Run The Ridge

Jag befinner mig dar nere mellan vindruvsraderna, visst ser du mig!?

I helgen bestökte jag för första gången en vinodling, för det måste man ju bara om man är vinintresserad och är på Tasmanien (och dessutom jobbar på en plantskola där man planterar sticklingarna)!

Men jag valde ett lite annorlunda sätt –nämligen att springa i en springtävling som gick omkring i det vackra landskapet av vindruvsrankor. Jag sprang 10 km. 10 galet jobbiga kilometrar, ska tilläggas. Gräset var nästan decimeterhögt som vi sprang på, och det såg likadant ut hela sträckan. Vindruvsranka efter vindruvsranka, rad efter rad...Dessutom, som titeln antyder, var det rätt så kuperat. På Queenslandsemestern köpte jag en riktig sportklocka, så jag hade tiden med mig och kunde gissa ungefär hur långt det var kvar och jämföra med hur jag energimässigt kände mig.

Ungefär halvvägs springer en gråhårig gammal tant om mig. Shit, och jag som var nöjd med mitt tempo! Jag viste inte vad jag skulle ta mig till, men snart var hon utom synhåll. Cool gumma!

Sedan passeras jag av en tjej som var rätt så lik mig, så då tändes tävlingsandan i mig. Vi sprang om varandra resten av loppet. En av oss låg tio meter före, den andra kom ikapp, osv. Rätt så kul! De sista 500 metrarna, slutspurten, bestod av en brant backe med högt gräs. Ojoj, det sög i benen. Samtidigt hade jag henne bakom mig och klockan tickade. Jag sprang på. Och sprang ifrån. Och sprang slutligen i mål. Puh! Nästan precis 49 minuter, dvs innom mitt mål som var att inte komma över 50! Jag hade tänkt gå fram till tjejen och tacka för ”hjälpen” med att ha någon att hålla tempo med, men medan jag letade efter henne knackade någon på min rygg och hon kom fram och tackade mig, men sade att jag hade varit nära att knäcka henne helt i backen, så där hade hon fått låta mig gå. Jag passade på att tacka henne med.

Efteråt gick jag mot BBQ-oset och såg att det serverades spenatravioli med parmesanost. Jumsy! Jag lät med gjädje korvarna vara och frossade i min barndoms favoritmat tillsammans med ett glas av de vita vinerna som producerats på stället. Det var riktigt gott!

Tyvär har jag dock fått värre problem men ena höften, som jag haft småont i under några års tid. Jag har tragit det lugnt i två veckor, men enbart några mindre och lugnare turer. På fredagen sprang jag en kortare runda, 6 km, och kände lite grann. Had jag då vilat någon dag som jag brukar hade det nog gått över. Nu sprang jag ju en mil istället. Idag har jag haltat mellan kaffekokaren och pusslet jag laggt. En kort ridtur i regnskogen var den friska luften jag fick idag. Suck, vad jobbigt! Men jag tror att det var värt det! Lite spännande bara att jag ska springa en halvmara på assfalt om en månad. Två mil varje helg på grusväg är ju lite snällare.

Starten har gatt och alla springer ivag. En blandning av vuxna med 10 km frafor sig och barn som tappert forsoker hanga i samma tempo innan de kommer in pa sig 2.5 km stracka.

Jag narmar mig malet och kollar klockan. Jag ska hinna!

Queensland

Nu börjar det bli ett tag sedan jag uppdaterade min blogg. Jag hoppas att du inte trodde att det var för att det inte händer något. För hänt saker har det allt!

Hela familjen Waites och jag flög i tisdags förra veckan iväg till Queensland och Gold Coast på solsemester. Staden är rätt så lik Los Angeles, med värme, palmer, skyskrapor och strand. Temperaturen rörde sig kring dryga trettio grader och luften var riktigt fuktig. Vi bodde i två mindre hytter omgivna av daddelpalmer, stora kaktusar och andra spännande plantor.

Det hade precis dragit förbi ett riktigt oväder med sådan styrka att det rivit tak av hus och vält stora träd. Då vi skulle landa med flygplanet han vi ner så pass att vi började studera staden från ovan. Plöttsligt lägger piloten gasten i botten och stiger brant uppåt. En stund senare får vi reda på att vinden gjorde så att vi skulle ha missat landningsbanan. En halvtimma senare kommer vi tryggt och säkert ner från andra hållet. Kvällen bjuder på ett magnifikt blixtoväder som fick marken att skaka.

Dagen därpå har solen vågat sig fram och vi åker iväg till ”Wet’n wild” och åkte det allra mest roliga, läskiga och galnaste vattenruchbanor. Oj, vad jag skrek!

Lite lätt solbrända besöker vi den milslånga, snövita stranden med sand så finkornig att den gnisslade under fötterna. Vågorna var riktigt höga och kraftiga, men jag kom snart på hur man skulle dyka in genom dom då dom höll på att brytas ovanför en. Annars kastas man runt under ytan som en vante tills man spolas upp på stranden. Lagom skönt. Men med rätt teknik otroligt roligt! Vattnet var salt och riktigt varmt och skönt. I slutet av dagen for jag ut på en springtur lägsmed vattenbrynet. Helt underbart, men riktigt jobbigt att springa i sanden!

Dagen efter julshoppar jag. Ojoj, julshopping då svetten rinner! Försökte balansera alla kassar i ena handen och glassen i den andra.

På lördagen besöker vi Seaworld och ser på delfinföreställning, sjölejon i teatrar (galet duktiga och riktigt roligt!) och åkte flumrides och en berg-och-dalbana med massor av looper. Första gången var jag panikslagen, men senare på dagen var det så varmt att jag satte mig längst fram och åkte varv, på varv, på varv bara för att njuta av den fläktande vinden. Lite yr i bollen blev jag allt...

Sista dagen besöker jag billabong factory outlet, kuuul! Innan middag springer jag en runda genom staden, och inser att springtur och trafikljus inte riktigt går ihop. Intervallträning fick jag i vilket fall.

Då vi ska flyga hem igen kliver vi på planet och väntar och väntar tills vi blir meddelade att dörren inte fungerar som den ska. Alla får kliva av planet och några timmar senare är vi redo att lyfta. Vi mellanlandar i Sydney och jag får se det berömda operahuset.

Hemma igen öppnar jag mailen och läser mailet från pappa. ”Har anmält dig till New York marathon 2010, 38 000 deltagare och 6-7 miljoner åskådare”.

Woooow, så grymmt!!

Gatan dar vi bodde

En snovit uggla

Alla barnen och jag

Anna och Natalie

Tomas och Daniel leker i vagorna.

Jag har precis kommit hem fran en springrunda. Kandes som om jag svettades flera liter.
Visst har jag blivit lite mer pepparkaka?!

Jag har sett det med egna ogon! Operahuset i Sidney, grymmt!

Pine i fullmåne

Ja, jag erkänner att jag har använt photoshop.

Jag hade kollat upp i kalendern när det skulle vara fullmåne och med spänning väntat in den stora dagen, noga plannerat vad som skulle ske.
Då den stora dagen kom var himelen täckt av moln och månen syntes inte till. Beviken.

Dagen efter var himelen helt stjärnklar och månen strålande i all sin prakt. Perfekt. Jag går ut och inser snart att jag inte kan ta mitt foto med objektivet jag har. Antingen kan jag ställa in skärpan på månen, så dess fina kontraster träder fram. Pineplantan försvann då helt. Altenativ två var att fokusera på pineplantan, men då såg månen ut som en jättestor ficklampa som placerats bakom den lilla plantan. Djup besvikelse.
Det slutar med att jag knäpper ett kort av varje och sätter ihop dom med photoshop.
Är jag förlåten?

Jag är i vilket fall nöjd. Photocheating eller inte... Det var så här mitt öga upplevde det.

Tjoho, mitt första fotojobb!

Vad skulle du säga om du fick betalt för att bara ha galet kul!? Tja, jag kunde ju inte tacka nej då det behövdes foton på plantskolan. Mitt första uppdrag var att fota lite plantor. Senare ska jag fota mer plantor, men också översiktsbilder på hela plantskolan ”in action”. Svårigheten är, förutom att fånga fina färger, rätt vitbalans sammt ge bilderna lagom fältdjup, skärpa och exponering, att få intressanta bilder. För en bild på en planta kan verkligen bli hur trist som helst (upptäckte jag), vilket inte är så bra om bilden ska sälja eller visa den goda kvalitèn som plantskolan har. En kul utmaning!

Bakom fotot: Ett vackert löv, hur kan man få det intressant? Jag fuktade det och kletade upp på en ren fönsterruta och lät ljuset passera genom lövet och ge bilden.

Pinot noir

The Ocean a la Woodlea

Labbrapport

Idag, lördag, var det tänkt att jag och Anna skulle fara med Emm till Ringarooma show, där jag skulle rida dressyr och hoppning. Naturen ändrade våra planer.

Under natten föll det 70 mm regn under mcyket kraftig storm. Jag sov inte så bra för allt oväsen. Klockan 05:45 tittar jag på min mobil. Nightwish går igång och jag lägger mobilen under kudden för att höra klart låten utan att väcka hela huset.
Jag och Anna kollar ut. Vi var överens. Sovmorgonen lockade mer.

Regnet fortsätter att vräka ner fram till 11-tiden. Även vinden avtar. Ridbanan är för blöt för att ridas på, så jag rider ut en sväng i regnskogen med Emm.

Efter lunch går jag in i regnskogen själv, till de mindre stigarna där inte en häst rymms. Naturvetare som jag är, beslutar jag mig för att utföra ett litet experiment.

Labbrapport
Frågeställning: På filmer händer det ju som kännt mycket konstiga saker, en del mer overkliga än andra. Men jag har altid undrat: går det varkligen att svinga sig i lianer som Tarzan gör, eller är det bara på vita duken som man kan lyckas med det?

Materiel: 1 lian (rätt så kraftig och med bra fäste)

Utförande: leta upp en lian på ett ställe med bra svängrum (om det skulle lyckas). Dra lite och se om det verkar hålla. Sedan provar man svinga sig lite försiktigt. Kraften i svinget kan man eventuellt öka eftersom.

Hypotes: Tja, mycket kul på vita duken, men nej, jag tror inte på att Tarzans lianer fungferar!

Resultat: Wow, det fungeeeeeerar! Aiaiaaaaaaaaaaaa

Slutsats: Att svinga sig i lianer går aldeles utmärkt. Men att lyckas svinga sig mellan trädtopparna som Tarzan kräver både många bra lianer, mycket träning och ingen höjdrädsla (bra försäkring är en fördel).

Kommentar: Galet kul!

I natt låg jag och funderade på alla stackars wallabyes som sitter ute i regnet. Men idag hittade jag något riktigt sött. Dom hade byggt en liten koja.

När jag kom hem från min några timmar långa promenad är jag fylld med saker som jag ska berätta. Vilket äventyr va, svinga sig i lianer och allt! Men Anna hinner före ”du missade ju hela dramatiken nu ju!”. En av traktorerna på jobbet hade plöttsligt fattat eld i garaget. Tony hade skyndat sig dit och börjat spruta med bransläckaren. Då hade däcken exploderat (en smäll som jag hörde ända ut i skogen!). Sedan kom brandkåren och släckte det som fanns kvar.

Mitt första bett

Det hör kanske till att råka bli biten av något trevligt djur då man är down under.

Jag skulle ta in tvätten häromdagen och passar Natalie samtidigt, sa jag bestämmer mig for att skynda mig så att hon inte märker mitt försvinnande. Jag springer ut barfota i det höga gräset och börjar på min uppgift. Dä jag är färdig lyfter jag upp korgen och börjar gå tillbaks. Sedan skriker jag allt vad jag förmår.

En superstor myra (svenska hästmyror är plöttsligt små!) har bitit sig fast i sidan på min fot och det gör obeskrivligt ont! Först står jag lite paralyserad och ser på Tyranusaurus Rex som äter middag. Sedan slår jag till den vidriga varelsen som flyger iväg (tro inte att jag lyckades mosa den!).

I efterhand är jag glad över att det ”bara” var en myra. För i högt gräs kan många trevligheter gömma sig, med lite andra följder än bara några skonummer större fot och en hes hals! Nästa gång blir det rejäla skor på fötterna, kan jag lova!

The Melbourne Cup day

Hey guys! Idag var en kul dag.
Why that?

Melbourne cup! Tjoho! Här nere i Ozzie är man helkär i denna händelse, och de på jobbet som inte smiter iväg till självaste Melbourne festar så gott man kan på hemmaplan.
Bara en sådan sak att vi för några minuter fick lägga undan arbetet! Vi sattsade två dollar var och fick dra en häst ur en hatt. När alla hästar var udelade korkade vi upp champanjeflaskan och alla fick var sitt litet glas (och eftersom jag inte behövde köra hem lyckades jag tigga till mig två!). Sedan satte vi på radion och lyssnade spännt. Starten gick och hästarna dundrade iväg, lika upphetsade som speakern. Han skrek på som en galning och det jag lyckades uppfatta var att min häst kämpade påmot en eventuell tredjeplatts (första-, andra- och trejdeplattserna fick ta del av pengapotten). Med en ynka marginal missade jag dock prispallen. Attans... Men vi tjoade ändå! Det var riktigt roligt!

Efter jobbet hade jag min andra privatlektion med Becky, och det gick jättebra. Hon är bara något år äldre än mig, så det är kul att träffa någon jämnårig ibland. Dessutom är hon ju så otroligt duktig med hästar! Efter två ridlektioner med henne kan jag knappt fatta att det faktiskt är jag som sitter i sadeln, och det ser så bra ut! Unbelievable.
Sedan springer jag in och gör en paj till middag och städar köket riktigt snyggt. Sätter några vita rosor i en vas. Då Anna och Tony kommer hem står pajen och doftar på bordet, och köket glänser. Anna var på ultraljud i Lanceston, så efter maten fick jag se massor med bilder på den lilla varelsen i hennes mage. Och det såg faktiskt ut som en liten människa! Häftigt.

Sedan då? Jo, jag ser på ett reseprogram där en känd australiensare varit på vårat kära Svenska ishotell (vinter, underbart, saknar!). Sedan åker han söderut och kollar på nåra fiskar och deras ljud. Dom kommer in på den ryska u-båten som kom in innanför Sveriges gränser och nästan utlöste ett krig, och plöttlisgt dyker en bild upp på pappa! Jag tjoar till, ”pappa är med på TVn!”. Så nu vet du det pappa, att du är TV-kändis down under (om det så bara varade för en sekund...).

På onsdag är det exakt 50 dagar sedan jag lämnade Umeå,
tiden går fort då man har roligt!
But I miss you all!

Kvällens ro

En kvällsbris så mild att endast hårets lockar rörde sig. Eukalyptusträdens löv sjöng en vacker kvällsvisa.
Molnen på himelen fick rosa-röda färger då solens ljus sänkte sig ner mot horisonten.
Ett lugn lägger sig över dalen och bergen runtom.
Ännu en kväll så grann.
Lugnet har lagt sig över Woodlea.

Jag forsoker fota mig sjalv. Monterar upp kameran pa palen till grannens kohage, forsoker stalla in skarpa och allt annat och sedan befinna mig i bilden (lattare sagt an gjort!). Budskapet kommer nog fram anda, det var en vacker kvall!

Det är den mörka färgen i löven som gör att reflektionen i fönstret från eukalyptusträdens grenar träder fram.

Vad är det där för brant konformad kulle, undrar du säkert. Det gjorde jag med.
På dagen lyser jorden i rött, riktigt grannt!
Jag sprang helt enkelt dit och hela vägen upp. Den lilla stigen visade sig vara en flera meter bred skotarväg, och kullen var mer ett berg (man ser till och med bara halva hemifrån). Mjölksyra i benen, och blåmärke på näsan (haha..kanske inte såå brant). Den lilla springturen dit och hem igen visade sig sluta på 2 mil...
Varge helg sysselsätter jag mig under några timmar med att springa 15-20 km. Faktikst riktigt härligt. Man ser så mycket.

Helgens bilder