Borta bra, men hemma är ju ändå bäst!

Efter många tråkiga (oja!) timmar på flygplan och på tråkiga föygplattser sitter jag nu hemma i Kaptensgården. Den vita snön glittrar utanför och Milou ligger vid mina fötter. Jag är hemma.
Svensk tid så började jag min resa klockan 21 på måndagskvällen och det var inte förän tosdsagskväll klockan 22:30 skom jag kunde slänga mig i famnen på Elsa, mamma och pappa som välkommnade mig hem på flygplattsen. Jag var så glad över att äntligen få se dom att jag inte kunde hålla emot glädjetårarna. Ojojoj, ett halft år hade gått sedan sist. Elsa hade blivit längre, och jag börjar känna mig som familjens korta. Mycket kan hända på några få månader.
Under hela flygresan från Melbourne, till Singapore (7 timmar) och vidare till London (13 timmar) var filmpaketet ur funktion, vilket medförde i en om möjligt ännu tråkigare flygresa. På planet från melbourne serveras vi middag. Efter några timmar flyger vi över ayers rock, du vet den röda och mycket kända klippan mitt i Australien. Himelen var helt molnfri och från 11 000 meters höjd var utsikten helt otrolig. Jag sover ett tag och då vi kommer in övar Malaysia får vi..jepp, dags för middag, igen. Denna gång till en mycket vacker solnedgång med alla tänkbara färger. Då vi lyfter från Singapore är det läge för mat igen, och för omväxlingens skull blir det middag. Detta med tidsskillnad, att nästan stå stilla i tiden i ett halft dygn. Drygt! Sover vidare, läser lite. Tillslut vaknar jag ändå och blir lycklig över att det faktsikt är morgon, på rikigt. Frukost! Jag väljer den med omelett, stekt bacon och något winerbrödsliknande bröd. Varför vara nyttig? Haha. Gott. I London letar jag upp en soffa och sover. Man sover nämligen uruselt på ett flygplan! I stockholm träffar jag farmor och farfar. Vi åker hem till Tryggve (farbror) och äter jättegod middag och sedan bilar vi till Uppsala och dricker kaffe hemma hos Leo, en av mina kusiner som jag inte träffar på jättemånga år. Klockan 22:30 landar så flyget i Umeå.
Hemma, hemma, hemma!

Sista inlägget från down under

Sådär, sista blogginlägget som jag skriver från min australienresa. Lite sorgligt, ja. Men jag längtar hem som bara den! Snön, familjen (och Milou medräknas här!), hemma, kompisar, allt. Sverige!

Långtråkig flygresa, men jag har laddat upp med sudoku och en ny bok, kriminalare, vilket borde fängsla mig. På Arlanda hade jag massor med långtråkiga timmar över. Under dessa kommer farmor och farfar att hämta mig och ta med mig till (min farbror) Trygves hus i Knivsta, vilket ska bli trevligt!

Nu är väskan packad. På något konstigt vis verkar det rymmas!

Eastern Spinebill

Jag började faktiskt morgonen med att jaga ut tre wallabys från fruktträdgården. Gårdagen ägnade jag åt att hänga in denna med hönsnät, för att få frukten i fred. Det blev mycket bra, men på något sätt så lyckades dessa små busfrön ta sig in under genom att springa gärnet och slänga sig in mot botten (att dom inte bryter nacken?!). Ut verkade vara lite svårare, så jag fick öppna grinden och försöka få ut dom. Lättare sagt än gjort.

My walkabout

19 år och upptäcker världen på egna händer/fötter. Jajemensan! Som om det inte vore nog med att ensam åka till andra sidan jorden så beger jag mig ut på fjällvandring. Och oj, vilken vecka jag har haft!

Jag tog 400 bilder, och skulle verkligen vilja visa dom alla, men som du kanske förstår är det lite småjobbigt att ladda upp alla dessa på bloggen. Ett smakprov får illustrera min text.

Jag har alltså vandrar Overland Track här på Tasmanien. Resan startar med en natt i Launceston på ett trevligt vandrarhem. Med buss åker jag till Cradle Valley, där jag börjar knata upp för berget vid 11-tiden. Tro nu inte att det är lika lätt som i Sverige. Nej, här fick jag bitvis dra mig upp med hjälp av kedjor fästa i bergsväggen. Med den fullpackade ryggsäcken på ryggen. Med mjölksyra i både armar och ben. Startar i Ronny Creek, passerar Crater Valley som är lika häftigt som namnet antyder. En krater som är halvt fylld med djupblått vatten. Underbara färger! Från Marions Lookout får jag njuta av sista äpplet på länge och beskåda utsikten över Cradle Mountain, som jag bestiger efter en snabb macklunch. Sista biten fick jag verkligen klättra över de stora stenblockan som den branta väggen bestod av. Inte det lättaste! Jag slår följe med tre killar i 25-årsåldern, men dom ger snart upp. Inte jag. Jag svettas vidare. Men oj, det var verkligen värt det!

Crater Valley

Cradle Mountain

Klättringen upp till Cradle Mt summit. Kolla in de två människorna som klättrar bland klippblocken, så förstår du storleken!

Underbar utsikt från leden.

Wallaby

Innan mörkret faller kommer jag fram till den första stugan, Waterfall walley Hut. Efter middagen spanar jag in alla djuren som kommit fram då solen börjat sjunka. Vombat, spotted quoll, wallaby, possum, till ljudet att kväkande grodor... Tar en kopp te och snackar lite med de andra i stugan, som alla verkade mycket trevliga.

Morgonstund har guld i munn! Barn Bluff, taget från stugdörren.

Alpine te tree (ojoj, doften!), och underbar utsikt!

Andra dagen vandrar jag en lång sträcka, som egentligen var tänkt som en tvådagarstripp. Njuter en stund av utsikten vid Windmere hut och knatar sedan på i raskt takt. Lunchar vid en fin bäck och kommer efter en liten stigning fram till Pelion Hut. Där äter jag middag och pratar med massor av trevliga människor, många som jag kommer ha kontakt med hela veckan. Solnedgången över Mt Oakleigh är fantastisk och jag njuter av den i sällskap med Walter och René De Greef, son och far från Brisbane (kommer från början från Holland). René jobbar som yrkesfotograf och ger mig många bra tipps. Walter är en 23-årig surfarkille som nyligen läst klart medicin på universitetet. Dom var supertrevliga och vi håller kontakten under hela resterade delen av vandringen.

Jag står nyvaken på verandan i Pelion Hut med Mt Oakleigh i bakgrunden.

Tredje dagen, som också är Valentines day, bestiger jag Tasmaniens högsta berg. Mt Ossa. Här var det klättring som gällde sisa biten. Fantastiskt kul! Utsikten från toppen var bedårande och jag stannar där i några timmar. Träffar en annan grupp människor, som bjuder på gelehjärtan och kex med vegemite. Mycket uppskattat! Knatar på till Kia Ora Hut, där jag slänger mig svettig i den iskalla bäcken. Ja, den blonda svensken var allt lite galen! 19 år och knatar själv, käkar vegemite och badar i iskallt vatten. Haha, jag samlade nog lite bonuspoäng!
Denna lilla stuga var mycket mysig och vi blev ett riktigt bra gäng. Satt uppe och spelade kort till sena kvällen och snackade massor. Min engelska lossnade helt, och jag pladdrade på som bara den. Det var verkligen hur trevligt som helst! Ja, världens bästa alla hjärtans dag! Ett par i stugan firade sin 11 brölloppsdag, och det hurrade vi såklart för.

Morgon i Kia Ora.

På väg upp mot Mt Ossa. Njuter fortfarande av ”platt” mark.

Men “platt” var det inte så länge till. Snart började en brant klättring, superkul!

Och oj, vad värt det var! Jag vilar ut mjölksyran ur kroppen.

Luft under vingarna.

Träffar en ekidna.

Solnedgången från Kia Ora Hut.

Ännu en fantastisk morgon. Taget med tandborsten i munnen och tandkrämen rinnande längs hakan (för den som undrade...).

Fjärde dagen vandrar jag från Kia Ora till Windy Ridge Hut och passerar några otroliga vattenfall. Boulder Falls, D’alton Falls och Hartnet falls, som var min favorit. Nedanför vattenfallet fanns en underbar strand mitt i djungeln, där jag träffade James, en ca 20-årig kille från Launceston som sommarjobbade som guide för den lyxigare vandringen man kan göra. Varmvattensdurshar, vin och riktig mat. Men 2500 dollar får man också betala. Han var jättetrevlig (och galet snygg...) och gav mig ett stort chokladblock som jag kunde dela med mig av under kvällens kortspel. Den andra guiden var en tjej från Melbourne som jobbat som au pair i Sverige i tio månader och hade under den tiden lärt sig prata perfekt svenska (!). Snart dyker Walter upp och vi bestämmer oss för att bada, så vi simmar för allt vi har mot strömmen nedanför vattenfallet. Ja, otroligt kul var det, och otroligt vackert! Vi går tillsammans resterande sträckan till stugan och snackar hela tiden. På kvällen spelade vi kort och beskådade en otroligt vacker och färggrann solnedgång.

Boulder Falls

Sista vandringsdagen går vi till Narcissus hut med utsikt över australiens djupaste sjö, Lake St Clair (200 m), dit vi kommer vid lunchtid. Hela dagens etapp går jag i sälskap med Walter och René. Färjan som ska ta oss över Lake St Clair dagen efter kommer in, och vi försöker beställa lite öl och en stek, eller något annat gott, men lyckas inte så bra. Jaja, vi fick nöja oss med frystorkat och vatten en dag till, men man blir ju mätt på det med. Vi bestämmer oss för att göra en utflykt under de timmar av dagen som vi hade kvar. På kartan från -93 fanns en stig till ”Gould Plateau”, varifrån man borde ha en otrolig utsikt över sjön. Vi börjar vadringen längs en led, som blir smalare och smalare, lerigare och lerigare. Vi skrattar så att vi håller på att kikna då vi dansar fram på höga grästuvor mellan den meterdjupa leran. Snart kommer vi in i skogen och har fullt sjå att hålla oss till den lilla och ihopväxta stigen. Snart blir det dessutom mycket brant, men vi knatar på och jajemensan, vilken utsikt det var! Efter en müslibar, lite mörk choklad och massor av foton vandrar vi ner och kommer in precis innan mörkret faller, och lagom till dagens kortspel. Det kändes riktigt sorgligt att det var sista kvällen och vi spelar till stearinljusen brunnit ut.\

Första dagen då himelen inte var klarblå. Som fotograf tykte jag det var kul med omväxling.

Jag klättrar sista bitten upp til Goulden Plateau.
Foto: René De Greef

Eftersom Australien är på andra sedan jordklotet, så är det väl så här en svensk borde se det?!
Foto: René De Greef

Jag och Walter gör ett "big summit jump".
Foto: René De Greef

Ja, så var knatningen över. Vi tar den lilla färjan till Cyntia Bay, där jag äter massor av efterlängtad glass och frukt. Jums! Färden med färjan var verkligen vacker. Alternativet hade varit att knata längs sjökanten, men jag hade inte velat missa denna utsikt. Morgondimman låg fortfarande tät mellan bergen.

Se You! Vi väntar på färjan

På båten. Dimman ligger fortfarande tät i bergen.

Ja, såhär trött är jag efter en veckas vandring. (Observera att ryggsäcken är på...).
Foto: René De Greef

Jag snackar med Walter under hela bussresan till Hobart, där han skulle av. Buh, så var det ju det där jobbiga med att säga hejdå till alla nyfunna vänner. Fast, som man säger här ”se you”, vilket kändes mycket bättre än ett för evigt hejdå. Och ja, nog hoppas jag på att en dag åka till Brisbane och surfa med Walter!

Dagen efter knatar jag runt på Launcestons gator och njuter av staden för sista gången under denna resa. Jag lyxar till det lite och slinker in på en frisörsalong. Där blir jag serverad nypressat kaffe, får en underbar hårmassage och såklart så fick jag håret klippt också. Jag blev nöjd, tog bara det som behövdes för att det skulle se frächt ut igen.

Overland track

Sådär, då var jag packad och klar för the great ”overland track”. Den närmaste veckan ska jag tillbringa uppe i Tasmaniens mäktiga fjällvärd, skrämmande (eller spännande) nog själv. Ska vandra en stäcka motsvarande Hemavan-Ammarnäs och förhoppningsvis bestiga både Tasmaniens kända berg Cradle Mountain och det högsta berget Mt Ossa (1614 möh), bara tre meter över mitt ”highest ever-rekord” som jag tog i sommras i Ammarfjällen (1611möh).

Vädret ser ut att bli bra. Runt 20 grader och lite moln de flesta dagarna. Någon dag kan jag förvänta regn och tydligen finns det risk för snö en morgon (jippi!). Både varma och vattentäta kläder finns med i packningen!

Men viktigast av allt, båda batterierna till kameran är fulladdade.

Skönast av allt –jag slipper transplanteringsmaskinen i en hel underbar vecka! Faktiskt så har jag börjat drömma mardrömmar om det monstret, ljudet kommer aldrig att lämna min hjärna i fred.

Tjoho, jag är peppad för en härlig vecka!

Vill också passa på att nämna de fruktansvärda bränderna i vår grannstat Victora. Fruktansvärt! Anna och Tony bodde där innan de flyttade till Tasmanien, men äger fortfarande gården som dom hyr ut. Elden hade nått grannens brevlåda, då vinden plöttsligt vände och räddade båda husen.

Elden sprider sig snabbt och folk hinner inte fly. Man hör om det och så kommer väggen. Stod i tidningen om en pappa som hörde på radion att elden var på väg mot stället dom bodde på. Han sprang genast ut med sina barn i bilen och skyndade sig in i huset igen en snabb sväng för att hämta de mest värdefulla sakerna. När han kom ut igen var bilen övertänd och barnen satt fortfarande inne i den. Byar har helt jämnats med marken, kvar finns bara askan av husen.

Förra veckan var det 47 grader och det var länge sedan det regnade. Det mest fruktansvärda av allt är att bränderna troligtvis är anlagda av pyromaner.

Helgen, som tillbringades bland Cowboys och dansandes på en stege bland giftiga spindlar.

I lördags var jag iväg på “Tasmanian Mountain Cattlemen's Association Annual Get Together”. En festival med cowboys, hästar och musik. Fälttävlan, cattle, whip-cracking och massor av mer. Jag var bara där en stund första dagen, men det var kul och jag kände mig verkligen sugen på att göra som många andra, sova över i tält på fesivalområdet, med hästen utanför. En av Australiens största westernfestival! Massor av snygga cowboys! Haha.

Sedan packade jag ihop alla mina grejor och flyttade. Ja, inte så lågt, ca 300 meter, ner till stugan i regnskogen. Dom ska lägga om golvet ochg då passade mitt rum bra som förvaringsutrymme för alla möbler. Men jag klagar verkligen inte. Stugan är hur mysig som helst, mitt ute i skogen med stort fönster mot djungeln. Somna till ljudet av den porlande bäcken. Dessutom råder en otroligt lugn där ute.

Söndagen spenderade jag genom att dansa runt på en stege, bland fern-trees och annat grönt. Jag satte nämligen upp nät under den del av taket som sticker ut från väggen runt stora huset, för att fåglarna inte ska bygga sina bon och skita ner. Det var lättare sagt än gjort! Inte alltid kom jag åt med stegen för all växtlighet. Dessutom, uppe på taknocken fanns det mysiga varelser mellan brädorna. Jag hörde en stackars fågel kraftsa omkrig däruppe, och tänkte att det är ju synd om jag stänger inne den i taket. Jag böjer mig upp så mycket jag kan och tittar in mellan bräderna för att se var fågeln var. Precis framför mitt öga har jag plöttsligt den största huntsman (stor och giftig spindel, storlek fågelspindel) jag har sett. Jag lyckas dock sansa mig. Att kasta mig därifrån var ju inte aktuellt, flera meter från marken. Jag klättrar ner och tar en kopp kaffe, sedan fortsätter jag. En annan gång käde jag något kräla på benet. Då skrek jag faktiskt till, men insåg att jag inte ville veta vad det var, utan borstade bort det utan att titta närmre. På ett ställe började jag häfta fast nätet och plöttlsigt faller det ner en ihoptorkad, död, huntsman i ansiktet. Jag vet inte vad som var farligast, att dansa runt på en ostadig stege, eller att ”bada” bland spindlarna. Troligtvis kombinationen. Men faktiskt, jag föredrar detta framför transplantering, för gud så less jag är på att vara en maskin hela dagarna! Samma rörelse hela tiden, utan att egentligen behöva tänka.

Kungsledenrännet

Oj, se vilka som var med i Tidningen Utemagasinet.
Lite smågrymmt va?!

Jag kan också meddela att dessa två personer nyligen gått och blivit stolta medlemmar av Ammarnas IF. Ett steg (eller stavtag) i rätt riktning!

Vi har precis passerat syterskalet (bakgrunden) och har klättrat upp för en lång och galet jobbig backe. Nu är vi på ner utför mot Tärnasjön. Spåret är smörigt, benen är trötta och backen brant och lång. Hastgheten var hög! Så ligger en forograf nästan mitt i leden, och ett tag var jag säker på att vi båda skulle komma därifrån med räddningsheleikoptern eller liknande. I vilket fall så överlevde vi båda, och bilden blev rätt så häftig, tycker jag.
Jag känner mig dock lycklig över att ha pensionerat kläderna, och skaffat en ny, snyggare och mer praktisk skidgarderob, med stor skillnad i vinduppfång. Enda är att den inte är röd, så jag och pappa machar inte varandra lika bra. Men det får gå ändå.

ref. Bilden fanns med i Utemagasinet, nummer 1/2009

Svårt val

Civing. Träteknik...
eller jägmästare
Civing. Träteknik...
eller jägmästare
Civing. träteknik
Eller jägmästare…

Vad ska jag välja!?
Går det att välja?

Imse vimse spindel...

Sugen på en kopp te till morgonfika? Kolla noga i koppen först! Tony har som tur vanan inne och hittade en ”white-tailed spider” i botten på sin. Ett litet morgontjut från honom..
Samma morgon, någon minut tidigare hade vi stått och tvättat händerna. Jag står bakon Paula, som påstår att hon inte alls är rädd för spindlar. Då hon tvättar händerna ser jag en ”huntsman” på stolpen precis brevid hennes arm. Jag meddelar då lugnt henne om hennes närgångna vän, men tydligen har jag skojat lite för ofta och hon skrattar bara lite. Angela får dock syn på spindeln och Paula förstår att det kanske rörde sig om annat än ett skämt. Även från henne får vi höra ett morgontjut. Inte rädd för spindlar var det va?!
Australien är himla trevligt, men alla dessa giftiga sprindlar och ormar börjar bli lite för många tycker jag!

Tomahawk

42 grader visade termometern på. Fruktansvärt! Helt vindstilla. Även innomhus kokade vi. Tror du jag lyckades sova? Tror du någon lyckades sova? Vi gick runt med blöta handukar omkring oss.
På lördagsmorgonen gick jag upp strax innan 6 på morgonen och sprang några varv, men redan då var det egentligen för varmt. Jag tog en svalkande simtur i dammen innan jag entrade durshen, som var inställd på kallaste, såklart!
Sedan begav vi oss till Glennis och Jacks nyinköppta caravan i Tomahawk. Det var en husvagn som har blivit ombyggd till en stuga. Lite lustigt. Väldigt trångt. Men vi bodde brecis brevid havet och kunde njuta av en svalkande bris. Vi badade i det kristallblå vattnet, som var väldigt varmt. Jag gissar att det var ytvatten som blåst in. Men det svalkade! Jag gick längst strandkanten och plockade lite fina snäckor innan jag lade mig tillrätta på badlakanet med en trevlig bok. Värmen hade dock hunnit göra sitt med min ork och snart sov jag gott. Röd som en gris vaknade jag upp av att vi skulle äta middag. Efter att ha badat i hudsalva verkar det dock inte så farligt. Men jag ser väll om någon vecka om jag börjar flå. Jag lärde mig dock en sak –bada alltid i solskydd 30+ innan man vistas i högreflekterande områden, i Australien vänjer sig huden aldrig vid den starka solen. Även en pepparkaka kan brännas, ett kännt fenomen vid juletid!
I övrigt hade vi det riktigt trevligt, och tillsammans med den underbara brisen kunde vi njuta av värmen, som dock sjunkit till 30. Idag lyckades jag till och med ta mig ut på en kort skrittur i skogen med Emm. Sedan festade jag på en nyplockad aprikos under skuggan av aprikosträdet. Ja, sämre kan man ha det!

Som att vara instängd i en bastu

Ännu en svettdroppe rann in i mitt öga och sved till. Linnet var blött av både svett och den fuktade handuken över mina axlar, som jag lagt dit i ett försök att kyla ner kroppen.
Nej, det gäller ingen springtur eller träningsrunda på gymmet. Jag satt ner innomhus och läste en bok och åt glass. I all ro, och svetten forsade.
Det var helt enkelt varmt. Aldeles för varmt för att man skulle uppskatta det. Det var rent utsagt fruktansvärt varmt. Som om man blivit instängd i en bastu och inte kunde komma ut.

Fläkten på jobbet hjälpte, för dom som var innte. Själv behövde jag i rask takt röra mig ute i solen och bära ”trays”. Med jämna mellanrum sprutade jag dock ner mig sjäv med vattenslangen tills jag var totoalt sjöblöt. Vid lunch avbröt vi arbetet och alla gick hem. Det var helt enkelt för varm, och mitt samtal med Tony igår gav effekt. Alla var förresten jätteglada för att jag tagit mod till mig och sagt ifrån. Under dagen fick jag flera glada kommentarer och samtalsämnet idag går ju att gissa... Föresten fruktansvärt med en arbetsplatts där stämmningen är sådan som den är här. Tydligen beror det till stor del på förra ägaren, som avskedade personalen för ingenting.

Jag badade i dammen minst en gång i timman. Försökte puttsa på en smörkniv, men det var för jobbigt i värmen (rörelsen fram och tillbaks en centimeter med pekfingret...). Läste i tidningen att det under dessa dagar har nått de varmaste uppmätta temperaturerna någonsin på Tasmanien.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova, för igår kväll hade vi trettio grader inomhus, och idag är det ännu varmare. Tidigt imorgon hoppas jag på att ta en kort springtur innan det blir allt för varmt. Sedan lär jag väl få äta frukost ute i dammen för att inte koka ihjäl.

Idag då vi ätit middag och fått undan disken sade jag och Bigitta (Annas mamma) till varandra ”ja, vi överlevde denna dagen med”. Och ja, det känndes precis så, som att vi överlevt dagen och kunde äntligen känna temperaturen sjunka någon grad.

Vädret på Tasmanien känns lite som om att man fryser som en galning under vinter- och våmånaderna och ber att det ska bli varmare. Då det så äntligen blir varmare blir det tokvarmt, och man ber att det ska bli svalare.

Possitiva nyheter, i tdningen stod det att det ”bara” ska bli 33 grader imorgon...man tackar!

Trettiosju grader

Trettiosju grader.
Det är temperaturen i våran kropp i friskt tillstånd. Ändå är det lustigt att trettiosju grader upplevs som så varmt när det gäller luften som omger våran kropp. Ännu varmare upplevs det då luften också är kvav och då den står helt stilla. Och ännu varmare blir det, om jorden man arbetar med också är varm.
Nära åtta timmar om dagen.
Högt tempo. Enformigt arbete. Samma rörelse. Två korta vilopauser, i värme. Intensivt.

Inte konstigt att jag känner mig lite trött. Inte kostigt att jag ett flertal gånger vände blicken mot betonggolvet jag stod på och tänkte att det lär göra ont då jag svimmar.
Den lilla fläkten i andra änden av rummet surrade lite försiktigt. Som om det ändå fanns hopp. Men så mycket svalka gav den inte.

Inte så konstigt är det att personerna som jobbar i detta skjul börjar anse att det är lite för vamt. Men här ute i glesbygden är det ont om jobb. Har man ett jobb, så är man rädd om det. Man härdar ut. Ingen vågade gå och säga till chefen att det var för varmt. Alla var rädda för att bli sparkade.
Alla utom jag. Svensk och van att säga till, stövlar jag iväg till kontoret och säger rakt ut att det är på tok för varm för att arbeta. Antingen får dom installera något luftkylande system, eller så ska dom låta oss gå hem för dagen.
Alla väntade spännt på mig då jag gick tillbaks till skjulet.
”Jag fick sparken”, sade jag. ”Skoja bara”, lade jag snabbt till. ”Dom skulle se om det fanns någon fläkt”.
Jag fick också reda på att personer som arbetat här i flera år, är fortfarande för rädda om sitt jobb för att våga säga till om det minsta lilla. Och jag som kommer på minst en sak i veckan att klaga på!
Jag var i vilket fall mycket nöjd över vad jag vågat göra. Att jag gjort min åsikt hörd.
Och hjälpte det?
Jajamensan. Nu håller dom på för fulla muggar med att installera ett rejält kylsystem, stort nog för att kyla ett helt växthus.

Sringfield picknick area

Idag åkte vi till en skog med jättehöga gamla träd, mest tallar. Dessa jättar planterades för ca 30-40 år sedan. Gissa storleken på åldersringarna!

Det var i vilket fall riktigt vackert och vi hade en trevlig och lugn liten picknick i skogsgläntan.

Lite läskigt var att då vi kom hem igen upptäckte Anna att det blödde från hennes fot. I skon hittade hon en stor och välgödd blodigel.

Hemma igen for jag ut på en springtur, den första på 9 (!!!) dagar. Jag mindes i vilket fall fortfarande att man skulle sätta den ena foten framför den andra i så högt tempo som möjligt (haha). Ja, inte helt oväntat gick det trögt. Anledningen till min slapphet är extremt varmt väder i början av veckan och sedan ett tre dagars ridläger (så fysisk träning har jag inte varit utan!). Trotts att jag är tränad för en mara så fick jag träningsverk av att ha skumpat runt på Emms rygg. Så nu är det konstaterat, fältritt tar på musklerna!

Katajsa klättrade upp i ett träd och kom inte ner igen. Jag han ta några roliga kort medan hon fick hänga där uppe. Haha, retstickan jag...

Ridläger

I veckan har jag varit på ridläger med Scottsdales ponny-clubb (fastän den består av minst femtio procent stora hästar...). Det var roligt och lärorikt (och skönt att slippa transplanteringsmaskinen). Jag red Emm och vi hade fyra lektioner om dagen, tre ridlektioner och en teorilektion. I Sverige fokuseras det mycket på ridvägar då man rider dressyr, medan här bryr man sig nästan bara om kontakten med hästen. Det spelar mindre roll om man genade i hörnen eller om tjugometersvolten bara blev 15 meter. Det vill säga mer kul, mindre strul!

Vi delades in i massor av grupper med motsvarande konskapsnivå, jag hamnade i en trevlig liten grupp på enbart fyra personer, vilket gjorde att vi fick mycket tid var. Antingen gjorde vi flatwork (dressyr), showjumping (banhoppning), longing (longering), pecework (rida en viss sträcka på en bestämd tid), ”XC” (fältritt med hinder). Allt var jättekul och riktigt lärorikt, men inhyrda superbra instruktörer som alla var erfarna tävlingsryttare. För mig var det första gången som jag red fältritt, vilket var lite skrämmande i början eftersom hindrena var fasta och hastigheten hög. Det mest läskiga var dock ett hinder där man red upp för en bank och så skulle hästen kasta sig ut för en meterhög kant. Första dagen red jag upp, såg ”stupet”, fegade ut och vände. Andra dagen red jag upp, såg förbi ”stupet” och flög ut. Det gick faktiskt bra! Men det var läskigt så en gång fick räcka för mig. Jag var glad att jag hade klarat det. I övrigt var hindrena roliga. Lite trötta tredje dagen, men mycket nöjda. Även teorilektionerna var riktigt givande. På en kom en hästtandläkare och visade oss hur hästen tuggar och hur tänderna växer. Han hade med ett kranium som han demonstrerade med och sedan fick vi gå runt och inspektera våra hästar (Emm hade bäst omhändertagna tänder!). En annan lektion fick vi göra våra egna grimskaft, vilket var roligt. På dagens teorilektion kom en agronom och berättade om hästens matsmältningssystem och vilka näringsämnen den behöver, var och i vilken mängd man finner dessa, lärde oss bedömma hökvaliten, uppskatta hästens vikt, olika behov vid olika arbete (elit/ pensionär/ ponnyclubb). Allt var jätteintressant!

Förutom att jag har massor av mer kunskap innom hästvärlden så förbättrades nog min engelska drastiskt, eftersom vi pratade i princip hela dagen. Tillslut var den en som missat att jag var svensk och frågade varifrån jag kom, eftersom jag hade en annan dialekt. Personen gissade från America. Annars brukar Storbrittanien vara en vanlig gissning. Jag var lite stolt. Det mest svåra är alla nya hästord som kan vara rätt så bra att kunna för att förstå vad instruktören säger. Men det hela gick riktigt bra.

Summa summarium var det hela jättekul, på alla sätt! Inte minst att träffa massor av jämnåriga.
Oj, vad jag kommer sakna att inte ha en “egen” häst då jag kommer tillbaks till Sverige! Fast det är ju en liten annan prisklass på det hela. Här kostar det inte alls så farligt mycket att ta hand om en häst, och en rikigt bra häst går det lätt att få för enbart 20 000 kronor.

Sommarrim

Det är så varmt att jag smälter i den varma solen
Ingen chans till vilostolen
Jobbar hårt i ett kokande skjul
Nej, det är verkligen inte kul
Solen gassar och bränner
Alla som inte till solskydd känner
Nära trettio grader var dag
Det fixar verkligen inte jag!
Kanske lyckas jag ta mig ut innan jobbet på en springtur
För senare på dagen blir jag av svetten dyngsur
Skönt att ha en stor och sval damm brevid huset
Så man kan sig svalka och lindra det värsta av solruset

Samtidigt ni hemma i Sverige fryser
Endast månens ljus på er lyser
Snön gnistar väll och glimmar
Och kanske ni med skateskidor på Nydalaspåret frammåt simmar
Men nu återstår det inte allt för lång tid
Av mitt sex månaders ozzie-liv

Kokaburran skrattar nu så glatt
Att äntligen har det åter blivit natt

Tasmania Trip

Jag skulle kunna skriva en hel roman om allt jag har varit med om den senaste veckan. En vecka långt över mina förväntingar (och dom var höga). En otrolig, oförglömlig vecka då jag dansat runt på små rosa mol. Allt jag bara vågat drömma om har jag fått göra. Ojojoj. Bäst jag börjar, här en mycket sammafattad modell...
En eloge till Anna som fixat hela veckan! Dessutom kunde vi inte ha mer tur med vädret!

Dag 1 Fredag.
Vi packar ihop oss och bilar ner till söder om Hobart, till Kingston. Där har Anna bokat ett helt hus som rymmde alla oss 12 utan problem. Galet snyggt hus, mycket smakfullt och modernt inrett. Låg nära sandstranden och mitt bland massor av supersnygga och förmodligen superdyra hus. Efter middag äter vi jättegod ost och dricker gott vin. Strålande sol och lagom varmt för att åka bil.

Dag 2 Lördag
Vi åker till Salamanca market och shoppar. Efter en jordgubbssorbet åker vi upp till Mt. Wellington som reser sig 1270 möh. bara några kilometer från strandkanten med en stupbrant kant mot Hobart. Gissa utsikten! Tillbaks till Kingston springer jag en runda och ser ett av Tasmaniens blowhole (det sprutade inget vatten medan jag var där, men jag kunde se ner i det stora hålet). Sedan fortsatte jag ut längs strandkanten. Det kändes nästan som att springa på en exotisk ö. Varm och solig dag!

Dag 3 Söndag
Begav oss vidare till New Norfolk där vi handlade på oss massor av mat, för sedan skulle vi ut i affärslöst land under något dygn. Vi äter lunch hemma hos Peter and Paulen (”Bamsefarmors kulle”), det bjuds på smörgåsbord som avslutas med glass eftersom vi håller på att svettas ihjäl.
Resan fortsätter till Mt. Field national park där vi går en runda i skogen och kollar på superstora träd (både på bredden och på höjden) och några fantastiska vattenfall. Precis då vi lämnar regnskogen kommer ett otroligt skyfall.
Dagens etapp slutade i den lilla byn Maydena, där vi delade på tre stugor brevid en sjö med massor av platypus, som vi fick se.

Dag 4 Måndag
Vi åker tillbaks till Mt field, men nu upp till den alpina miljön, där vi kan ana snöfläckar i fjärran! Vi gick runt en sjö och kollade på ”pandani”, trädliknande växter som fanns under dinosauriernas tid! I denna nationalpark fanns också världens högsta exemplar. Otroligt mäktigt! Bilresan fortsätter genom bergigt landskap till Queenstown där vi gör ett kort glasstopp. Vad som är anmärkningsvärt med denna by är att det tidigare varit en koppargruva. Marken blev så pass förorenad att allt levande i landskapet dog, vilket gjorde det till ett rymdliknande område. Först nu har lite gräs och små buskar blygt börjat titta upp ur sanden. Vi stannar till och går en promenad i regnskog och gå över en småläskig hängbro. Framme på västkusten, i byn Strahan, packade vi in oss i två trevliga stugor. Fint väder.

Dag 5 Tisdag
Jag börjar morgonen med en springtur längs hamnen. Havet var täckt av dimma och ett litet sjöflygplan skulle precis till att starta. Vid niotiden stiger vi på ett trevlig fartyg tillhörande ”World hertiage cruises”, som tog oss på en underbar dagstur till sjöss. Vi passerade ”hells gate”, med fina fyrar (glad att det var bra väder!) och njöt av den underbara utsikten över både havet och den bergiga kusten. En otroligt stor fiskodling ser vi också. Vi stannar till på Sarah Island, det första stället i Australien dit man tog straffångar från Europa. Man kan säga att det är ön där Australiens nutida historia började (kolonialiseringen). Vi fick en guidad rundtur och jag var lycklig att jag var turist och inte en straffånge för 200 år sedan. Sedan följde en underbar buffe på båten, medan vi glider in i en fjordliknande flod omgiven av riktigt tät regnskog, som vi också får ta en kort bensträckare i innan vi vänder hem. Vi fick se ett 2000 år gammalt träd (Huon Pine), stort men med otroligt täta åldersringar. Otroligt dyrt, om man fick för sig att köpa sådant virke. Det fanns även en liten ”bäbisplanta”, bara några centimeter tjock och med en ålder på bara 80 år. På vägen hem leker jag och barnen i fartvinden längst fram i den sabbtgående båten. Vi lutade oss fram tills vi bars upp av vinden, det var kul!
Då vi stiger i land upptäcker vi att det är väldigt varmt, båtmotorerna såklart! Men, nej, det var det inte. Det var varmaste dagen på tasmanien sedan januari 2003. 35 grader (kan jämföras med samma temperatur i Sverige, luftfuktightesmässigt sätt). Det fanns bara en sak att göra, bada! Trottas att vi badade i havet var vattnet brunt, gissar att det var skogen som gav färgen. I vilket fall så var det kallt och skönt!
Efter middag hyr vi pulkor (ja, du läste rätt!) och åkte iväg till ett område med helt otroliga sanddynor. Vi parkerade och steg ur bilarna. Framför oss var en enorm vägg av sand som vi fick klättra upp på. Framför oss var sand, sand, sand... Helt obeskrivligt. Det var vackert! Samtidigt som vi beskådade den mest otroliga solnedgång jag sett på länge åker vi pulka ner för de branta slänterna. Vi racade och lekte som om det var snö under våra fötter. Jag var i himmelen. Dessutom var det bara så vackert. Obeskrivligt!

Dag 6 Onsdag
Vi bilar vidare till Cradle Mountain, där jag plannerar att vandra i Februari. Äter en snabb lunch och tar sedan shuttle bussen upp till sjön nedanför den ståtliga och kända toppen. Jag, Tony och de äldsta barnen besämmer oss för att vandra runt sjön. Det var varmt och vi hade med oss rätt så lite vatten. Stigen var otroligt brant, och bitvis fick vi klättra fram med hjäp av kedjor som var fästa i berget. Det var läge för att ”inte kolla ner...”. Väl uppe på en mindre topp gör vi en mentos och vattenpaus. Anna ringer och berättar att hon har hittat en topografisk karta som visar att det kommer bli jättebrant (ja, brantare än vad vi redan klarat av!), och att det kanse är olämpligt att göra hela turen med barn. Vi beslutar att genom att ta en annan stig och undvika det allra brantaste, försöka vända om. Vi kommer in i högt gräs och plöttlsigt stannar Tony, som gick först till. En dödsgiftig orm på stigen. Den slingrade in och försvann i vegitationen, men ojoj, vad läskigt det var att passera! Vi fortsätter genom ett underbart landskap och kommer tillslut helskinnade hem igen. Tappra, unga vandrare!

Dag 7 Torsdag
Jag stiger upp tidigt och springer en runda innan frukost i alpin regnskog. Det var vackert! Jag passerade två mäktiga vattenfall. Dessutom var jag ute så tidigt att Wallabysen fortfarande var framme. Här var dom så vana i människor att jag till och med lyckades klappa en! Men gissa om det var fantastiskt!
Vi åker till dem lilla djurparken i Mole Creek. Ett ställe som tar hand om skadade eller övergivna ungar till inhemska djur. Det kändes som en 4H-gård, fast med lite andra arter. Jag får hålla en vombatunge och klappa tasmanian devil, se koala och andra kända, typiskt australiensiska djur.Tasmanian devil låter som djävulen själv, därav namnet. Det läskiga gapet med dom vassa tänderna, är egentligen en stor gäsp! I själva verket är dom supersöta och gosiga. Bäst av allt var ändå dom vilda kängurusarna i skogen, som lärt sig att här får man mat. Dom var helt oskygga, så vi kunde gå fram och mata dom (speciell mat!) och klappa dom. Det var helt fantastiskt!
Överlyckliga åker vi vidare till den berömda hallonfarmen, flera hektar med hallon. Där äter jag hallonsorbet, den godaste jag smakat!Vidare till Ashmore ostfabrik, där vi provsmakar massor av supergoda dessärostar och lärde oss lite om hur tillverkningen gick till. Sedan åkte vi hem till Woodlea igen. En underbar vecka rikare.







Fredag
Idag skulle jag gå upp och prata med pappa 6:30 och sedan jobba. Klockan 8 vaknar jag av att det är varmt i mitt rum. Ojoj, flyger upp ur sängen, kastar i mig frukost och går till jobbet, men jag var ursäktad.