"Men gu så klen du är" säger Isak i telefonen och då ger jag mig. Aja, träningsverk som tusan, men efter lite streching pluss "bita ihop och klättra på" så gav vi oss på väggarna. Isak är ju duktig och klättrar på bra. Jag själv har kommit till det att jag kan börja gå enbart på banor (istället för randomklättra på alla grepp) och klättra dom lättaste. Så länge det gick rätt upp så gick det bra, men när väggen började bukta ut så skrek armarna och jag orkade inte mycket alls.
Men summa summarium; klättring visade sig vara sinnessjukt kul!!

Dessutom verkar min höjdrädsla ha försvunnit, så nu kunde jag enbart fokusera på klättringen istället för "nu dör jag -tankar".

Samtidigt någon helt annan stans...
..så tänds en lampa för min syster, som tänker "gu så tacksam jag e att jag föddes i en biolognördfamilj!"