Dagar då jag svär på väg hem från skidspåret. Surar över att inte fått den där glädjekicken som ett härligt svettigt pass frambringar. Då man ler som solen själv, kommer hem och livet känns mer än underbart.
Nu är jag bara sur. Sur över att inte blivit glad. Som att ha fått en kaka, stoppat in den i munnen, och precis då man ska bita sliter någon ut den och säger "haha"!
Hela dagen hade jag bara gått och väntat på att få åka skidor, temperaturen var äntligen på bara -7 grader och allt skulle bli så underbart. Mjölksyrebegär!
Sån jädra besvikelse. En kropp som vägrar svara. Ben som uppför sig som stela pinnar. En teknik som inte fanns. Jag riktigt skämdes över att ens våga dela spår med de andra åkarna.
Sur inte bara för att det inte gick bra, utan även för det faktum att kroppen inte svarade. Den riktigt hånade mig då jag kom fram till långbacken och skulle klämma på. "Haha, you wish..." fick jag som svar och segade upp för backen som någon fjollig idiot som inte kunde åka skidor.
Hoppas det beror på att jag var ute och festade igår, är allmänt less på huvudvärken och är trött och...(men det var sjukt kul igår, så det var nästan värt det). Men ja, hela dagen har jag haft mer eller mindre ångest över att jag visste att det inte skulle bli ett lyckat pass.
När jag ändå klagar så vill jag slänga in ett klagomål på mina blåa, förfrusna händer med nå grovsandpapper till skinn. Handsalva och tjockvantarna kunde man ju hoppas fungera bra. Men icket.
Jaja, nu ska jag genast sluta skriva...tur att mina dåliga dagar inte är allt för vanliga. Jag förvånar nästan mig själv över att vara sur, men en kan ju inte alltid vara glad. Nästan så att det är skrattretande. Nu ska jag knäppa på TV:n och göra ingenting resten av kvällen, kolla på massa dåliga program som saknar mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar