Helt, helt, helt underbart!
Har tragglat mig fram på sandpapper som grävt ner sig hela vintern. Jag har blivit sämre och sämre. Förkylning på gång? Nej, frisk. Bara värdelös, troligen...
Skidåkningen började nästan förlora intresse från mig (nejnej, ta det inte så allvarligt, det blir bara mer dramatiskt i texten då jag skriver så. Skidåkning är fortfarande meningen med livet ;) )
Igår satt jag hela dagen i föreläsningssalen och kollade på klockan. 267 minuter. 159 minuter. 56 minuter 10 minuter. 9 minuter. 2 minuter. Slut! Ivrig hem, tar nyckarna till bilen och racar till Team Sportia och hämtar skidorna. Adrenalinet börjar pumpa och jag blir nästan iver-skakis. Måste skynda mig! Racar hem, skyndar mig att byta om, greppar stavar och springer ut till Nydalaspåret. Helt fantastiskt. Jag inser att jag fått bra träning i vinter, på ett par skidor som inte passat och som varit i stort behov av stenslipning. Dessa åkte nästan av sig själv, dessutom med en bra stabilitet fram. Obeskrivligt, helt enkelt.
Knäet gör ont, jag spänner mig, tekniken på vänster brister och jag får ont i höften och kan inte ta i lika mycket. Jag får ondare. En ond cirkel som jag måste försöka jobba bort. Lite mer finputtsning på tekniken så jag inte längre ser ut som en anka som vankar fram på spåret, så är jag sjukt peppad för Kungsledenrännet. Börjar pirra i magen. Som alltid stort tvivel på om jag verkligen kan åka. Jag är ju bara jag, är det tillräckligt?
Men Rossignol har gjort ett bra jobb. Kärlek vid första åket!
Lycklig, lyckligare, lyckligast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar