Sidor

A ship in harbour is safe, but that is not what ships are built for.


söndag, april 10, 2011

Kungsledenrännet 2011


Att erkänna att man måste ge upp är ett stort nederlag för en själv. Jag är fruktansvärt besviken på mig själv och känner mig väldigt värdelös. Speciellt då jag i efterhand fått veta att nått kanten på den värsta stormen.

Kungsledenrännet 2011 lyckdes jag och många, många till inte genomföra utan fick avbryta på grund av säkerhetssjäl.

Alla underbara funktionärer och fjällräddningen gjorde verkligen denna dagen och ska ha ett stort, stort tack!

På fredagen bliv jag intervjuad i lokalradion (länk). Då oventande om vad som skulle vänta.

Starten sköts upp med en timma på grund av igendrevade spår och kraftiga vindar i Syter- och Viterskalet.
Upp för backen i Hemavan känns det bra, jag tar det lugnt för att spara på krafterna och känner mig pigg för 8 mils åkning. Efter en kort sträcka med motvind kommer vi in i viterskalet som är så vackert att man nästan tappar andan. Sikten idag var dock begränsad. Här hade vi medvind och jag stod mest på skidorna, åkte rakt fram och lekte en fågel med armarna rakt ut i luften. Det var roligt! Jag var en örn som flög genom fjällvärden...

Fösta vätskekontrollen passeras helt smärtfritt och vi fortsätter mot Syterskalet och Axelbacken närmar sig. Där vänder vi och får vinden rakt i vänstersidan samtidigt som vi ska upp för fjället. Vänsterstaven gick inte att använda, istället fick man skydda huvudet med armen. Högerstaven stödde man upp sig på för att inte tappa balansen. Sedan var det bara att meter för meter jobba sig upp. Jag skratar åt min teknikträning som inte riktigt fick komma till användning i år. Vad kallades dagens växel egetligen?!
Jag kunde inte se till nästa ledmarkering för den kraftiga snöstormen och jag insåg att det verkligen gälde att tänka efter både en och två gånger för allt man gjorde. I enbart svettiga tävlingskläder blir man mycket fort nedkyld. Jag vet också sedan tidigare att man tillslut når en gräns där man inte kan tänka klart, utan blir smått "knäpp". Med tävlingsinstinkten kan detta bli en mycket farlig kombination.
Backens topp nås och den fruktade, långa utförslöpan för fjället börjar. Nu med vinden nästan rakt i ryggen.
Siktar nästa ledstolpte. Ta sig ner. Svårt att bedömma vad som är upp och ner. Hastigheten hade jag verkligen ingen uppfattning om. Trillar och kan inte resa mig upp för vinden.
Drar mig till ledstolpen och lyckas resa mig upp med den. Räknar till tre och släpper och far iväg.

Inser att jag måste ha på mig mer kläder och ber min lagkamrat Robert att hålla i mig då jag ska ta av mig ryggsäcken, så att jag inte blåser ikull. Jag lyckas dock inte få på mig jackan. Vi blir bara kalla av att stå och fippla med kläderna. Åker vidare och överväger att ta av skidorna och springa ner för mer kontroll och för att få upp värmen, men inser att dom bara kommer blåsa iväg.

Robert viftar plötsligt mot en skoter och ropar att han förfryser händerna och behöver hjälp till stugan. Jag inser ju att det är dumt att vara själv ute i stormen, speciellt som han hade vindsäcken. Jag säger att jag är pigg och vill fortsätta, men beslutar så att sätta mig i pulkan och fatta ett beslut några hundra meter ner vid stugan. Då jag ska ta av mig skidorna för att sätta mig i skoterpulkan lyckas jag inte. Jag är för kall och så kunde jag inte hålla balansen. Fjällräddningen fick hjälpa mig.

Väl inne i STF-stugan inser jag hur kall även jag var. Står framför en kamin och plockar is och huttrar. Vi överväger att åka vidare, men får höra att det är lika blåsigt på Tärnasjön (något som vi sedan insåg inte hade varit minsta problem att ta sig igenom). Väldigt många till lag har sökt skydd i stugan och snart beslutar fjällräddningen att inte skicka ut fler utan att avbryta tävlingen för kvarvarande. Jag, Robert, Moa och Joel, som alla blivit kvar i stugan, får sjutts ner till Ammarnäs där vi bastar. Sedan får vi i oss god och efterlängtad mat nere på Wärldshuset som Cecilia jobbat med under dagen och tvingats avstå årets ränn för.

Jag drar vidare på Ammarnäsgården, vidare på efterfest, hem och packar och har sedan åkt till Ume. Sanningen är att jag faktiskt inte har gått och lagt mig än. Snart 40 timmars vaken tid...jo, jag är trött!!

Gränsen mellan liv och död är väldigt fin. Det har jag fått erfara två gånger denna helg. Dels skoterturen som höll på att gå riktigt illa i fredags, men där gudarna verkligen var med mig. Dels skidturen över fjället. Det får en att verkligen börja tänka.
Vardagen blir dock bara ännu mer grå och långtråkig.
På något sätt känns livet så otroligt lätt i en snöstorm. Där är det bara en sak som exsterar i ens tankar och det är faktiskt lite mysigt, även om man fryser väldigt mycket och känner sig liten och hjälplös. Man har bara ett enda problem att fokusera på. Man har inte tusen saker som ska bockas av i "att-göra-listan", man har inga problem med kärlek och andra känslor. Inga problem med tentor, ekonomi eller framtid. Det är bara nuet som existerar.
Idag sitter jag i skolan och hinner fundera, grubbla och bekymmra mig över allt möjligt.

Lärdommen från helgen är att livet är skörare än vad man tror och att man ska ha full respekt!

6 kommentarer:

Sofia sa...

fy tusan, det lät inte som en trevlig upplevelse! var det någon som tog sig i mål? trist att vädret ska spela en sådan avgörande roll, men så är det ju med skidåkning! ladda om för nästa år? ;)

Ragwen sa...

Nja, det var lärorikt och häftigt!
Jag tycker att det nästan är den stora charmen med just fjällopp, att väderförhållanderna påverkar. Nu gäller det ju bara att vara förberedd för att klara det.
Jajjemen, jag laddar redan för nästa år. Revanchsugen som aldrig förr!!

Robert sa...

Vilken trevlig blogg å vilken story du fick till. Själv tyckte jag att det var minst lika jävligt på skotern som förtrupp... ...man blir förvånad över vilken makt vädergudarna har över oss. Å det är ju sjukt hur länga vi var uppe den dagen... ...men kul hade vi, sova kan man ju göra sen! ;)

Johanna sa...

Kul höra en åkares sida!
Vi funktionärer hade fullt sjå, men konstigt nog känner jag som dig: mer taggad att träna för att klara av att åka det.
Bra kämpat iallafall!
Vi ses nästa år!
/Johanna

Ragwen sa...

Ja, tusan! Den tänkta korta visiten på Ammarnäsgåden blev till en helnatt som gick i ett med morgondagen helt utan sömn ...något så trött man blev på söndagseftermiddagen!!
Ja, det var ju ni funktionärer som fick slita hårdast i år och skulle haft er varsin medalj vid målgången. Jag kan inte annat än tacka massor för underbar service!

Anonym sa...

Ja det där var verkligen ett äventyr! Nu vet man hur det känns att hamna mitt i ett snöoväder också. Funktionärerna gjorde ett toppenjobb som skulle ha koll på alla och transportera alla till mål!