Otroligt vad statistik kan suga motivationen ur en! Äntligen lite matteräkning, var min inställning till denna kurs. Vad utmanande och roligt!
Föreläsningarna går bra, läraren är duktig, pedagogisk och rätt så rolig ibland. På en timma hinner han gå igenom uträkningen på ett (!) tal. Efter microkö och lunch, då man borde vara laddad av ny engergi är det så dax att slussas ut i statestikskogens kryptiska djungel, full av tabellsamlings-träsk och mystiska, kryptiska formler. Likt en oläsbar karta med en massa undantag och konstiga definitioner. Dessutom med en kompass som ständigt pendlar mellan att peka mot IKSU, datorn eller till samvarorummet i korridoren.
Det är som att spåra. Du ska hitta ett vilt, observerar ett spår och lista ut vad för spår det är vi har hittat (och i dåligt underlag kan detta vara svårt!). Försiktigt smyga sig fram, och då tänka på vindriktning, terräng osv. Sedan kommer man fram till viltet och skjuta ett skott. Viltet i fråga är dock mycket svårskjutet, då det retandes dansar tango, varför skottet ofta hamnar långt ifrån målet.
Okej, skillnaden är väl att matematisk statistik kanske inte är lika spännande...

Idag blev det faktiskt lite plugg i Åteln, innan jag gick på en föreläsning om björnkontakt med människor. Det var intressant, men inte så förvånande.
Björnen är rädd för människor, och undviker kontakt. En skadeskjuten björn är inte glad, varför majoriteten av björnskador är mot jägare.
Härnäst pekar kompassnålen mot IKSU, och sedan samvarorummet o korridoren.

I morse läste jag om en ny undersökning, där man kommit fram till att personer med bättre kondition har också högre IQ, därför så är det inte helt dumt tänkt att gå till IKSU, då jag borde ha tentaångest! (haha, observera ironin! Så lågt IQ har jag inte att jag tror att jag enbart kan träna och inte plugga...behövde bara påpeka detta...)