på väg hem igen. Fixar middag och hinner ta det lite lugnt i någon timma. Laddar upp inför ett spinning 2 pass med en kopp kaffe och en chokladtryffel. Tittar i mailkrgen och ser att jag har fått svar angående praktikplatts, imorgon ska jag ringa och meddela att jag kommer. Kanonbra! Slänger in lite styrketräning där jag fokuserade på armarna. Gissar att jag kommer somna i soffan idag med, men innan det ska jag till gymmet och svettas...Så galet härligt!

På den lediga dagen ska jag njuta och göra massor av roliga saker, eller?!

Har du tänkt på det där med att vara hemma själv under en dag? Jag brukar hålla mig rätt så upptagen att det inte inträffar allt för ofta. De senaste två dagarna har jag dock haft hela hemmet för mig själv, och vad gör man egentligen? En sak är ju säkert, då man är galet upptagen med läxor eller jobb så finns det ju hundra saker som man verkligen längtar efter att göra. Gå långa promenader, måla, slöjda, läsa, träna, eller på annat sätt finna nöje. Men är det inte lite så, att då denna tid äntligen dyker upp är man helt sysslolös. Jag tänker alltid oj, vad mycket jag ska hinna med imorgon på min lediga dag. Jag vaknar och stiger upp strax före åtta, för att hinna allt vad jag ville göra. I pyjamas äter jag frukost. Detta tar tid. Gröt och sedan en kopp kaffe framför tidningen. I pyjamas fortsätter jag sedan till datorn. För bekväm för att göra annat. Där sitter jag sedan bra många timmar, samtidigt som jag smågör andra saker. Tex. städa. Skillnaden är ju att det kan ta en timma att lägga in kläderna i garderoben, eftersom jag inte gör det så effektivt. Jag tänker att jag ska kolla upp något viktigt på Internet, ex. hur jag får tillbaks pensionen från Australien, men det visar sig att man måste använda hjärnan och jag lägger ner det hela. Tillslut inträffar det som sker om man har en hund. Den behöver gå på promenad. Tur det. Första gången hänger jag ut honom på andra sidan dörren, fortfarande i pyjamas Snart inser jag att jag måste anstränga mig. Suck. Kläderna åker på och jag inser att rummer ser ut som ett bombnedslag. När jag väl är ute njuter jag. Brukar ta några timmar innan jag åter kommer in. Då är det dags för lunch. Sedan försvinner tiden och plötsligt kommer Elsa hem. Någon gång under eftermiddagen lyckas jag städa rummet. Efter middagen far jag ut och tränar. Så vad har jag hunnit med under denna lediga dag, då jag skulle stiga upp så tidigt för att hinna med allt? Jo, äta frukost, ta på mig kläder, plocka undan kläder, snygga till rummet, rasta Milou, äta lunch, middag och träna. Det vill säga att jag lyckas göra det jag hinner på några få minutrar mellan jobbet, fast under en hel dag. Nu ska jag anstränga mig för att göra ändring på det. Nu, klockan 10 ska jag börja ta på mig kläderna och gå ut med Milou...

Sportlovsvecka och mjölksyra

Det var vitt. Här har vi passerat Servestugan och kommit upp på kalfjället mot Tärnasjön.

Sådär. Med lite mer skidmil i benen känner jag mig redo för ett nytt blogginlägg. Under min första dag i Sverige, då jag egentligen borde ha jetlag, körde jag till nydala och åkte några varv.

Jag hann packa om och fira julafton innan vi körde upp till Ammarnäs.

Första dagarna åkte vi slalom, mycket off-pist med Jonatan, Wille, Lisa och de andra. Det var grymmt härligt att flyga runt i pudersnön i skogen, men oj vad mina ben skrek! Galet bra glid i skidan medförde mycket arbete för att inte färden skulle sluta under en gran (vilket den gjorde några gånger).

På onsdagen kommer familjen Wikströms upp till vår stuga. I samma veva kommer jag hem från backen och är nära att cracha med mamma på uppfarten. Vadå bromsa?!

Under två dagar hyr familjen skidfreak skoter och drar upp på fjället. Och jag måste ju erkänna att det kan vara rätt så jobbigt att köra, speciellt i mjuksnö och en fin lutning. Första dagen åkte vi till Tärnasjön, dvs. halva sträckan av Kungsledenrännet. Jag insåg samtidigt att det är långt! Kändes ju faktiskt längre att åka skoter än att bränna på med skidorna. Samtidigt insåg jag att de som vann kungsledenrännet förra året måste haft en ortoligt fart. 1,5 timmar tog det oss enkel väg. Dubblerar vi detta får vi tre timmar, vilket borde vara tiden det tar med skoter mellan ammarnär oh hemavan enkel väg. Drygt fyra timmar gick fjolårets vinnare i mål på.

Då vi passerar familjen Winkas viste hoppar jag av skotern och skejtar hem. Halvägs blir jag omkörd av fyra skoterpoliser, som stannar framför mig. Panik! Vad har jag gjort för fel nu då?! Men polisen ville bara säga att det såg himmla härligt ut. Puh...

Dagen efter gör vi ett försök att åka upp på Äivesåive för ett off-pist åk ner. Snart har vi dock försvunnit in bland täta moln. Skoterleden drevade igen och försvann, och stackkäpparna var klädda av ett vitt pansar. Vi fick helt enkelt vända och försiktigt leta oss ner. Det var rätt så grymmt.

Kameran fick vila rätt så mycket denna vecka. Mina fingrar insåg ju det att det är rätt så skönt att vara inburrade i en tjock tummvante. Kameran låg inbäddad i en mjuk mössa i ryggsäcken. Tror faktiskt att den hade det rätt så trevligt baki skoterpulkan.

Igår var jag med pappa till Nydala. Min andra gång denna sässong. Och jag känner att det verkligen kommer behövas många, många varv innan jag är redo för ett kungsledenränn. Konditionen finns, men en del muskler har nog haft ett trevligt sommarlov. Det tog ju inte lång tid innan jag hade den där äckliga järnsmaken i munnen. Jag kämpade mig upp för mördarbacken, grimagerandes. Efter två varv var jag helt slut, ojoj...hur ska detta gå?!
Men det är ju inte enbart musklerna som ställer till det, jag känner att tekniken är lite galen, en spetsigare vinkel hade ju inte skadat.

Milou krämar på ute i skoterspåret hemma.

Borta bra, men hemma är ju ändå bäst!

Efter många tråkiga (oja!) timmar på flygplan och på tråkiga föygplattser sitter jag nu hemma i Kaptensgården. Den vita snön glittrar utanför och Milou ligger vid mina fötter. Jag är hemma.
Svensk tid så började jag min resa klockan 21 på måndagskvällen och det var inte förän tosdsagskväll klockan 22:30 skom jag kunde slänga mig i famnen på Elsa, mamma och pappa som välkommnade mig hem på flygplattsen. Jag var så glad över att äntligen få se dom att jag inte kunde hålla emot glädjetårarna. Ojojoj, ett halft år hade gått sedan sist. Elsa hade blivit längre, och jag börjar känna mig som familjens korta. Mycket kan hända på några få månader.
Under hela flygresan från Melbourne, till Singapore (7 timmar) och vidare till London (13 timmar) var filmpaketet ur funktion, vilket medförde i en om möjligt ännu tråkigare flygresa. På planet från melbourne serveras vi middag. Efter några timmar flyger vi över ayers rock, du vet den röda och mycket kända klippan mitt i Australien. Himelen var helt molnfri och från 11 000 meters höjd var utsikten helt otrolig. Jag sover ett tag och då vi kommer in övar Malaysia får vi..jepp, dags för middag, igen. Denna gång till en mycket vacker solnedgång med alla tänkbara färger. Då vi lyfter från Singapore är det läge för mat igen, och för omväxlingens skull blir det middag. Detta med tidsskillnad, att nästan stå stilla i tiden i ett halft dygn. Drygt! Sover vidare, läser lite. Tillslut vaknar jag ändå och blir lycklig över att det faktsikt är morgon, på rikigt. Frukost! Jag väljer den med omelett, stekt bacon och något winerbrödsliknande bröd. Varför vara nyttig? Haha. Gott. I London letar jag upp en soffa och sover. Man sover nämligen uruselt på ett flygplan! I stockholm träffar jag farmor och farfar. Vi åker hem till Tryggve (farbror) och äter jättegod middag och sedan bilar vi till Uppsala och dricker kaffe hemma hos Leo, en av mina kusiner som jag inte träffar på jättemånga år. Klockan 22:30 landar så flyget i Umeå.
Hemma, hemma, hemma!

Sista inlägget från down under

Sådär, sista blogginlägget som jag skriver från min australienresa. Lite sorgligt, ja. Men jag längtar hem som bara den! Snön, familjen (och Milou medräknas här!), hemma, kompisar, allt. Sverige!

Långtråkig flygresa, men jag har laddat upp med sudoku och en ny bok, kriminalare, vilket borde fängsla mig. På Arlanda hade jag massor med långtråkiga timmar över. Under dessa kommer farmor och farfar att hämta mig och ta med mig till (min farbror) Trygves hus i Knivsta, vilket ska bli trevligt!

Nu är väskan packad. På något konstigt vis verkar det rymmas!

Eastern Spinebill

Jag började faktiskt morgonen med att jaga ut tre wallabys från fruktträdgården. Gårdagen ägnade jag åt att hänga in denna med hönsnät, för att få frukten i fred. Det blev mycket bra, men på något sätt så lyckades dessa små busfrön ta sig in under genom att springa gärnet och slänga sig in mot botten (att dom inte bryter nacken?!). Ut verkade vara lite svårare, så jag fick öppna grinden och försöka få ut dom. Lättare sagt än gjort.

My walkabout

19 år och upptäcker världen på egna händer/fötter. Jajemensan! Som om det inte vore nog med att ensam åka till andra sidan jorden så beger jag mig ut på fjällvandring. Och oj, vilken vecka jag har haft!

Jag tog 400 bilder, och skulle verkligen vilja visa dom alla, men som du kanske förstår är det lite småjobbigt att ladda upp alla dessa på bloggen. Ett smakprov får illustrera min text.

Jag har alltså vandrar Overland Track här på Tasmanien. Resan startar med en natt i Launceston på ett trevligt vandrarhem. Med buss åker jag till Cradle Valley, där jag börjar knata upp för berget vid 11-tiden. Tro nu inte att det är lika lätt som i Sverige. Nej, här fick jag bitvis dra mig upp med hjälp av kedjor fästa i bergsväggen. Med den fullpackade ryggsäcken på ryggen. Med mjölksyra i både armar och ben. Startar i Ronny Creek, passerar Crater Valley som är lika häftigt som namnet antyder. En krater som är halvt fylld med djupblått vatten. Underbara färger! Från Marions Lookout får jag njuta av sista äpplet på länge och beskåda utsikten över Cradle Mountain, som jag bestiger efter en snabb macklunch. Sista biten fick jag verkligen klättra över de stora stenblockan som den branta väggen bestod av. Inte det lättaste! Jag slår följe med tre killar i 25-årsåldern, men dom ger snart upp. Inte jag. Jag svettas vidare. Men oj, det var verkligen värt det!

Crater Valley

Cradle Mountain

Klättringen upp till Cradle Mt summit. Kolla in de två människorna som klättrar bland klippblocken, så förstår du storleken!

Underbar utsikt från leden.

Wallaby

Innan mörkret faller kommer jag fram till den första stugan, Waterfall walley Hut. Efter middagen spanar jag in alla djuren som kommit fram då solen börjat sjunka. Vombat, spotted quoll, wallaby, possum, till ljudet att kväkande grodor... Tar en kopp te och snackar lite med de andra i stugan, som alla verkade mycket trevliga.

Morgonstund har guld i munn! Barn Bluff, taget från stugdörren.

Alpine te tree (ojoj, doften!), och underbar utsikt!

Andra dagen vandrar jag en lång sträcka, som egentligen var tänkt som en tvådagarstripp. Njuter en stund av utsikten vid Windmere hut och knatar sedan på i raskt takt. Lunchar vid en fin bäck och kommer efter en liten stigning fram till Pelion Hut. Där äter jag middag och pratar med massor av trevliga människor, många som jag kommer ha kontakt med hela veckan. Solnedgången över Mt Oakleigh är fantastisk och jag njuter av den i sällskap med Walter och René De Greef, son och far från Brisbane (kommer från början från Holland). René jobbar som yrkesfotograf och ger mig många bra tipps. Walter är en 23-årig surfarkille som nyligen läst klart medicin på universitetet. Dom var supertrevliga och vi håller kontakten under hela resterade delen av vandringen.

Jag står nyvaken på verandan i Pelion Hut med Mt Oakleigh i bakgrunden.

Tredje dagen, som också är Valentines day, bestiger jag Tasmaniens högsta berg. Mt Ossa. Här var det klättring som gällde sisa biten. Fantastiskt kul! Utsikten från toppen var bedårande och jag stannar där i några timmar. Träffar en annan grupp människor, som bjuder på gelehjärtan och kex med vegemite. Mycket uppskattat! Knatar på till Kia Ora Hut, där jag slänger mig svettig i den iskalla bäcken. Ja, den blonda svensken var allt lite galen! 19 år och knatar själv, käkar vegemite och badar i iskallt vatten. Haha, jag samlade nog lite bonuspoäng!
Denna lilla stuga var mycket mysig och vi blev ett riktigt bra gäng. Satt uppe och spelade kort till sena kvällen och snackade massor. Min engelska lossnade helt, och jag pladdrade på som bara den. Det var verkligen hur trevligt som helst! Ja, världens bästa alla hjärtans dag! Ett par i stugan firade sin 11 brölloppsdag, och det hurrade vi såklart för.

Morgon i Kia Ora.

På väg upp mot Mt Ossa. Njuter fortfarande av ”platt” mark.

Men “platt” var det inte så länge till. Snart började en brant klättring, superkul!

Och oj, vad värt det var! Jag vilar ut mjölksyran ur kroppen.

Luft under vingarna.

Träffar en ekidna.

Solnedgången från Kia Ora Hut.

Ännu en fantastisk morgon. Taget med tandborsten i munnen och tandkrämen rinnande längs hakan (för den som undrade...).

Fjärde dagen vandrar jag från Kia Ora till Windy Ridge Hut och passerar några otroliga vattenfall. Boulder Falls, D’alton Falls och Hartnet falls, som var min favorit. Nedanför vattenfallet fanns en underbar strand mitt i djungeln, där jag träffade James, en ca 20-årig kille från Launceston som sommarjobbade som guide för den lyxigare vandringen man kan göra. Varmvattensdurshar, vin och riktig mat. Men 2500 dollar får man också betala. Han var jättetrevlig (och galet snygg...) och gav mig ett stort chokladblock som jag kunde dela med mig av under kvällens kortspel. Den andra guiden var en tjej från Melbourne som jobbat som au pair i Sverige i tio månader och hade under den tiden lärt sig prata perfekt svenska (!). Snart dyker Walter upp och vi bestämmer oss för att bada, så vi simmar för allt vi har mot strömmen nedanför vattenfallet. Ja, otroligt kul var det, och otroligt vackert! Vi går tillsammans resterande sträckan till stugan och snackar hela tiden. På kvällen spelade vi kort och beskådade en otroligt vacker och färggrann solnedgång.

Boulder Falls

Sista vandringsdagen går vi till Narcissus hut med utsikt över australiens djupaste sjö, Lake St Clair (200 m), dit vi kommer vid lunchtid. Hela dagens etapp går jag i sälskap med Walter och René. Färjan som ska ta oss över Lake St Clair dagen efter kommer in, och vi försöker beställa lite öl och en stek, eller något annat gott, men lyckas inte så bra. Jaja, vi fick nöja oss med frystorkat och vatten en dag till, men man blir ju mätt på det med. Vi bestämmer oss för att göra en utflykt under de timmar av dagen som vi hade kvar. På kartan från -93 fanns en stig till ”Gould Plateau”, varifrån man borde ha en otrolig utsikt över sjön. Vi börjar vadringen längs en led, som blir smalare och smalare, lerigare och lerigare. Vi skrattar så att vi håller på att kikna då vi dansar fram på höga grästuvor mellan den meterdjupa leran. Snart kommer vi in i skogen och har fullt sjå att hålla oss till den lilla och ihopväxta stigen. Snart blir det dessutom mycket brant, men vi knatar på och jajemensan, vilken utsikt det var! Efter en müslibar, lite mörk choklad och massor av foton vandrar vi ner och kommer in precis innan mörkret faller, och lagom till dagens kortspel. Det kändes riktigt sorgligt att det var sista kvällen och vi spelar till stearinljusen brunnit ut.\

Första dagen då himelen inte var klarblå. Som fotograf tykte jag det var kul med omväxling.

Jag klättrar sista bitten upp til Goulden Plateau.
Foto: René De Greef

Eftersom Australien är på andra sedan jordklotet, så är det väl så här en svensk borde se det?!
Foto: René De Greef

Jag och Walter gör ett "big summit jump".
Foto: René De Greef

Ja, så var knatningen över. Vi tar den lilla färjan till Cyntia Bay, där jag äter massor av efterlängtad glass och frukt. Jums! Färden med färjan var verkligen vacker. Alternativet hade varit att knata längs sjökanten, men jag hade inte velat missa denna utsikt. Morgondimman låg fortfarande tät mellan bergen.

Se You! Vi väntar på färjan

På båten. Dimman ligger fortfarande tät i bergen.

Ja, såhär trött är jag efter en veckas vandring. (Observera att ryggsäcken är på...).
Foto: René De Greef

Jag snackar med Walter under hela bussresan till Hobart, där han skulle av. Buh, så var det ju det där jobbiga med att säga hejdå till alla nyfunna vänner. Fast, som man säger här ”se you”, vilket kändes mycket bättre än ett för evigt hejdå. Och ja, nog hoppas jag på att en dag åka till Brisbane och surfa med Walter!

Dagen efter knatar jag runt på Launcestons gator och njuter av staden för sista gången under denna resa. Jag lyxar till det lite och slinker in på en frisörsalong. Där blir jag serverad nypressat kaffe, får en underbar hårmassage och såklart så fick jag håret klippt också. Jag blev nöjd, tog bara det som behövdes för att det skulle se frächt ut igen.

Overland track

Sådär, då var jag packad och klar för the great ”overland track”. Den närmaste veckan ska jag tillbringa uppe i Tasmaniens mäktiga fjällvärd, skrämmande (eller spännande) nog själv. Ska vandra en stäcka motsvarande Hemavan-Ammarnäs och förhoppningsvis bestiga både Tasmaniens kända berg Cradle Mountain och det högsta berget Mt Ossa (1614 möh), bara tre meter över mitt ”highest ever-rekord” som jag tog i sommras i Ammarfjällen (1611möh).

Vädret ser ut att bli bra. Runt 20 grader och lite moln de flesta dagarna. Någon dag kan jag förvänta regn och tydligen finns det risk för snö en morgon (jippi!). Både varma och vattentäta kläder finns med i packningen!

Men viktigast av allt, båda batterierna till kameran är fulladdade.

Skönast av allt –jag slipper transplanteringsmaskinen i en hel underbar vecka! Faktiskt så har jag börjat drömma mardrömmar om det monstret, ljudet kommer aldrig att lämna min hjärna i fred.

Tjoho, jag är peppad för en härlig vecka!

Vill också passa på att nämna de fruktansvärda bränderna i vår grannstat Victora. Fruktansvärt! Anna och Tony bodde där innan de flyttade till Tasmanien, men äger fortfarande gården som dom hyr ut. Elden hade nått grannens brevlåda, då vinden plöttsligt vände och räddade båda husen.

Elden sprider sig snabbt och folk hinner inte fly. Man hör om det och så kommer väggen. Stod i tidningen om en pappa som hörde på radion att elden var på väg mot stället dom bodde på. Han sprang genast ut med sina barn i bilen och skyndade sig in i huset igen en snabb sväng för att hämta de mest värdefulla sakerna. När han kom ut igen var bilen övertänd och barnen satt fortfarande inne i den. Byar har helt jämnats med marken, kvar finns bara askan av husen.

Förra veckan var det 47 grader och det var länge sedan det regnade. Det mest fruktansvärda av allt är att bränderna troligtvis är anlagda av pyromaner.

Helgen, som tillbringades bland Cowboys och dansandes på en stege bland giftiga spindlar.

I lördags var jag iväg på “Tasmanian Mountain Cattlemen's Association Annual Get Together”. En festival med cowboys, hästar och musik. Fälttävlan, cattle, whip-cracking och massor av mer. Jag var bara där en stund första dagen, men det var kul och jag kände mig verkligen sugen på att göra som många andra, sova över i tält på fesivalområdet, med hästen utanför. En av Australiens största westernfestival! Massor av snygga cowboys! Haha.

Sedan packade jag ihop alla mina grejor och flyttade. Ja, inte så lågt, ca 300 meter, ner till stugan i regnskogen. Dom ska lägga om golvet ochg då passade mitt rum bra som förvaringsutrymme för alla möbler. Men jag klagar verkligen inte. Stugan är hur mysig som helst, mitt ute i skogen med stort fönster mot djungeln. Somna till ljudet av den porlande bäcken. Dessutom råder en otroligt lugn där ute.

Söndagen spenderade jag genom att dansa runt på en stege, bland fern-trees och annat grönt. Jag satte nämligen upp nät under den del av taket som sticker ut från väggen runt stora huset, för att fåglarna inte ska bygga sina bon och skita ner. Det var lättare sagt än gjort! Inte alltid kom jag åt med stegen för all växtlighet. Dessutom, uppe på taknocken fanns det mysiga varelser mellan brädorna. Jag hörde en stackars fågel kraftsa omkrig däruppe, och tänkte att det är ju synd om jag stänger inne den i taket. Jag böjer mig upp så mycket jag kan och tittar in mellan bräderna för att se var fågeln var. Precis framför mitt öga har jag plöttsligt den största huntsman (stor och giftig spindel, storlek fågelspindel) jag har sett. Jag lyckas dock sansa mig. Att kasta mig därifrån var ju inte aktuellt, flera meter från marken. Jag klättrar ner och tar en kopp kaffe, sedan fortsätter jag. En annan gång käde jag något kräla på benet. Då skrek jag faktiskt till, men insåg att jag inte ville veta vad det var, utan borstade bort det utan att titta närmre. På ett ställe började jag häfta fast nätet och plöttlsigt faller det ner en ihoptorkad, död, huntsman i ansiktet. Jag vet inte vad som var farligast, att dansa runt på en ostadig stege, eller att ”bada” bland spindlarna. Troligtvis kombinationen. Men faktiskt, jag föredrar detta framför transplantering, för gud så less jag är på att vara en maskin hela dagarna! Samma rörelse hela tiden, utan att egentligen behöva tänka.

Kungsledenrännet

Oj, se vilka som var med i Tidningen Utemagasinet.
Lite smågrymmt va?!

Jag kan också meddela att dessa två personer nyligen gått och blivit stolta medlemmar av Ammarnas IF. Ett steg (eller stavtag) i rätt riktning!

Vi har precis passerat syterskalet (bakgrunden) och har klättrat upp för en lång och galet jobbig backe. Nu är vi på ner utför mot Tärnasjön. Spåret är smörigt, benen är trötta och backen brant och lång. Hastgheten var hög! Så ligger en forograf nästan mitt i leden, och ett tag var jag säker på att vi båda skulle komma därifrån med räddningsheleikoptern eller liknande. I vilket fall så överlevde vi båda, och bilden blev rätt så häftig, tycker jag.
Jag känner mig dock lycklig över att ha pensionerat kläderna, och skaffat en ny, snyggare och mer praktisk skidgarderob, med stor skillnad i vinduppfång. Enda är att den inte är röd, så jag och pappa machar inte varandra lika bra. Men det får gå ändå.

ref. Bilden fanns med i Utemagasinet, nummer 1/2009

Svårt val

Civing. Träteknik...
eller jägmästare
Civing. Träteknik...
eller jägmästare
Civing. träteknik
Eller jägmästare…

Vad ska jag välja!?
Går det att välja?

Imse vimse spindel...

Sugen på en kopp te till morgonfika? Kolla noga i koppen först! Tony har som tur vanan inne och hittade en ”white-tailed spider” i botten på sin. Ett litet morgontjut från honom..
Samma morgon, någon minut tidigare hade vi stått och tvättat händerna. Jag står bakon Paula, som påstår att hon inte alls är rädd för spindlar. Då hon tvättar händerna ser jag en ”huntsman” på stolpen precis brevid hennes arm. Jag meddelar då lugnt henne om hennes närgångna vän, men tydligen har jag skojat lite för ofta och hon skrattar bara lite. Angela får dock syn på spindeln och Paula förstår att det kanske rörde sig om annat än ett skämt. Även från henne får vi höra ett morgontjut. Inte rädd för spindlar var det va?!
Australien är himla trevligt, men alla dessa giftiga sprindlar och ormar börjar bli lite för många tycker jag!

Tomahawk

42 grader visade termometern på. Fruktansvärt! Helt vindstilla. Även innomhus kokade vi. Tror du jag lyckades sova? Tror du någon lyckades sova? Vi gick runt med blöta handukar omkring oss.
På lördagsmorgonen gick jag upp strax innan 6 på morgonen och sprang några varv, men redan då var det egentligen för varmt. Jag tog en svalkande simtur i dammen innan jag entrade durshen, som var inställd på kallaste, såklart!
Sedan begav vi oss till Glennis och Jacks nyinköppta caravan i Tomahawk. Det var en husvagn som har blivit ombyggd till en stuga. Lite lustigt. Väldigt trångt. Men vi bodde brecis brevid havet och kunde njuta av en svalkande bris. Vi badade i det kristallblå vattnet, som var väldigt varmt. Jag gissar att det var ytvatten som blåst in. Men det svalkade! Jag gick längst strandkanten och plockade lite fina snäckor innan jag lade mig tillrätta på badlakanet med en trevlig bok. Värmen hade dock hunnit göra sitt med min ork och snart sov jag gott. Röd som en gris vaknade jag upp av att vi skulle äta middag. Efter att ha badat i hudsalva verkar det dock inte så farligt. Men jag ser väll om någon vecka om jag börjar flå. Jag lärde mig dock en sak –bada alltid i solskydd 30+ innan man vistas i högreflekterande områden, i Australien vänjer sig huden aldrig vid den starka solen. Även en pepparkaka kan brännas, ett kännt fenomen vid juletid!
I övrigt hade vi det riktigt trevligt, och tillsammans med den underbara brisen kunde vi njuta av värmen, som dock sjunkit till 30. Idag lyckades jag till och med ta mig ut på en kort skrittur i skogen med Emm. Sedan festade jag på en nyplockad aprikos under skuggan av aprikosträdet. Ja, sämre kan man ha det!