Kebnekaise

Tänka sig vad jag hann med innan vi började rulla norrut. Jag klippte gräsmattan och skrapade och målade vindskivorna på ena sidan huset. Tja, och Elsa fick ett par nya vandrarkängor och pappa hittade sig en fin ryggsäck på 95 liter. Nja, pappa. Behöver inte vara orolig att jag lånar den...

Mitt i ljusa natten rullar vi så tillslut in på Nikkens parkering, där jag och Elsa gör av med lite överskottsenergi genom att bära runt varandra på våra ryggar och klättra på stolpar. Däckar så småningom i tältet.

Vi vaknar i bastun, eller jag menar tältet som förvandlats till en bastu på morgonens timmar. Packar ihop och börjar knata. Efter någon kilometer kurrar magarna, javist ja, frukost! Blir gröt med torkad frukt och kaffe. Vad mer kan man önska!? Goda och glada fortsätter vi. Skuttar glatt vidare och trallar på.
Elsa blir lite orolig. "Ragna, blir man stark av att vandra?"
"Jadå, Elsa, du kan vara lugn." Hon ler och knatar vidare. Men efter en stunds vandrande i uppförsbacke frågar hon "Men, Ragna, det är väl bara benen som blir starka. Jag använder ju inte armarna"
"Men Elsa, är det inte rätt så bra med starka ben då", frågar jag."Du får väl göra lite chins, säger jag och tar tag i hängbron och häver mig upp, med ryggsäcken på."

Strax därefter hittar vi ett tältställe och jag och Elsa fäller upp tältet medan pappa plockar fram för maten. Nja, kanske lyckades vi inte så bra, märkte vi då det blåste upp under natten. Den frö slappt spända tältduken fladdrade fint i vinen. Learing by doing... Dagen avslutas med lite "allsång på fjällhed". Pappa med flöjt, jag med mitt munspel och Elsa stod för sången.

Morgonstund har guld i munn, eller inte. Himmelen var mulen. Utsikten från Keb skulle nog inte vara den roligaste denna dag, kunde vi snabt konstatera. Vi väljer att gå upp via Silverfallet, som visade sig vara riktigt brant. Lite kul klättring. Pappa drabbades av svindel och kramade bergsväggen en bra bit. Kalla av det eviga regnet slår vi upp tältet då dagen nalkas mot sitt slut, och kryper ner i sovsäckarna med lite varm soppa i magen.

Långkalsongen har kletat fast i knäet, noterar jag morgonen därpå. Ett fint jack i benet och lite vackra blå färger runtom. En skönhet som orsakats av en vass och hal sten som jag hittade dagen innan. Bättre med en sten i fickan, än en sten i knäet, va?! Min grå socka är fint rödfärgad av blod som har runnit ner. Bra med kyla och regn, man känner inte smärta så väl!
Denna dag är himelen klarblå och Kebnekaises tonar upp sig mot himelen likt en sockertopp. Ett iskallt morgonvad över en jokk får oss att vakna till ordentligt. Goood morniiiiing, vad kallt! Sedan hoppar vi fram över ett klapperstensfält hela dagen, tills vi når kaffedalen och sluter in i leden som gick sista stigningen upp till toppen. Snart har vi passerat toppstugan och äter vår lunch, en tunn knäckemacka...magen kurrar ännu mer. Snart ser vi en vit sockertopp resa sig upp från klapperstensfältet och snart har vi hela glaciären framför oss. Sista biten går som en dans, och snart står vi där, på toppen av Sverige och njuter. Annat kan man inte göra denna soliga dag som bjuder oss på otrolig utsikt. "Tänk vad livet är härligt, bara man gör det lite besvärligt", komenterar jag. Hade ju faktiskt kunnat göra någonting annat under min ledighet, slappa hemma till exempel.
Nöjda knatar vi ner till tältet igen, och vrålhungriga får vi så vår middag, strax efter midnatt. Slarvigt nog har jag inte tätat läckan längst fram på mina vandrarskor, något jag straffades för. Redan på väg upp hann mina sockor bli blöta och fötterna blev som russin. Det slet hårt att gå på klapperstensfältet, som lutade kraftigt åt ett håll.

Jag vaknar på fredagsmorgonen, fötterna har svulnat upp och ömmar otroligt mycket. Bara att röra sig i sovsäcken gör ont. Något som jag aldrig tidigare varit med om, inte ens på veckolånga vandringar i svår terräng och med mycket packning. Då har sockarna i och för sig varit torra. Bara att bita i äpplet, ta på sig dubbla socklager och försiktigt pressa ner de uppsvulda fötterna. Varje steg är som att gå på en spikmatta, och jag undrar hur jag ska lyckas vandra de mil vi har kvar tillbaks till stationen. Snart lättar smärtan något, som om vätskan pressats ut från fötterna. Jag kan börja gå mer normalt. Stannar för att pusta och upptäcker att på de få sekunderna jag stod stilla han fötterna svullna igen och det gjorde ont att börja gå. Lösningen var helt enkelt att i rask takt, utan ett enda stopp gå så fort jag kunde raka vägen till stationen. Så jag går, och går och går, hela dagen. Såklart passar jag på att njuita av den otroliga utsikten, sådant får man inte missa, även om det regnar och är kallt, eller om fötterna ömmar.
De sista kilometrarna börjar fötterna säga till igen, nu värre än tidigare och jag får verkligen bita ihop. Väl framme bjuder papa på öl och trerätters middag på restaurangen på Keb. fjällhotell. Lyxigt med sådana faciliteter uppe på fjället! Annat än det trånga tältet och pastan som inte riktigt mättar. Mycket mätta och belåtna stapplar vi oss några hundra meter därifrån och sätter upp tältet.

Sista dagen vaknar jag och noterar att fötterna känns någorlunda normala, tja, eller åtmistonde gångbara. Vilken tur! Packar och knatar iväg, nu ner i björkskogen. Vi beslutar oss för att ta båten över den vicks-blåa sjön, och i andra änden bjuder pappa oss på våffla med hjortronsyllt och kaffe på den lilla serveringen. Sockret och koffeinet får jag och Elsa att hoppa hem de sista sex kilometrarna till bilen.

Nöjda börjar vi så rulla hemåt igen. Stannar och lagar en god middag med triangiaköket, praktiskt, praktiskt! Och gott blev det!

Tja, fotont får jag skylla mig själv för. Men oj, vad vackert det var och tur med vädret, endast en dag med regn. I övrigt kanonväder. Dessutom är jag otroligt imponerad av Elsa, enbart 12 år, bär hela sin packning själv och klättrar upp på Keb med raska steg.
Grymm syrra jag har!
Grymmt stolt storasyster!

Kan man vara annat än överlycklig då man står på Sveriges högsta topp och ser nära 12 % av vår lands yta.

Toppetappen till Keb. avslutades med en vacker vandring i det norrländska midnattsljuset.

Tja, för ett kort tag fick jag för mig att jag skulle bada i den lilla sjön som var täckt till hälften av is. Då vattnet passerat knäna insåg jag att det verkligen var fruktansvärt kallt, och att jag hellre tog på mig tjocktröjan igen.

På väg upp till toppen med inte helt ofarlig vandring på snöfläckar, fick jag erfara.

Ser kaffedalen, där vi ansluter till leden mot toppen.