Här pluggas det till tusen. Intressant och med framgång men hjärnan går på högvarv stup i ett.

Tillslut smet jag ut till de mörka, mysiga Nydalaskogarna. På väg in på den mörka stigen möter jag en vänlig herre som tyckte att jag skulle springa i kraftigare ljus än bara mitt pannlampssken, så han slog på hela belysningen till spåret och visade mig hur man gjorde det. Inte för att jag otrivs eller är rädd i mörker, men bateriet till pannlampan höll på att ge sig, så det passade ganska bra.
Allt stillasittande och sockerchocks-kakätande för att hålla pluggkapaciteten hög gav resultat och engergin bara flödade. I Sandbergs stakarbacke körde jag igenom mitt första styrke-backpass på lääänge. Efter en tjugo minuter ligger jag utslagen, flämtandes på toppen av backen och stirrar på stjärnorna, som plötsligt blivit dubbelt så många. Rumpan käns som om den blivit överkörd av en pansarvagn och benen är tunga som bly och musklerna skriker. Herre gu, hade jag hållt på så här varje dag så då jäklarns.. Jag stapplar mig i sakta jogg hem, bakar lite bröd och käkar en efterlängtad middag.

Nu känner jag mig glad, pigg, laddad och peppad till tusen att plugga några timmar till.