Man kan ha det bra, man kan ha det bättre och man kan ha det bäst.
Efter ett par underbara dagar är jag tillbaks i Ume igen och befinner mig i det där supertrötta, sega, oinspirerade vakuumet som kan infinna sig då man inte gör annat än att drömma sig bort till någon annan stans och njuter av eftersmaken till fina minnen. Med blåmärken likt dalmatinprickar sitter jag i skolbänken och hinkar kaffe. Råkar svara på en fråga på bred norrlänska istället för tråksvenska och gruppen skrattar; nu hörs det du har varit hemma!
Först en supermysig helg i finfina Aha med snö. Pappa och jag knatade ut och spanade tjäder och fick oss en fin skogstur, lite tjäder- och ripobs. men pipan förblev kall. Jag tvättade byxor och skor under isen i en bäck som inte hade tjockisen över sig. Det var minst sagt uppfriskande.