Så är ännu en lördag hemma i Ytterboda över. En bra dag! Jag har tvättat tampar och lärt mig tagla ändarna riktigt snyggt samt lärt mig lite fler knopar. Lilla Nanook börjar bli klar, lagom tills jag inser att jag nu står utan segelkamrat då min mamma säger att det ju är november och att man inte leker i havet så sent på året. Funderar allvarligt på att segla själv i sådanna fall, så får havet vara precis så kallt som det vill!

Efter att jaktlaget jagat klart gick jag en långtur till Bygdenäs genom skogen och studerade bland annat den nygjorda skärmställningen. Averkat på torvmark under den blötaste månaden på året. Vad var det den jägmästaren som plannerade det missförstod? Skyddsdikning och avverkning i ett gör ju som tur var slutkostnaderna mindre. Men det ser då inte så väldigt snyggt ut att åtsakomma flertalet 80 cm djupa diken rakt ner från en myr. Jaja, yrkesskadorna börjar redan komma... För övrigt en god tanke med skärmställningen då det är så fuktigt.
På väg hem genom skogen som började bli riktigt mörk, fick 12-taggaren som överlevt dagen tack vare vuxenstoppet, min puls att gå upp då den bestämde sig för att åstakomma ett högt knakelibrak ute bland träden. Ja, pulsen ökade inte denna dagen pga jaktlust, utan mer för att jag gick i djupa funderingar och var nära på att skita ner mig av det plötsliga och oväntade sällskapet.

Att få träffa havet ett tag var trevligt och välbehövt. Precis som jag som liten flicka stod i boxen till fuxen Lilleman och pratade, sitter jag idag i strandkanten och delger mina tankar. De mörka, djupa hästögonen har bytts ut mot ändlösa vågor som sakta rullar in och en horisont i fjärran. Som alltid lyssnar medförstående och som aldrig sviker en.

Kram mormor!