Jag tog 400 bilder, och skulle verkligen vilja visa dom alla, men som du kanske förstår är det lite småjobbigt att ladda upp alla dessa på bloggen. Ett smakprov får illustrera min text.
Jag har alltså vandrar Overland Track här på Tasmanien. Resan startar med en natt i Launceston på ett trevligt vandrarhem. Med buss åker jag till Cradle Valley, där jag börjar knata upp för berget vid 11-tiden. Tro nu inte att det är lika lätt som i Sverige. Nej, här fick jag bitvis dra mig upp med hjälp av kedjor fästa i bergsväggen. Med den fullpackade ryggsäcken på ryggen. Med mjölksyra i både armar och ben. Startar i Ronny Creek, passerar Crater Valley som är lika häftigt som namnet antyder. En krater som är halvt fylld med djupblått vatten. Underbara färger! Från Marions Lookout får jag njuta av sista äpplet på länge och beskåda utsikten över Cradle Mountain, som jag bestiger efter en snabb macklunch. Sista biten fick jag verkligen klättra över de stora stenblockan som den branta väggen bestod av. Inte det lättaste! Jag slår följe med tre killar i 25-årsåldern, men dom ger snart upp. Inte jag. Jag svettas vidare. Men oj, det var verkligen värt det!
Crater Valley
Klättringen upp till Cradle Mt summit. Kolla in de två människorna som klättrar bland klippblocken, så förstår du storleken!
Underbar utsikt från leden.
Innan mörkret faller kommer jag fram till den första stugan, Waterfall walley Hut. Efter middagen spanar jag in alla djuren som kommit fram då solen börjat sjunka. Vombat, spotted quoll, wallaby, possum, till ljudet att kväkande grodor... Tar en kopp te och snackar lite med de andra i stugan, som alla verkade mycket trevliga.
Morgonstund har guld i munn! Barn Bluff, taget från stugdörren.
Alpine te tree (ojoj, doften!), och underbar utsikt!
Jag står nyvaken på verandan i Pelion Hut med Mt Oakleigh i bakgrunden.
Tredje dagen, som också är Valentines day, bestiger jag Tasmaniens högsta berg. Mt Ossa. Här var det klättring som gällde sisa biten. Fantastiskt kul! Utsikten från toppen var bedårande och jag stannar där i några timmar. Träffar en annan grupp människor, som bjuder på gelehjärtan och kex med vegemite. Mycket uppskattat! Knatar på till Kia Ora Hut, där jag slänger mig svettig i den iskalla bäcken. Ja, den blonda svensken var allt lite galen! 19 år och knatar själv, käkar vegemite och badar i iskallt vatten. Haha, jag samlade nog lite bonuspoäng!
Denna lilla stuga var mycket mysig och vi blev ett riktigt bra gäng. Satt uppe och spelade kort till sena kvällen och snackade massor. Min engelska lossnade helt, och jag pladdrade på som bara den. Det var verkligen hur trevligt som helst! Ja, världens bästa alla hjärtans dag! Ett par i stugan firade sin 11 brölloppsdag, och det hurrade vi såklart för.
Morgon i Kia Ora.
På väg upp mot Mt Ossa. Njuter fortfarande av ”platt” mark.
Men “platt” var det inte så länge till. Snart började en brant klättring, superkul!
Luft under vingarna.
Träffar en ekidna.
Solnedgången från Kia Ora Hut.
Ännu en fantastisk morgon. Taget med tandborsten i munnen och tandkrämen rinnande längs hakan (för den som undrade...).
Sista vandringsdagen går vi till Narcissus hut med utsikt över australiens djupaste sjö, Lake St Clair (200 m), dit vi kommer vid lunchtid. Hela dagens etapp går jag i sälskap med Walter och René. Färjan som ska ta oss över Lake St Clair dagen efter kommer in, och vi försöker beställa lite öl och en stek, eller något annat gott, men lyckas inte så bra. Jaja, vi fick nöja oss med frystorkat och vatten en dag till, men man blir ju mätt på det med. Vi bestämmer oss för att göra en utflykt under de timmar av dagen som vi hade kvar. På kartan från -93 fanns en stig till ”Gould Plateau”, varifrån man borde ha en otrolig utsikt över sjön. Vi börjar vadringen längs en led, som blir smalare och smalare, lerigare och lerigare. Vi skrattar så att vi håller på att kikna då vi dansar fram på höga grästuvor mellan den meterdjupa leran. Snart kommer vi in i skogen och har fullt sjå att hålla oss till den lilla och ihopväxta stigen. Snart blir det dessutom mycket brant, men vi knatar på och jajemensan, vilken utsikt det var! Efter en müslibar, lite mörk choklad och massor av foton vandrar vi ner och kommer in precis innan mörkret faller, och lagom till dagens kortspel. Det kändes riktigt sorgligt att det var sista kvällen och vi spelar till stearinljusen brunnit ut.\
Första dagen då himelen inte var klarblå. Som fotograf tykte jag det var kul med omväxling.
Jag klättrar sista bitten upp til Goulden Plateau.
Foto: René De Greef
Eftersom Australien är på andra sedan jordklotet, så är det väl så här en svensk borde se det?!
Foto: René De Greef
Jag och Walter gör ett "big summit jump".
Foto: René De Greef
Se You! Vi väntar på färjan
På båten. Dimman ligger fortfarande tät i bergen.
Ja, såhär trött är jag efter en veckas vandring. (Observera att ryggsäcken är på...).
Foto: René De Greef
Jag snackar med Walter under hela bussresan till Hobart, där han skulle av. Buh, så var det ju det där jobbiga med att säga hejdå till alla nyfunna vänner. Fast, som man säger här ”se you”, vilket kändes mycket bättre än ett för evigt hejdå. Och ja, nog hoppas jag på att en dag åka till Brisbane och surfa med Walter!
Dagen efter knatar jag runt på Launcestons gator och njuter av staden för sista gången under denna resa. Jag lyxar till det lite och slinker in på en frisörsalong. Där blir jag serverad nypressat kaffe, får en underbar hårmassage och såklart så fick jag håret klippt också. Jag blev nöjd, tog bara det som behövdes för att det skulle se frächt ut igen.
2 kommentarer:
jäklar vad häftigt!! vilken otrolig upplevelse! lägtar efter att se fler bilder :D du har blivit otroligt duktig på att ta bilder! saknar dig massor, vi ses snart!
Hi Ragna, bit hard to read all that Swede but I got the bit about the choclate and muesli bars and the one day go surfing with Walter! Love your photos! I hope you are well. Tasmania was great, Walter got the taste for hiking and wants to do Carnarvon Gorge this winter and the New York Marathon! (ha ha) Rene
Skicka en kommentar