Fjällmarschen

50 mm regn och starka vindar som fick dropparna att slå upp i ansiktet. Fjället förvandlades till en leråker och stigarna till forsande jokkar. Stenarna blev hala.
Klockan 11 står vi ett gäng hurtiga löpare samlade nedanför slalombacken och väntar spännt på startskottet. För sent att ångra sig. Starten går och vi springer uppåt. Flåsandes och halkandes. Blötare och blötare.
Jag kommer upp som första kvinna, och har därmed vunnit bergspriset. Några sekunder efter mig kommer den andra kvinnan upp. Lite flackare mark tillåter oss pusta ut samtidigt som vi fortsätter att springa. Vid det här laget är allt blött, inklusive skor och sockar. Passerar andra kontrollen, vändpunkten för de löpare som ska springa 16 km. Fortsätter vidare ut på kalfjället, där vinden är mycket stark och sned motvind. Inte min bästa vänn för dagen. Patrik kommer ikapp mig och snart möter vi de första löparna för 26 km, den sträcka som jag springer. Når Stabburet, där vi ska vända. Puh, halvvägs tillbaks till värmen. Vinden ligger nu rakt emot oss. Benen börjar kännas stumma och jag drar ner på tempot för att behålla krafterna. Snart nås vi av björkskogen och har mestadels nedför resten av sträckan. Nedför i en lerig jokk, med massor av hala stenar och med trötta ben. Jag hade gett mig den på att inte låta Patrik springa ifrån mig och bestämmer mig för att tillslut springa om. Jag bestämde mig för att chansa och ökade tempot och sprang så fort jag vågade. Det gick bra. Ända fram till näsberget, då vi skulle ner för leden brevid slalombacken. Fötterna rör sig fortare och fortare, snart okontrollerat. Jag sätter ena foten på en stor, lite sned sten. Som visade sig vara mycket hal. Foten försvinner. Jag flyger och hinner tänka att nu går det dåligt, men handen flyger ut och tar emot mig. Landningen blir oväntat mjuk. "Jaha, då slapp jag springa de metrarna", tänker jag och ler över att jag otroligt nog är hel. Handen svullnar upp rejält, läskigt, men inte så mycket att göra åt. Det gjorde ju inte ont, så jag hade ju inte skadat något. Kanske var den bara kall.
Så kommer jag ut ur skogen och ser målgången. Spurtar gärnet och välkommnas in i mål.

Jag gjorde det, sprungit en halvmil mer än vad jag någonsin gjort, i fjällterräng och mycket dåligt väder. Grymmt! Dessutom kom jag in som första kvinna, och vann min klass. Blev ju rena julafton för mig på prisutdelningen! Tiden strax under tre timmar, vilket jag är nöjd med.

Tja, dåligt väder, men det var då inte för varmt, vilket jag tycker kan vara jobbigt. Faktiskt så hade jag skitkul och ser fram emot nästa fjällmarsch, men närmast kommer hjuldagen. Cykel till Sorsele. Peppad!