Känslan att spurta upp för den branta backen upp till Wärdshuset och målgången i Ammarnäs var underbar och helt obeskrivlig. Jag hade just genomfört mitt första långdistanslopp. Egentligen min första "riktiga"skidtävling, annat än 5-km klubbmästerskap eller påskkärringränn i Ammarnäs. Det här var en upplevelse i särklass, utöver det valiga. Kungsledenrännet är nämligen ett av Sveriges tuffaste skidlopp. Detta var alla deltagare överens om, även den inbitna vasaloppsveteranerna och 7-milavinnare.
Spekaren ropade, folket hejade. Stämningen var på topp.
Jag hade just tagit mig igenom ett 8 mil långt lopp i fjällterrängen mellan Hemavan och Ammarnäs, på 8 timmar och 20 minuter, utan att vara nämnvärt trött. Pappa gick i väggen efter 3 mil, då nysnön under en några kilometer lång sträcka i syterskalet inte riktigt bar. Under resterande del av loppet fick jag tålmodigt vänta in honom och heja på. Över Tärnasjön försökte vi koppla på bogseringslinan som vi hade med, men att hjälpa till att dra en man som väger nära 50 kilo mer än mig var inte det lättaste. Och folkt som tvekat då jag glatt sagt att jag skulle åka loppet, så är det jag som nästan går piggast in i mål av alla deltagande.. Den totala stigningen under loppet var 1 300 meter, något som bitvis kändes i benen. Utsikten var dock otrolig. Specielt underbar var känslan då vi åkte genom Syterskalets U-dal.
Vi steg upp vid 3:30 på morgonen och tog den abonerade bussen till Hemavan, där starten gick. Efter invigningen av tävlingen ljöd koskällan och starten gick. Två TV-team, västerbottensnytt och ett italienskt team var där, lika så ett flertal tidningar, däribland Utemagasinet. Eliten försvann fort utom synhåll. I täten för andra klungan låg jag. Upp på spåret brevid slalombackarna i Hemavan, och vidare upp på det storslagna fjället. Allt gick jättebra. Jag var i toppform och höll mig hela tiden i täten i vår klunga. Flertalet gånger ropade jag bakåt och frågade om någon ville åka om. Svaret blev "då dräper vi oss!".
Enligt reglerna måste laget hålla ihop, och efter ett tag fick jag lugna mig och släppa min placering för att hålla mig nära min slutkörda pappa, min lagmedlem. Vid den tredje (av fem) vätskekontroller såg vi dom andra försvinna. Jag hejade på pappa, men kunde inte göra så mycket annat än att ta det lugnt. Bakom oss hade vi fem lag, vi var då inte sist.
Vätskekontrollerna fungerade utmärkt, där det serverades sportdryck. I de två sista bjöds det på blåbärssoppa/kaffe och bulle. I övrigt intog vi sportdryck från vätskepåsen på ryggen via en slang som gick fram och som gick att dricka ur i backar och liknande, för att hela tiden kunna hålla fart. Jag tycker att det var jobbigt och svårt att få i sig tillräkligt med näring och vätska under loppet, man tappade helt aptiten. Jag var bara inställd på en sak -att åka skidor. Vetskapen om att min kropp ändå behöver ett ständigt intag av näring fick måg ändå att pressa ner drygt 1,5 liter sprortdryck, 1 kopp blåbärssoppa, 2 bullhalvor och lite jägarsnus (jordnötter+torkade aprikoser och äpplen+russin+choklad). Detta kan jämföras med pappa, som bland annat drack 4 liter sportdryck...men man behöver det! Under dagen hade vi fått en betyligt brunare ton i ansiktet, men den hade täckts av ett vitt, tjockt lager salt från svett som dunstat. Vätska och salt...
Vi nådde vårat mål -att gå i mål. Vinnarna gjorde det på ca 4:24:18, vi på 8:20. Jag är inte nöjd med tiden, men ensam hade jag nog gjort det på 1,5 timmar mindre. Vetskapen om att min kropp klarade prövningen så bra glädjer mig. Jag genomförde loppet med ett stort leende på munnen, och tänkte "nästa år..såklart!".
På kvällen firades det genomförda loppet med gemensam middag i Wärdshuset, prisutdelning, många tal och mingel där samtalsämnet självklart var dagens prestation. Vi hejade även i mål de sista kämparna, som kom framemot klockan 19.
Självklart var jag uppe före 8 dagen efter, åt lite fil och ett äpple innan jag tog på mig skidorna och skateade en mil på Gausträsk. Det var skönt att få röra sig lite och få ut slaggproduker ur kroppen.
Ett underbart lopp, stålande organisering, trevliga människor. Toppbetyg till arangörerna!
Spekaren ropade, folket hejade. Stämningen var på topp.
Jag hade just tagit mig igenom ett 8 mil långt lopp i fjällterrängen mellan Hemavan och Ammarnäs, på 8 timmar och 20 minuter, utan att vara nämnvärt trött. Pappa gick i väggen efter 3 mil, då nysnön under en några kilometer lång sträcka i syterskalet inte riktigt bar. Under resterande del av loppet fick jag tålmodigt vänta in honom och heja på. Över Tärnasjön försökte vi koppla på bogseringslinan som vi hade med, men att hjälpa till att dra en man som väger nära 50 kilo mer än mig var inte det lättaste. Och folkt som tvekat då jag glatt sagt att jag skulle åka loppet, så är det jag som nästan går piggast in i mål av alla deltagande.. Den totala stigningen under loppet var 1 300 meter, något som bitvis kändes i benen. Utsikten var dock otrolig. Specielt underbar var känslan då vi åkte genom Syterskalets U-dal.
Vi steg upp vid 3:30 på morgonen och tog den abonerade bussen till Hemavan, där starten gick. Efter invigningen av tävlingen ljöd koskällan och starten gick. Två TV-team, västerbottensnytt och ett italienskt team var där, lika så ett flertal tidningar, däribland Utemagasinet. Eliten försvann fort utom synhåll. I täten för andra klungan låg jag. Upp på spåret brevid slalombackarna i Hemavan, och vidare upp på det storslagna fjället. Allt gick jättebra. Jag var i toppform och höll mig hela tiden i täten i vår klunga. Flertalet gånger ropade jag bakåt och frågade om någon ville åka om. Svaret blev "då dräper vi oss!".
Enligt reglerna måste laget hålla ihop, och efter ett tag fick jag lugna mig och släppa min placering för att hålla mig nära min slutkörda pappa, min lagmedlem. Vid den tredje (av fem) vätskekontroller såg vi dom andra försvinna. Jag hejade på pappa, men kunde inte göra så mycket annat än att ta det lugnt. Bakom oss hade vi fem lag, vi var då inte sist.
Vätskekontrollerna fungerade utmärkt, där det serverades sportdryck. I de två sista bjöds det på blåbärssoppa/kaffe och bulle. I övrigt intog vi sportdryck från vätskepåsen på ryggen via en slang som gick fram och som gick att dricka ur i backar och liknande, för att hela tiden kunna hålla fart. Jag tycker att det var jobbigt och svårt att få i sig tillräkligt med näring och vätska under loppet, man tappade helt aptiten. Jag var bara inställd på en sak -att åka skidor. Vetskapen om att min kropp ändå behöver ett ständigt intag av näring fick måg ändå att pressa ner drygt 1,5 liter sprortdryck, 1 kopp blåbärssoppa, 2 bullhalvor och lite jägarsnus (jordnötter+torkade aprikoser och äpplen+russin+choklad). Detta kan jämföras med pappa, som bland annat drack 4 liter sportdryck...men man behöver det! Under dagen hade vi fått en betyligt brunare ton i ansiktet, men den hade täckts av ett vitt, tjockt lager salt från svett som dunstat. Vätska och salt...
Vi nådde vårat mål -att gå i mål. Vinnarna gjorde det på ca 4:24:18, vi på 8:20. Jag är inte nöjd med tiden, men ensam hade jag nog gjort det på 1,5 timmar mindre. Vetskapen om att min kropp klarade prövningen så bra glädjer mig. Jag genomförde loppet med ett stort leende på munnen, och tänkte "nästa år..såklart!".
På kvällen firades det genomförda loppet med gemensam middag i Wärdshuset, prisutdelning, många tal och mingel där samtalsämnet självklart var dagens prestation. Vi hejade även i mål de sista kämparna, som kom framemot klockan 19.
Självklart var jag uppe före 8 dagen efter, åt lite fil och ett äpple innan jag tog på mig skidorna och skateade en mil på Gausträsk. Det var skönt att få röra sig lite och få ut slaggproduker ur kroppen.
Ett underbart lopp, stålande organisering, trevliga människor. Toppbetyg till arangörerna!
4 kommentarer:
Prov
Låter härligt! Blir sugen på att köra nästa år när man läser detta!
maste kolla:)
bra start
Skicka en kommentar