För första gången på ett par år håller jag nu något som börjar lika ett vackert knivskaft i min hand. Jag tappade min förra kniv uppe i Marsevaggemassivet i våras och har sedan dess gått "kniv-naken" (okej, en morakniv och ett multitool). 

Egenhändigt hämtad röd myrtel från Tasmaniens regnskog, tunnt skinn från en av älgarna fån Sjölunda och det snövitaste renhornsmaterialet jag någonsin jobbat med, direkt från Ammarfjällens lyckliga renar.

För mig är materialet en histora i sig och av stor vikt att man känner något för. Trivs jag inte med det så blir det ingen kniv! 

Knivbladet har jag ärvt från en släkting, Emil Karppinen som bodde uppe i Malmberget och slöjdade massor. Jag funderar på att försöka gravera och fylla i med glasfärg i hornet, det känns dock lite nervöst eftersom jag inte gjort det någon gång. Fuska med dremmel, skära med kniv eller trycka ut mönstret tålmodigt med nål...hmm. Försöker googla mig klok. 

Jag blir väldigt nöjd med formen, som jag ritat om flera flera gånger. 

Jag ska jobba vidare, så kommer bilder upp på bloggen då det börjar likna något. 

I övrigt så uppfyller jag alla traditionellt sett tjejiga sakerna man ska pyssla med. Jag har tokstädat rummet, tvättat fönster, puttsat porslinet inne på toan och alla speglar, tvättat, lagar massa mat och donar runt. 

En rolig hemsida för träslagsintrresserade där lite om allt finns! 

Så hittade jag mitt livs första kniv, som en liten tolvårig tjej med två toffsar gjorde på träslöjdslektionerna på Sävarskolan. Såhär idag så blev jag lite impad av att jag försökte mig på sättet jag gjort trädelen på slidan. Även om dagens kniv tyder på en tio år äldre person, så måste jag säga att jag forfarande är nöjd med denna. Den ska då helt klart sparas!