Idag tog jag en tur upp på Lindholmshøgda, en liten topp på 455 meter precis utanfør byn. Mitt vandringssælskap var mig sjælv. Att vandra sjælv kan vara tråkigt, men också helt helt underbart. Idag kænde jag verkligen før några timmar i ensamheten, mitt ute i det magiska landskapet. Det blåste rætt så mycket då jag børjade gå, men eftersom avtog vinden och solen tittade fram bakom molnen. Jag hittade en jættefin klipphylla, uppværmd och i læ, dær jag la mig ner med en kopp kaffe och njøt i två timmar. Vyn øver adventdalen var helt underbar. Det ær så færggrant och fint, allt från det blå vattnet, de vita polarullsængarna, de røda salix polaris, det grøna græset, den vita snøn och de bruna fjællen. Paletten ær fullændad och obeskrivligt vacker. Behøver jag sæga att jag njøt... och att øvertala mig sjælv om att børja røra mig ner mot byn igen var inte det lættaste.

Då jag gick ner børjade solen skina med det vackraste, varma ljuset som finns. Polarljuset børjar komma. Jag gick och filosoferade och njøt, gick runt bland alla vackra blommor och kænde mig varm innombords. Totalt lugn och avslappnad. Som den bæsta massage før sjælen.