Jag har själv aldrig åkt vasaloppet, men åkt kungsledenrännet tre gånger, sprungit flera långlopp, deltagit i ett par triathlon och allmänt kört en del längre pass både på MTB, löpning och skidåkning.
Jag har verkligen inte en marathonlöpares kropp och gör många förvånade då jag säger att jag älskar långlopp och extremsporter. Smidig som ett kassaskåp så har jag inte längre någon chans att placera mig på någon av dessa tävlingar. Vad jag lyckas åstakomma med min kropp idag är ett löparknä.
Saken är den att jag älskar den psykiska process som man tar sig igenom. Du som har åkt/sprungit ett långt lopp vet nog vad jag talar om. Man är så otroligt motiverad att verkligen göra det, genomföra och gå i mål. Samtidigt slås man hela tiden av tankarna att man är trött, börjar få ont och att det är långt kvar. Arbetet att stå emot dessa tankar och en kropp som säger åt en att genast stanna och sluta tycker jag är fantastiskt. Att fortsätta springa i samma tempo fastän knäna vill vika sig och man helst vill ställa sig och spy i vägkanten. Att fortsäta skejta fastän man börjar bli så trött och yr att man knappt kan hålla koll på vad som är fram. Då man vimsar sig helt vilsen på kända områden för att man inte kan tänka klart. Att näsblodet kan börja rinna, magen krampa, tårarna rinna och blodsmaken förpesta munnen. Samtidigt ska man intala sig om att det kommer gå, att mål närmar sig och att man ska försöka passa på att njuta. Så kanske man ser en löpare framför sig och ger sig den på att man ska om. Kroppen skriker redan men det kävs en ökning av tempot. Bara 14 km kvar, sedan vila. Man ökar tempot och tänker på annat. Förstå sedan känslan då man passerar löparen och inser att det gick.
Hur nöjd är man då inte då man väl trillar över mållinjen, inser att det ändå inte var så farligt och att man faktiskt klarade det. Man vann kanske inte, inte ens i närheten, men man gjorde det utefter sina förutsättningar och kanske kan vara nöjd med sin tid ändå. På något sätt kan man känna sig som en segrare. Man vann över sig själv med sig själv.
Nöjd för stunden, men lovar sig själv att aldrig mer göra om det. Är helt slut resten av dagen, kanske har ont i kroppen veckan efter. Mår illa och har svårt att äta. Aldrig mer!
Så fort kroppen har återhämtat sig så börjar man dock känna sig lockad av mer och gärna lite värre utmaningar och pressa sina tider. Lyckades jag springa 3 mil förut, så ska väll 4 gå denna gång.. Gjorde jag det på 6,2 timmar förra gången, ska väll prick 6 gå denna gång..
Jag har lite smådåligt självförtroende ibland och kan lyckas intala mig själv om att jag är totalt värdelös. Speciellt minutrarna innan start så lyckas jag intala mig själv om att jag verkligen är sämst i hela världen och egentligen bara borde gå hem. Sjukt nervös och medveten om vad som väntar de närmsta timmarna. Som när mamma råkar ringa i söndags tio minuter innan start. Jag ropar förskräckt "jag kommer dö" i telefonen, utan att hon ens vet att jag ska ta mig igenom ett triathlon. Nejnej, jag kommer inte dö mamma. Jag ringer ikväll! Jag ställer mig vid starten och försöker tagga till det sista lilla.
Jag vill inte, vill inte vill inte!!! Pang, starskottet går och med ens slå jag undan alla tankar. Nu hadlar allt om bara mig. Nu gäller det.
Jag ringer mamma på kvällen och meddelar att jag inte dog, men berättar hur dåligt jag mår, hur ont i huvudet jag har och hur trött jag är, men att jag är nöjd med dagens insats och att det var jättehäftigt och att jag faktiskt inte alls kom sist och faktiskt bara några minuter efter några duktiga triathlon- och ultraloppstävlare och att jag redan längtar ut till nästa träningspass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar