Det är som om hela tävlingsmänniskan i mig har lagt all fokus på det förbannat vackra men respektfulla Syterskalets krafter och magi. Så fort plugget känns minsta kämpigt ger jag upp.
Snöstorm i huvudet med jobbiga tankar på några saker som snurrar runt. Ibland önskar jag att känslor inte fanns. För så underbart det kan kännas. Så dåligt kan det också kännas.
Jag tyckte det var roande att leta kryss som fanns rakt framför näsan på en. Livet kändes så galet lätt då det bara fanns en enda sak att lägga tankarna på. För tillfället existarade inte någonting annat. Men varför kände jag ingen rädsla, utan mysig glädje?! Jag njöt! Ja, det är sannt. De 30 sekundmetrarna runtom mig fick mig att njuta och älska situationen just för att den låg på gränsen till vad min kropp klarade av. Jag måste verkligen vara lite knäpp..
Jag har varit mörkrädd en gång i tiden. Då familjen flyttade ut på landet utan gatlyktor behövde jag lära mig hantera mörkret för att klara av milslånga ensamma löparrundor i kolsvart skog. Tänk dig att du befinner dig i ett rum. Rummet är vad du ser. Det kan vara vad som lyses upp av pannlampans sken, eller de metrar du ser i snöstormen. Du har ditt yttre som ett tryggt skal, husväggarna och dina ögon blickar ut genom fönstrena. Det gäller att lära känna sitt inre i kroppen som en trygghet. Man måste intala sig själv att bortanför rummets gränser finns ingenting. Absolut ingenting i denna värld. Inga läskiga varelser i mökret, ingen stor och farlig fjällvärd där man lätt kan försvinna. Det är du i ditt trygga, begränsade rum. Helt plötsligt blir man så stor i förhållande till omgivningen, itsället för den lilla filuren i skogen eller på fjället.
Jag lovar att om man lyckas hålla denna tanke helt, så finns ingen rädsla. Man lär sig istället se det som något mysigt och trevligt. Jag älskade situatuionen och stornjöt!
Det farliga är att man känner en falsk trygghet och man måste veta vars ens gräns går mellan trygget och fara, utan att öppna rummets väggar. Livet är inget spel där man efter game over trycker på "try again". Livet lever man en gång. Att lyckas hålla sig från panik eller rädsla får en dock att kunna tänka klart och rationellt längre tid i ett utsatt läge. Som en snöstorm. Så länge man kan tänka så fungerar det. Då paniken kommer måste man få hjälp fort. Jag gillade dock läget i lördags. Med skotrar ständigt omkring en kunde man välja paus och avbyta spelet för den varma stugan.
Andas man på ett visst sätt kan man också bli varmare i kroppen. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det går. Jag hade bara tävlingsdessen och ett vindtätt underställ som enbart gick ovanför knäna. Med andra ord hade jag väldigt lite på mig i kraftig vind. På något sät så gick det. Rätt andning och fett är den ärliga hemligheten.
Komiskt nog så krev jag ju ett blogginlägg om den optimala kroppsvikten för ett tag sedan. Värmemässigt jämfört energieffektivitetsmässigt på lopp och träningsrundor. Jag funderade lite på det då jag åkte. Hade jag varit smart inför ett 8-milslopp så hade jag ju försökt optimera min vikt till så lite som möjligt för att flyga fram. Tanken för detta slog mig då elefanten släpade sig upp för Hemavanbacken i sakta och ansträngt mak. Men mitt lager av isolering fick mig att hålla värmen betydligt längre än utan i Sytermassivet. Så vad var den optimala vikten!? Hade jag den för dagen optimala kroppsuppsättningen? Lite rund och go, men ändå lite lagom smidig. Ibland uppskattar man faktiskt det späck man samlat på sig lite mer än annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar