Lysnnar på The Doors - riders on the storm, utan tvekan en av låtarna som kommer få mig minnas denna vecka i Ammarnäs. Lyssnades mycket på under dagarna, och komiskt nog så avlutades allt mitt i en storm. Riders on the storm.
Tycker faktiskt att livet mitt i en snöstorm var lite mer givande och spännande än mitt i en föreläsningssal.
Just nu känner jag mig mest trött och besviken på mig själv att jag inte klarade det.
Har som blivit en trend i mitt liv på senare tid att komma eller nå en bit, men aldrig riktigt nå mitt mål eller lyckas helt. Jippi, vad uppmuntrande.
Som växtfysiologin jag tenterade av innan jag for. Kändes i och försig som att jag inte skulle klara den. Nu var jag något enstaka poäng ifrån. Nära, men inte tillräckligt.
Ja, som det mesta jag vill nå eller lyckas med. Nära men inte tillräckligt.
Det känns inte så oväntat konstigt att sitta i skolbänken. Vid två tillfällen under helgen insåg jag att jag låg på kanten till livet. Det får hjärnan att gå.
Först då jag hade otrolig tur med mig på skotern i fredags då jag dundrade ut för hängdrivan och rakt in i en uppförsbacke. Jag hade lika gärna kunnat flyga fram, skotern hade kunnat vänt bakdelen uppåt och fallit fram över mig. I den hastigheten och med dom krafterna hade min nacke varit ett minne blott.
Andra gången mitt i en snöstorm, jag kände att jag hade full kontroll, men ett enda litet snesteg hade kunnat få dramatiska konsekvenser.
Nu till en lugn, sansad vardag där det inte händer så mycket och där man får tid och kraft över till att fundera över känslor. Det tycker jag är tusen gånger jobbigare.
Jag älskar livet i en snöstorm!
Av anledningar borde jag ha tur i spel, och gick därför och investerade i en trisslott nu på eftermiddagen. Som sagt "tur i spel..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar