Sportlovsvecka och mjölksyra

Det var vitt. Här har vi passerat Servestugan och kommit upp på kalfjället mot Tärnasjön.

Sådär. Med lite mer skidmil i benen känner jag mig redo för ett nytt blogginlägg. Under min första dag i Sverige, då jag egentligen borde ha jetlag, körde jag till nydala och åkte några varv.

Jag hann packa om och fira julafton innan vi körde upp till Ammarnäs.

Första dagarna åkte vi slalom, mycket off-pist med Jonatan, Wille, Lisa och de andra. Det var grymmt härligt att flyga runt i pudersnön i skogen, men oj vad mina ben skrek! Galet bra glid i skidan medförde mycket arbete för att inte färden skulle sluta under en gran (vilket den gjorde några gånger).

På onsdagen kommer familjen Wikströms upp till vår stuga. I samma veva kommer jag hem från backen och är nära att cracha med mamma på uppfarten. Vadå bromsa?!

Under två dagar hyr familjen skidfreak skoter och drar upp på fjället. Och jag måste ju erkänna att det kan vara rätt så jobbigt att köra, speciellt i mjuksnö och en fin lutning. Första dagen åkte vi till Tärnasjön, dvs. halva sträckan av Kungsledenrännet. Jag insåg samtidigt att det är långt! Kändes ju faktiskt längre att åka skoter än att bränna på med skidorna. Samtidigt insåg jag att de som vann kungsledenrännet förra året måste haft en ortoligt fart. 1,5 timmar tog det oss enkel väg. Dubblerar vi detta får vi tre timmar, vilket borde vara tiden det tar med skoter mellan ammarnär oh hemavan enkel väg. Drygt fyra timmar gick fjolårets vinnare i mål på.

Då vi passerar familjen Winkas viste hoppar jag av skotern och skejtar hem. Halvägs blir jag omkörd av fyra skoterpoliser, som stannar framför mig. Panik! Vad har jag gjort för fel nu då?! Men polisen ville bara säga att det såg himmla härligt ut. Puh...

Dagen efter gör vi ett försök att åka upp på Äivesåive för ett off-pist åk ner. Snart har vi dock försvunnit in bland täta moln. Skoterleden drevade igen och försvann, och stackkäpparna var klädda av ett vitt pansar. Vi fick helt enkelt vända och försiktigt leta oss ner. Det var rätt så grymmt.

Kameran fick vila rätt så mycket denna vecka. Mina fingrar insåg ju det att det är rätt så skönt att vara inburrade i en tjock tummvante. Kameran låg inbäddad i en mjuk mössa i ryggsäcken. Tror faktiskt att den hade det rätt så trevligt baki skoterpulkan.

Igår var jag med pappa till Nydala. Min andra gång denna sässong. Och jag känner att det verkligen kommer behövas många, många varv innan jag är redo för ett kungsledenränn. Konditionen finns, men en del muskler har nog haft ett trevligt sommarlov. Det tog ju inte lång tid innan jag hade den där äckliga järnsmaken i munnen. Jag kämpade mig upp för mördarbacken, grimagerandes. Efter två varv var jag helt slut, ojoj...hur ska detta gå?!
Men det är ju inte enbart musklerna som ställer till det, jag känner att tekniken är lite galen, en spetsigare vinkel hade ju inte skadat.

Milou krämar på ute i skoterspåret hemma.