Haha...

Häromveckan var vi på stan. Senaste tiden hade känts tung och smärtsam. Energin hade sugits ur mig och varje steg kändes stumt. Haltade fram på livets väg. Det hade gått så långt att jag börjat överväga att bryta vårat förhållande och söka efter en ny partner.
Vi möttes förra sensommaren, i ett kärleksfullt möte. Nyförälskade och allt kändes så rätt, tyckte jag då. Men i och med att tiden gick började jag också inse våra olikheter och att vårt förhållande faktiskt gjorde större onytta än vad det gav mig glädje. Nyförälskelsen var med ens över och vi stapplade oss fram i ett livlöst tomrum.
Så där på stan, en fin vårdag med strålande solsken och en lätt bris, presenteras jag för dig. Intresset var delat, trevliga skogs- och fjällturer, men räds inte att besöka gymmet. Dessutom var du stilig. Allt kändes med ens perfekt. Du kunde lova mig att ge mig det stöd jag behövde, och hjälpa mig finna den energi som jag visste fanns.
Första mötet gick vi försiktigt fram. En lugn tur längs landsvägen, ner till havet för att känna den härliga lukten och höra vågorna slå in. Andra mötet vågade vi oss ut på djupare vatten, över stock och sten, in i den djupa skogen längs en smal stig. Det kändes så rätt. Jag svävade som fram på rosa moln. Så med ens insåg jag att jag funnit den rätta. Med förhoppning om att detta förhållande har en chans att vara längre än mitt förra och att detta kan bli en omstart. Även om vägen bort från smärtan kan vara lång så tror jag att vi kan finna den tillsammans.
Äventyrslusten finns, skogens doft lockar, fjällens toppar väntar på att bli bestiga och havets vågor väntar på att få höras. Lagom till sommaren har jag så inlett en ny romans.
Jag och mina nya springskor…